Patricias arm hänger lös under sjukhuslakanet som täcker hennes ömtåliga kropp. De försök som en sjuksköterska gör för att ge henne intravenöst dropp är förgäves. Hennes kropp är för utmattad och utsliten för att tåla ens en liten kanyl. Hon är inlagd på Temucos sjukhus, 800 km söder om Santiago och mapucheindianernas sista fäste i Chile, till följd av en hungerstrejk som har pågått i 104 dagar. Hon är döende.

Året som har gått skiljer sig inte det minsta från de senaste decennierna av kapitalistiskt förtryck. Sedan andra världskriget har världen sett likadan ut. Enda skillnaden är att i dagens läge finns ingen balans mellan "det goda och det onda".

Döden är en vinstgivande underhandling. Ty förutom den som färdas till en annan husgud (härd) är det rent ekonomisk många som vinner på det. Och här menar jag inte de colombianska kidnappningarnas lukrativa affärer, som ofta resulterar i döden för några och vinst för andra. Nej. Jag menar en snygg och ren död, som är socialt accepterad för alla.

När myndigheter i det här landet bestämmer över när och hur jag ska protestera är det verkligen illa. Inte för att det är bättre någon annanstans men, vem har sagt att några tillståndsgivande byråkrater i Sverige är politiska experter? Och vad har de för kvalifikationer för att kunna bestämma vad som är politiskt rätt eller orätt? Men det värsta är. Ur vilken politisk vinkel bedömer de att en viss handling är politiskt accepterad? Har de frågat dig eller mig om det?

I kväll känner jag mig oerhört ledsen. I Cincinatti, USA, någonstans i något kvarter, uppträdde en svart man "konstigt". Någon ringde till polisen och det slutade - än en gång - med institutionaliserat mord á la amerikansk modell: live inför miljontals tv-tittare, misshandlade uniformklädda poliser en människa till döds.