Demonstranterna i Göteborg var "terrorister". Erik Wijk sätter Göteborgskravallerna i ett större perspektiv. Repressionen och domarna var ett led i den nya orätt som bara blivit värre med "kriget mot terrorismen". Han skissar dessutom den nya orättens fyra huvuddrag.

Socialdemokratiska ledningens åthutning av de EMU-kritiska statsråden och statssekreterarna är en lektion i makt och politik som vi bör ta vara på.

Käre "Fete hårdrockare" eller "32-åringen" eller, rätt och slätt, Göran! Välkommen ut i den så kallade friheten. Hundra dagar i kriminalvårdens förvar under vilka du hållit ditt löfte att inte äta. Du måste vara hungrig nu, på mat och upprättelse, men ta det lugnt ett tag, vattniga soppor får duga så länge för en svältkonstnär.

Vi som trodde att kriget skulle vara över på 4 dagar -­ med nollförlust för angriparna, få civila offer och en enorm propagandaseger för ett framtida Pax Americana -­ kan nu efter 14 dagars krig utan avgörande och tusentals döda konstatera att vi hade fel.

Förre vice länspolismästaren i Västra Götaland, tillika kommenderingschefen under EU-toppmötet i Göteborg, Håkan Jaldung, gör nu en Oliver North.

USA:s förhållande till omvärlden är som de sex Los Angeles-polisernas förhållande till Rodney King. De är biffiga, beväpnade med skjutvapen och batonger, står upp runt Rodney som ligger där på mage halvt ihjälsparkad - men det är han som utgör faran, det är poliserna som slåss för sina liv, åtminstone om man får tro den rättsapparat som friade poliserna från misstanke om misshandel.

Det är märkligt att konstatera hur ytligt Göteborgskommitténs 800-sidiga betänkande är. Ytligt och slugt. Men ändå ett mycket viktigt dokument i och med att flera av de teser som drivits från maktkritiskt håll nu bekräftas från högsta ort.

Sveriges hårdast dömda politiska fånge lär få sitta inne tiden ut. Snart har ett år gått. Han är dömd till två och ett halvt.

Dokumentärfilmshumoristen Michael Moores bok Stupid White Men är ett sanslöst roligt och ärekrossande angrepp på Bushadministrationen. Ändå är boken en bestseller, pryder förstaplatsen på de mest respekterade topplistorna runt om i USA. Det inger naturligtvis hopp - om folkets hälsa och världens framtid - men är samtidigt en paradox eftersom den mäktigaste av dumma vita män (Baby Bush) tycks sitta mycket säkert i presidentsadeln.

Det är lustigt att det parti som kanske mer än något annat utgår från en fastlagd värdegrund - liberalismen - i praktiken är det allra svajigaste i den svenska partifloran. Tidiga sjuttiotalets folkparti var förmodligen mer radikalt i många frågor än dagens vänsterparti. Alltmedan millennieskiftets blåklintar tagit strid med de knotiga M:en om att vara de mest renläriga nyliberalerna. Socialliberala lämningar håller tyst ­ av rädsla för att sorteras under de nya terroristlagarna.

Fotbolls-VM är en gigantisk direktsänd orgie i orimligheter och orättvisor. Ungefär som världen i övrigt fast där är det ju på allvar för de drabbade och bekvämt avstånd från de privilegierade. För fotbollens globala batalj gäller att efter ett par års hårt kvalande för att överhuvudtaget få vara med och ett renhårigt gruppspel där alla möter alla, avgörs plötsligt slutomgångarna av slumpmål, märkliga domslut eller i bästa fall några minuters straffsparkande. Vi vet alla att det lika gärna kunnat vara Irland, Sverige eller Senegal som spelar final på söndag ­ men så blir det inte. Och att kalla vinnaren av den matchen för världsmästare är enbart ett hån mot allt rättvisetänkande.

Minns ni gamla ståndssamhället? Nej, naturligtvis inte. Det var bra länge sedan vår konstitutionen gav olika rättigheter åt olika samhällsklasser. Den kanske viktigaste uppdelningen var den mellan frälse och ofrälse. Dvs frihet från skatt eller ej. Idag har vi inget skattefrälse ­ de rika undslipper i stället skatt genom kreativ bokföring eller helt enkelt genom att fly landet.

