Så var det tredje sociala världsforumet slut efter fem intensiva dagar. 100 000 deltagare från 156 länder deltog, bland dem delegater, åhörare och drygt 4 000 journalister.

I vissa fall liknar årets forum ett "favorit i repris". Som till exempel vad gäller de stora, publikdragande namnen. Liksom förra året finns Noam Chomsky, Naomi Klein, Leonardo Boff, Walden Bello, Bernard Cassen och Susan George på plats.

Runt 50 000 människor samlades i den stora amfiteatern i Porto Alegres centrum på fredagen för att lyssna på Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva, som för tredje gången deltar på Forumet.

Vi kommer tidiga till mötet med Santa Luzia de Ithais första dam. Så vi sätts att vänta ett tag i hettan - den tidiga morgonen till trots är det redan drygt trettio grader i luften - innan hon kallar oss in till sig. Bakom ett marmorskrivbord i en luftkonditionerad sal sitter hon och röker cigaretter med munstycke. Hon är kanske fyrtio år, och hennes ton varierar från domderande till gapig. Jag skulle inte kalla henne sympatisk.

Under de första två åren jag var här fick jag ofta höra, när det talades om politik och Luiz Inácio Lula da Silva kom på tråden vilket han tenderar att göra när det talas om politik att Lula, han har stöd av 30 procent av Brasiliens befolkning. Konstant. Sen första gången han kandidaterade till presidentposten, då efter diktaturen 1989, till dags datum. 30 procent, varken mer eller mindre. Lätta framsteg...

Hoppet segrade över rädslan, sa Luiz Inácio Lula da Silva i sitt första uttalande på söndagsnatten.

Även om arbetarpartiet, PT, förstås firade Luiz Inácio Lula da Silva seger natten lång, blev den andra delen av valet - den till delstatsguvernörer - en stor besvikelse för dem.

Kläderna är nystrukna och Aracajus alla skönhetssalonger har fått pengaskrinen fyllda. Det gäller att vara fin. Ung demokrati är inte att leka med. En dallrande het första oktober går Brasiliens 115 miljoner röstberättigade till val.

Det kom fradga ur hennes mun, så upprörd var hon. Ja, rektorn på Eduardos och Cristianes skola fick spatt när senaste numret av vår tidning hamnade i hennes händer.

De senaste veckorna har handlat mycket om drogtrafiken och det kaos av våld som den leder till i, framförallt, några av Rio de Janeiros favelor.

Om du nån gång funderat på att dryppa idén om att Jesus möjligen hade en eller fler kvinnor, exempelvis Maria Magdalena, vid sin sida i mer konkret mening, skulle jag starkt motråda. Åtminstone om du råkar befinna dig i Sergipes inland.

För ett tag sen var jag på skambröllop i Nossa Senhora das Dores (typ Smärtornas heliga Jungfru), en liten stad i Sergipes bush. Så liten är stan att bussen knappt lyckades få in baken i stan innan fören redan är på väg ut.

I onsdags var det dags för det första stora mötet om det senaste i raden stora statliga projektet till gagn för sertãons folk. Man har döpt projektet Dom Helder Camara efter en biskop som blev legendarisk för sin oförtrutna och orädda kamp för invånarna i nordöstra Brasiliens torkdrabbade inland.

- Brasilien är som om Frankrike, Tyskland och Somalia samsades i samma land.Orden är Jean Zieglers, FNs specielle utredare om hur rätten att äta sig mätt respekteras. Han har precis avslutat ett 18 dagar långt studiebesök i Brasilien. Undersökningen ska leda fram till en rapport om hur landet uppfyller de underskrivna FN-förbindelserna, att presenteras på FNs årsmöte i september.

Så var det över, det andra World Social Forum. Och det kan nog konstateras att det är dags att hitta en lämplig svensk översättning. För forumet verkar vara här för att stanna.

Att en hel del journalister som bevakat forumet har gjort det mest i förhoppningen om att hitta smaskiga upplopp och bråk, är kanske inte något som förvånar. Men de har fått få scoop, fram till måndagens demonstration mot frihandelsavtalet FTAA i centrala Porto Alegre där, enligt uppgift, 40 000 människor deltog och ett mindre upplopp inträffade. Globo, Brasiliens stora mediekoncern, var genast med på noterna. Vinkeln i kvällens nyhetsinslag var given.

Hur ska den nya världen byggas, den som alla på World Social Forum vill ha? Det var temat på en debatt mellan Walden Bello från Filippinerna och Institution on Global South och Susan George för franska Attac. Walden Bellos recept var en de-globalisering, något som han definierar som en dialektik mellan det lokala och det globala.

