Under vinjetten Cinemateket presenterar Yelah en serie artiklar om politisk film. Först ut är regissören Luis Buñuel, som för tjugo år sedan dog och lämnade ett rikt arv efter sig. Germund Palmer tipsar om en regissör som trots att han gått ur tiden efterlämnat kraftfulla spår, om religion, politik - och om borgarklassens diskreta charm.

Burt Reynolds är väl knappast det skådespelarnamn man främst förknippar med Göteborg filmfestival. En man som gjort karriär i filmer som Navajo Joe - en dollar per skalle, Nu blåser vi snuten och Mitt i plåten är inte precis den snobbkulturelle cineastens gunstling.

Det kändes helt rätt att se Ghettokids i Kongressens salonger under Göteborg filmfestival. Där känns det som om man förflyttats till en skolaula. Christian Wagners senaste film utspelar sig nämligen till stor del i skolmiljö. Problemfylld sådan.

Så har man då överlevt ännu en Göteborg filmfestival. Under de tjugosex åren har jag sett festivalgeneralerna komma och gå. Göran Bjelkendal och Gunnar Carlsson hette de bägge eldsjälar som drog igång projektet. Nu heter festivalchefen Jannike Åhlund och kan idag nöjt konstatera att rekordmånga biljetter sålts under årets festival, trots färre antal filmer.

- Den där Göransson var nog inte så dum målare, men vart tog han vägen? Frågan ställdes av Åke Göransson själv efter det att han tillsammans med sin mor bevistat sin första egna konstutställning. Nu turnerar en Åke Göransson-utställning Göteborg, Stockholm och Malmö. Yelahs Germund Palmer ser en plågad konstnär som tragiskt nog erkänts först efter sin död.

Jag hade bara gäspningar till övers för Lukas Moodyssons poesi men sedan han börjat göra film har jag fått större respekt för honom. Debutverket Fucking Åmål från 1998 är den oöverträffat bästa skildring jag sett (åtminstone i svensk film) av tonårslivets berg och dalbana mellan ohejdad livsaptit och djupaste leda och ångest inför tillvaron. Nästföljande film - 1970-talsbetraktelsen Tillsammans (2000) - är nästan lika bra. Varm och rörande ger den en fin bild av "proggtidens" värderingar och kollektiva tänkande.

Så var det dags för svensk medelklass att krisa lite på biodukarna igen. Myspappan Mikael Persbrandt är lyckligt gift. Trodde han. Men plötsligt faller han pladask för hejiga rock'n'roll-morsan (spelad av Lena Endre) i villan bredvid. Det tar förstås hus i helvete och de som främst drabbas i Richard Hoberts senaste film är inte oväntat barnen.

Visst har vi sett det på bio förut: mobbade småkillar som tar revansch på en oförstående och ofta brutal omgivning. Här heter grabben Marcello och är tio bast. Farsan (spelad av Michael Nyqvist) är halvknäpp och vill inget hellre än att sonen ska bli fotbollsproffs trots att denne hatar att joxa med läderkulan. Dessutom förtrycks vår lille huvudperson av några sällsynt vidriga klasskompisar.