FÖRAKT FÖR MAKTEN Max Stirners Existensialism Helge Kongshaug Översättning av Tommy Peterson och Alf Claesson Kan människan i sin strävan efter att utrycka sin indvidualitet frigöra sig från de sociala förhållanden hon lever i?

Jean Paul Sartres stängda system. Utgångspunkten för detta kapitel är en roman ("Så länge vi lever") av den norske författaren Lasse Myrberget. Den kom ut 1960 och är kanske den mest typiska existentialistiska romanen i Norge efter kriget. Bokens litterära kvaliteter skall jag inte bedöma, men det andra norska författare har ägnat tusentals sidor och flera band på att uttrycka, det klarar Myrberget att nedteckna på några få sidor. Speciellt på sidorna 60-78 får man en mycket god inblick i vad 50-talets existentialism egentligen var för något. Man måste hela tiden ha klart för sig att den tidens existentialism lika mycket var en litterär uttrycksform som en filosofisk riktning. Under läsningen av Myrbergets bok slogs jag av de implicit totalitära krav som ligger i existentialismen. Det var detta som fick mig att reagera och det är på denna grund jag känner behov av att dra en gräns till Stirners existentiella tänkande. Det är därför viktigt att vara klar över att det inte är existentiell filosofi som sådan jag tar avstånd ifrån. Stirner är existentiell filosof, liksom Nietzsche och Kierkegaard, delvis också Descartes. Vad jag reagerar mot är den speciella form av existentiell filosofi som dominerat europeisk filosofi efter Andra Världskriget (i varje fall fram till 1968) och som kallas för existentialismen. Denna filosofi och detta ord är framdraget på scenen av Jean Paul Sartre. Det är han som första gången gör existentiell filosofi till en "ism" och det är han som betecknar den som en ideologi. Som jag ser det är det därmed Sartres modell man tar ställning till när man talar om existentialismen. Det rör sig inte om Kierkegaard, Heidegger, Camus eller Jaspers. Detta leder självklart till att det uppstår svårigheter av begreppsmässig natur. Alla de filosofer jag har nämnt (och många fler) blir ofta betecknade som existentialister. Heidegger var tydligt klar över problemet för han nekade konsekvent att låta sin existentiella filosofi bli sammanblandad med existentialismen. Därför vill jag med en gång stryka under att existentialism är en av Jean Paul Sartre formulerad ideologi (Sartres egna ord) - en ideologi vars betydelse i Västeuropeiskt tänkande övervärderas, men som på avgörande punkter avviker från andra existentiella filosofers uppfattningar. Jag skall bara sysselsätta mig med en gränsdragning mot en av dem, nämligen Max Stirner.

Helge Kongshaug Den enda och hans omgivning Tidningskooperativet Viktorias förlag Innehåll