Tidigt på morgonen i lördags tog sig 10 hårt beväpnade män in i CUTs (samlingsorgan för en lång rad brasilianska fackföreningar och medarrangör till World Social Forum) huvudkvarter i São Paulo. Utöver pengar, fick männen med sig ett antal datorer och arkiv med viktig information.

- Det blir ingen fred utan rättvisa, rättvisa utan jämlikhet, jämlikhet utan demokrati eller demokrati utan respekt för olikheter, sa Rigoberta Menchú Tum, som fick Nobels fredspris 1992 för sin kamp för indianernas rättigheter i Guatemala.

Mariam och Danish har skaffat sig pseudonymer inför World Social Forum. Inte för skojs skull, utan för att de säger sig vara rädda för repressalier. De tillhör Afghanska kvinnors revolutionära organisation, RAWA. De båda kvinnorna deltog i forumet för att vittna om det förtryck mot kvinnor som tar sig uttryck bland annat i förbudet mot att studera och tvånget att täcka sin kropp.

- Det är möjligt att utrota hungern i världen på ett år. Den katolske prästen Mauro Morelli vill tvinga de rika länderna att uppfylla målen att 0,7 procent av ländernas bruttonationalproduktion ska användas för bistånd.

World Social Forums officiella inledningstalare åkte bergochdalbana i popularitet på fredagen. Han började som en rockstjärna, folk strömmade i tusental till hörsalen där hans framträdande var utannonserat och festivalstämningen höll i sig. När det sedan visade sig att Noam Chomsky börjat sin föreläsning i en annan, nästan folktom, sal, medan publiken väntade i den utsatta hade buropen inget slut.

Att globaliseringen medför ökat välstånd hävdas gärna av dess förespråkare. Det stora flertalet länder, och framförallt i tredje världen, har dock inte tagit del av detta, menade João Felício från fackföreningen CUT på World Social Forum.

Skapa en ny organisation som ska arbeta för att förbättre situationen för världens fattiga nationer. Bernard Pinaud från franska organisationen International Cooperation for Development and Solidarit var en av forumdeltagarna som ställde sig bakom förslaget.

Mats Karlsson, som är vicepresident på Världsbankens utlandsavdelning, får inte delta på World Social Forum i Porto Alegre. Det är organisationskommittén som inte godkänner hans ansökan om att få delta. Beslutet har lett till kritik i lokal media mot World Social Forums brist på vilja till dialog

De senaste officiella siffrorna om deltagarantalet säger bland annat att 119 länder finns representerade på World Social Forum.

Ett av ledorden under World Social Forum är "En värld utan krig är möjlig", en modifiering av förra årets paroller. Händelserna den 11 september och USAs påföljande krig mot terrorismen blir ett huvudtema under forumet, med bland annat en konferens med den amerikanska lingvisten Noam Chomsky. Huvudtema nummer två torde bli Internationella valutafonden, som redan utsetts som främsta mål för protester under forumet.

Så har det officiella startskottet gått för den andra upplagan av världens största och viktigaste möte för motståndare till den ekonomiska globalisering. - Vi vill i stället globalisera freden och rättvisan, som en av koordinatörerna bakom World Social Forum, Oded Gradjew, uttryckte det.

- World Social Forum ska vara ett utrymme för att bygga nätverk, att utbyta idéer, förklarar Maria Luisa Mendonça, en av organisatörerna bakom World Social Forum, på mötets första presskonferens.

Jag vet inte om rapporterna når Sverige, men det har regnat galet mycket här i Brasilien på sistone. Det har blivit vinter mitt i sommaren, regnperiod mitt i värsta torkan. Mina katter leker skeppsbrott för att slippa simma fram till matskålen, och i vanligen så torra inlandet rasar husen när regnet underminerar deras grund. Det ironiska är att just i dessa skyfall har första delmomentet i det jättelika vattencisternprojektet börjat. Eller rättare sagt, det har börjat lite grann. För det är svårt att mura cisternerna när det öser ner.

Om Ednaldas gamle far vetat att hon varit på candomblé-ceremoni hade han antagligen groundat henne för resten av året (utan synbart resultat visserligen, för Ednalda har sedan länge eget hem och egen familj). Och hade han vetat att det var jag som drog med henne hade han antagligen (med lika osynligt resultat) groundat mig också.

Det är måndagsmöte på Centro Dom Brandão, stödorganisation för delstaten Sergipes småbrukare och jordlösa, min arbetsplats. Diskussionen för dagen är jordkonflikten i byn Lagoa Nova, sockerproducenten som vägrar ge upp de 600 hektar av Lagoa Novas jord som han ockuperar. Det har gått ett år sedan byn Lagoa Nova efter tio års kamp fick dokument på att den jord där de bott i generationer faktiskt är deras, men fortfarande har de bara tillgång till den del av jorden, den del som mest är sanddyner och cocosnötsmark.