Första maj är den helg som flest svenskar vill avskaffa, om man får tro en nyligen genomförd opinionsundersökning. Det låter logiskt. Eftersom arbetare inte längre existerar i tjänste- och informationssamhället, om man får tro moderna ideologer, så vore det orimligt att ge dem ledigt som inte längre existerar för att fira en rörelse för någonting som lika lite existerar. Samtidigt kan man med visst fog hävda att det knappast kan vara en uppoffring eller besvär för arbetsgivarna att ge dem ledigt som ej existerar.

"Sharon gick till val på att skapa säkerhet, men resultatet är det motsatta. Israels regering bär huvudansvaret för den nuvarande krisen." Orden är utrikesminister Anna Lindhs och de yttrades i Riksdagen 21 mars. Uttalandet är riktigt men vi måste vara medvetna om att det främst är uttryck för utrikesministerns blöta finger i luften i en tid när den israeliska regeringens övergrepp inte längre sammanfaller med västvärldens behov av en humanistisk fasad. Det är väl egentligen bara barbaren Bush som fortsätter ge Sharon sitt bekymmerlösa stöd.

Jonas Gardell har skrivit ungefär: "Man vet att man börjar bli gammal när man det tycker det är skönt att det finns poliser i tunnelbanan." Det är ju så vi vill att polisen ska fungera, precis som Polislagen anger denna ordningsmakts grundsyfte: "att främja rättvisa och trygghet".

I övermorgon, fredag, fäller hovrätten sin dom över de åtta ungdomarna i informationscentralmålet. Tingsrätten dömde dem till mellan 3 och 4 års fängelse utan att det bevisats att de gjort något brottsligt.

Högsta domstolen har för första gången beviljat prövning av ett mål från Göteborgskravallerna. Det handlar om en 19-årig göteborgare som dömts till 20 månaders fängelse för våldsamt upplopp i samband med oroligheterna utanför Hvitfeldtska gymnasiet 14 juni 2001.

Högsta domstolen (HD) har nu, 29 januari, för första gången beviljat prövning av ett mål om händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg. Det är glädjande och det är på tiden, men vid närmare betraktande är deras beslut oroväckande och sätter fokus på ett av de mer skandalösa målen i denna rötdrabbade rättshärva.

Käre George,

Göteborgsprocesserna (i EU-toppmötets kölvatten) med sina hårda och ofta tunt underbyggda domar mot demonstranter - i kontrast mot att ingen hittills ställts till svars för polisövergreppen - framstår som vår tids stora rättsskandal.

Året 1984 blev inte som vi föreställt oss eller fruktat. Å ena sidan var samhället sedan många år redan ganska likt Orwells kontrollstat, å andra sidan infann sig aldrig det verkligt totalitära styre som romanen beskriver.

Återigen bombar världens rikaste och mäktigaste nation ett av världens fattigaste och mest utsatta. Vi börjar bli vana, bara från de senaste åren känner vi igen det från Irak, Sudan, Jugoslavien - miljontals människor dör för att de eller deras ledare inte passar in i den amerikanska världsbilden.

Den inte längre så nya världsordning som vi nu måste göra upp med definieras (och bejakas) mycket tydligt av huvudledaren i Dagens Nyheter 12 september, dagen efter de fruktansvärda terrordåden i New York och Washington:"Världen behöver USA:s ledarskap, och USA kan i längden aldrig isolera sig. Bill Clinton lyckades bygga nödvändiga allianser i Kosovo, Georg Bush den äldre gjorde det i Kuwait."

"Vi betraktar inte statsministern annorlunda än vi betraktar er."

Det nya århundradet har inletts med en vänster på frammarsch. Ekot från WTO-protesterna i Seattle har givit råg i ryggen åt de som de senaste åren tyckt sig skönja nya internationella sociala rörelser och på hemmaplan är den utomparlamentariska radikala vänstern på många sätt den dominerande politiska kraften bland de unga.