Afghanistankriget, som Sverige deltar i, är inte bara ett fruktansvärt misstag. Det är dessutom fruktlöst, kört i botten, och kan inte vinnas av Väst, åtminstone inte utan helt orimliga militärinsatser. På motsvarande sätt som Sovjetunionen förblödde i Afghanistan på 1980-talet bidrar kriget nu till att USA håller på att tappa greppet om makten i Europa. Det skriver den kanadensiske utrikesjournalisten och försvarsanalytikern Eric Margolis i en debattartikel.

Efter en månads generalstrejk och ett massmord på mer än 80 döda i januari i år, accepterade diktatorn Lansana Conté, som har innehaft makten i landet i 23 års tid, de krav som ställdes i det fackliga samarbetet mellan CNTG och USTG.

Efter 17 dagars generalstrejk och en förföljelse av de strejkande som resulterat i 59 dödsfall, har diktatorn Lansana Conté sagt ja till de gemensamma kraven från facken CNTG och USTG.

Rolf Åbjörnsson (kd) talar ut i Expressen: "Jag pläderar för återhållsamhet. Vi kan inte fortsätta med 60-talets sexualliberalism." "Det finns ingen anledning att utveckla sin sexualitet mer än nödvändigt." "De här splittrade familjerna, den här äggröran med våra, mina och dina barn är inte bra för någon. En striktare sexualmoral skulle leda till färre skilsmässor." "I sina värsta former är sexualiteten som ett drogberoende. Man kräver mer och mer." "Det är klart man kan hålla på med massa konstiga saker om man vill, men det är en återvändsgränd för vårt samhälle." "Man ska vara försiktig med att tillfredsställa sina primära behov, det gäller sex, och det gäller mat och sprit. Om man äter för mycket blir man smällfet." "... preventivmedel kan leda till en mer fri sexualitet som i förlängningen inte är så bra." Maria-Pia Boëthius, författare och journalist, i Ordfront Magasin 7-8 2000: "Antingen saknar socialdemokraterna och LO all kompetens när det gäller att analysera den nya mediesituationen och mediemaktens ockupation av demokratin; eller också har de för länge sedan kapitulerat och anslutit sig till det nyliberala projektet, helt enkelt lagt ner vapen. Jag tror det senare." Per Herngren, författare och plogbillsaktivist, i tidningen ETC nr 4 2000: "Demokratin bygger ju i princip på överenskommelse och för att kunna komma överens måste man kunna föra en dialog. Lokalbefolkningen och människor blir rädda om man bär huvor, eller använder våld. Det kan inte leda fram till en överenskommelse. Sen är de mer våldsamma grupperna ofta hemliga vilket gör det omöjligt att föra en dialog, att stöta och blöta argument mot varandra." Mona Abon-Jeib, ungdomsambassadör intervjuas i Göteborgs-Posten 5 juli: "Det kommer akademiker på höga poster i kommunen och talar om hur det ska vara. De har en politisk vilja, men de förstår inte vad som händer i förorter. Det måste finnas plats för andra också." Tidningen IQ juni 2000, refererar Pagrotskys politiske representant under ett seminarium där Läkare Utan Gränser diskuterade tillgång på medicin i u-länderna: "Handelsminister Leif Pagrotsky kunde inte komma men hälsar att de här frågorna är mycket viktiga för honom, säger Sven-Eric Söder samtidigt som han ursäktar sig för att han måste avvika innan paneldebatten."

Belgrad: Montenegros president Milo Djukanovic bad vid ett möte med den kroatiske presidenten Stipe Mesic i förra veckan om ursäkt till det kroatiska folket för den förstörelse och det våld som kroaterna utsattes för under 1991. Ingen politiker från Jugoslavien har gjort något sådant förut.

Belgrad: De jugoslaviska regeringens bryska behandling av medierna i Serbien fortsätter. En journalist har nu ställts inför rätta, anklagad för spioneri.

Belgrad: Den växande motståndsrörelsen Otpor lockar allt fler serber. Regeringen har svarat med propagandakampanjer och gripanden.

Belgrad: I Serbien lever en stor del av befolkningen med posttraumatiska stressrubbningar, enligt ledande psykologer. De senaste tio årens krig och strider har slitit hårt inte bara på den serbiska befolkningens fysiska hälsa utan även på den psykiska.

Belgrad: För ett år sedan sköts Slavko Curuvija, 50, ihjäl utanför sin bostad. Idag pryds platsen av ett plakat som lyder; "Här dödades Slavko Curuvija, journalist, chefredaktör och ägare till dagstidningen Dnevni Telegraf och tidskriften Evropljanin på grund av hans kritiska och skarpa ord".

Under sommaren 1999, när solen flödade och den sedvanliga nyhetsströmmen sinade, ägnade de svenska tidningarna ett visst intresse åt vad som både kallades "vitala samhällsintressen" och "det allmänna intresset". Det var på två vitt skilda områden som uttrycken kom till användning: registrering av medborgare och malmletning.

Monarkin har få försvarare i Sverige, men ännu färre fiender verkar det som. Vissa politiska partier har monarkins avskaffande på programmet, men på den fronten händer just ingenting. Är någon förvånad? Skäms, i så fall. Redan Vilhelm Moberg skällde på sossarna för att dom satt till bords med kungligheterna och smorde kråset. Det har inte precis blivit bättre med åren.

"Ingen vill ha krig, alla vill bevara freden med undantag för enstaka psykopatiskt belastade individer."- Albert Jensen

Jag skulle här vilja svara på Atonns "Punken är död". För det första har personen i fråga valt en konstig rubrik till sin artikel. Punken lever i högsta grad i dag. även om många av de "klassiska" punkbanden för länge sedan kommersialiserats, vuxit upp och svikit sina ideal finns det i dag lika många, om inte fler upproriska, samhällsomstörtande, unga, (och för den delen även äldre) arga punkband som det fanns 1977. Tyvärr är många av dagens punkare väldigt opolitiska/oengagerade, men varför hoppa på punkarna när det finns en jävla massa självutnämt seriösa anarkister som inte aktiverar sig på annat sätt än att läsa tjocka böcker och skriva insändare. Samtidigt finns det många punkare som är anarkister. Som spöar naziskins, ockuperar hus, går med i demonstrationståg m.m. Antonn anser att musiken är betydelselös, men jag kan ge mig fan på att samma person 1:a maj varje år knyter sin näve och sjunger internationalen och anser sig vara hur revolutionär som helst. Musiken är dessutom ett propagandaredskap som i vissa fall kan vara lika effektivt som demonstrationståg och flygbladsutdelning (någon mer än mig som tror att Ebba Gröns version av "Staten och kapitalet" kan ha varit en av faktorerna som fått han/hon att bekänna mig till socialismen).