Jag står på ett av bergen utanför Porto da Folha och kisar ner mot staden genom dammet. Staden ligger och dallrar sakta i hettan, inringad av de brungula majsfälten och de gröngula, låga bergen. Oset från de nyplockade grillade majsen blandas med hästsvett och koskit.

I fredags, den sjunde september, var det 179 år sedan Brasilien fick sin frihet från det portugisiska konungariket och inledde sin första epok som republik. Jag vet inte vad en nummerolog skulle läsa ut av det, men firades gjorde det i alla fall. Militärer gick paradmarscher och flickor i stuthattar och höga vita stövlar svängde taktpinnar och skvätte svett, alltmedan den blå-gul-gröna flaggan med sitt positivistiska ledord Ordem e Progresso (ordning och framsteg) vajade i takt.

Zé Antônio har varit mager och en tvärhand hög så länge jag känt honom. I dag är han en tvärhand hög och så mager att han knappt syns. Det enda man numera lägger märke till är den lilla Errol Flynn-mustaschen strax ovanför överläppen och över ögonen ett resignerat drag. "Zé är för ärlig", säger hans vänner, och det är snudd på kritik. Hade han varit lite mer som alla andra hade han vunnit.

Det var en gång ett land där det ibland hände att regnperioden inte kom när regnperioden skulle komma. Det här året hände just det, att regnet inte kom Och inte kom Och inte kom.

Dona Marias farfars bror begravdes levande. Antônio do Alto slutade sina dagar med jord istället för luft i näsborrarna eftersom han råkade bli lite för förtjust i sin herres vackra dotter.

Jag behöver bilder på trasiga kåkstäder och det är bråttom. Jag behöver åka ut till ett av de där ställena dit alla normala, lyckligt lottade människor undviker att åka. Helst undviker att se. Och det är inte så svårt, oftast är de väl undangömda, oftast går det ändå inga bussar hit, och skulle man råka hamna i närheten kan man ju alltid vända på huvet och titta åt andra hållet. Men nu måste jag som sagt åka dit, och det är bråttom, och det värsta är att jag måste fota också. Tidningen ska ha illustrationer ur verkligheten till artikeln från MNLMs (Nationella rörelsen för bostadslösa) rikskongress.

Vi har en äkta indian. Han är vår guide, vi har hyrt honom, han heter Cornelius. Han har röd keps och naken överkropp och när han paddlar kanoten genom Rio Negros svarta vatten i Amazonas ser man musklerna pulsera upp under huden och försvinna igen med en imponerande hastighet.

Kommer ni ihåg de där små pappersparbössorna som man själv vek ihop till en fyrkant och som mamma sedan ställde på fläkten ovanför spisen, och som när den var tung av fem- och tioöringar lämnades tillbaka till Lutherhjälpen? Nu har jag sett andra änden av kedjan.

I Aracaju har man sin karneval någon vecka innan den verkliga karnevalen drar igång över hela Brasilien. Idag är sista dagen, närmare bestämt.

Mitt hus har invaderats av kvinnor från hela delstaten Sergipe. I morgon ska de ta bussen till Alagoas för att vara med på årsmötet för nordöstra Brasiliens enklav av rörelsen för lantarbetarkvinnors rättigheter. Jag tänkte passa på att berätta om en av kvinnorna i den tio år gamla rörelsen.

Så har jag fått två nya sambos, en tvåbent och en fyrbent. Som har det gemensamt att de är bra för mig men mindre bra för kackerlackorna, i det ena fallet åtminstone på sikt. Margarette förde med sig till hemmet ett lysande insektsgift med det än mer lysande namnet "Mata tudo" (dvs Döda allt), och det svarta och magra kattskrälle som för tillfället mest går runt och gråter efter mamma när han inte river sönder mina ben, ja han är enligt uppgift son till Aracajus bästa kackerlacksmördare. Än så länge skakar han av skräck inför minsta myra, men jag håller på att vänja honom vid de äckeldjur som giftet redan dödat.

Kan man få en chock av en kultur? Hur ser i så fall den chocken ut?Långsamt verkande eller som den jag får av de sprakande eluttagen i mitt hus? Jag har aldrig riktigt trott på det där med kulturchockar. Nåt för trångsynta människor som vill smita från ansvaret för sin inskränkthet. Man träffar väl inte kulturer, man träffar människor.

"Ungefär lika spännande som förra måndagens tidning."