Trots att Lisa Hertting var den yngsta i gruppen Poeter mot krig finns hon inte mer.

"Han kunde spela i så många olika stilar utan att någonsin upprepa samma musikaliska idé. Hans kreativitet och musikaliska idéer kände inga gränser ... musikaliskt kunde vad som helst hända när man spelade med Bird ... Man fick vara beredd på allt ... Man väntade sig det. Och om han inte gjorde något otroligt, först då blev man förvånad."

På senaste tiden har flera ambitiösa böcker om Klezmermusik - den svängiga östjudiska musiktraditionen med rötter bortom Förintelsen - publicerats i USA.

Vi kom i samspråk en dag, några vänner, där vi satt i den svalka som sommarens lätta skugga, förfriskningar av allehanda slag och en känsla av samhörighet skänker. Orden föll i droppar och som strömmar, hugskott blandades med utläggningar som var eller åtminstone gav sig ut för att vara grundade på djup eftertanke, dock sällan av det framvärkta slaget. Och så kom den på tal - den där öde ön dit man ändå aldrig av fri vilja skulle bege sig, och de där oundgängliga böckerna, som man under sådana omständigheter knappast skulle ha sinnesro nog att rafsa samman.

I sin nya bok Mitt ansikte och mitt namn (Hägglunds förlag) berättar Peter Birro bland mycket annat historien om Arne och den gröna förslagslådan.

"My mama told me About great tribulation The daughter of A homeless nation Everyone who survived Is a sanctification"

För några år sedan ramlade jag av en tillfällighet in på en av de många lokalerna i livet. I och för sig kände jag till att det just den kvällen skulle spelas jazz just där, men vetskapen om att husbandets ledare i spel och leverne var stans nyktraste pianist gjorde mig måttligt upphetsad. Några steg inne i det första rummet hör jag kornettens mjuka, blå toner slinka om hörnet från flygelrummet, stolta, lite dröjande - rena vildkattsfasonerna.

I Jasnogorsk, en stad om 20.000 invånare i närheten av Moskva, har de 4200 arbetarna vid stadens dominerande industri en verktygsfabrik tagit över driften och bildat en "Arbetarnas kollektiva sovjet" som nu sköter produktion, administration, försäljning, ekonomi och distribution för fabriken, och därmed i princip för staden som helhet.

Det började som ett "oskyldigt" tillslag, men ju längre tiden har gått desto klarare står det att de händelser som tog sin början på järnvägsstationen i Krasnodar den 28 november förra året ingår i ett större spel, ett svart spel.

1 Begreppet "ideologi" används här i kritisk mening. Den som vill kan ersätta det med "döda tankesystem" eller "fix världsuppfattning". Ideologins motsats är självständigt tänkande. Börjar någon tala om "revolutionär ideologi" är det dags att dra öronen åt sig. Då står där säkert någon självutnämnd auktoritet och förväntar sig att man ska offra sig för just hans eller hennes speciella missuppfattningar. Man kan emellertid inte låsa fast verkligheten i scheman, även om man måste försöka begripa den, teoretisera den - mellan praktik och teori finns ett växelspel, medan ideologin däremot städse lägger sig som en död hand över all levande handling. Härnedan exemplifieras detta med några episoder ur anarkismens historia. 2

Den 10 november 1995 hängdes författaren Ken Saro-Wiwa tillsammans med åtta meningsfränder från Ogoni-folket i ett fängelse i Port Harcourt i östra Nigeria. Detta var den nigerianska militärdiktaturens enda sätt att tysta sina mest konsekventa kritiker, trots att dessa själva var uttalade förespråkare för icke-våld. Och i bakgrunden stod oljebolaget Shell och applåderade.

"Sunda förnuftet säger kanske att det är vanvett att försöka motstå detta, det mäktigaste av riken, det kalla krigets segerherre, imperiet som har ödelagt Irak och så vidare. Men vad historien verkligen visar är att dagens imperium utgör morgondagens aska. Att ingenting varar i evighet, och att inte stå emot är att foga sig i det förtryck man utsätts för. Det största vett någon kan visa är att motstå den makt som försöker kuva, förtrycka och krossa människans ande." Författaren till ovanstående rader är inte helt okänd i Sverige, men det har varit tyst om honom ett bra tag. Alldeles för tyst. Senaste noteringen i Mediearkivet är från den 6 december förra året då en kort notis på kultursidan i Aftonbladet uppmanade läsarna att skriva till Pennsylvanias guvernör Thomas Ridge och kräva omprövning i fallet med den dödsdömde svarte radiomannen, journalisten, författaren och medborgarrättsaktivisten Mumia Abu-Jamal.

Spektrat av möjliga levnadsval reduceras drastiskt: för bara tio år sen var det möjligt att leva som arbetslös, ointresserad student, socialfall, konstnär, småkriminell, sällskapsmänniska, fuskare, idealist eller aktivist utan större mödor än de inneboende idag har det i princip blivit ekonomiskt omöjligt att göra det om man inte driver sin linje som ett effektivt affärskoncept, och trakasserierna från myndigheterna (och käcka representanter för allmänheten) når oanade höjder. Att ge efter för den järnhårda sociala konformismen ger oss möjlig (inte säker) materiell och social trygghet: utan kommunikation, utan möjligheter, utan skönhet, utan det okända, utan nyfikenhet, kort sagt utan liv. De som hamnar utanför bildar en skarpt avgränsad klass av offer, fråntagna sina medel att handla, som utsätts för ständigt nya förnedrande nycker av den skenbara välviljans godtycke. Och den som försöker hålla näsan över vattnet måste komma på allt smartare lösningar för att få in pengar och bli accepterad trots att man håller på med en egen verksamhet; dessa verksamheter färgas av säljbarhet, konkurrenskraft, reklam och sponsring och blir en experimentell sektor av den fria företagsamheten - påhittiga individer tycker sig lura systemet, men vem är det som skrattar?

"I egenskap av rörelse har anarkismen uppenbarligen misslyckats. Under nära ett århundrades ansträngningar har den inte ens närmat sig uppfyllelsen av sitt höga mål att förinta staten och bygga upp Jerusalem på dess ruiner. Under de senaste fyrtio åren har det inflytande den en gång förvärvade krympt samman genom det ena nederlaget efter det andra och genom att hoppet långsamt åderlåtits till nästan ingenting."

Jag skriver denna, bara alltför rapsodiska artikel i skuggan av en våldsam rysk turbulens. Strejker, börsfall, obstruktioner, devalvering - det nya Ryssland skakar i sina grundvalar. Vad som kommer att hända är omöjligt att sia om. Ett nytt 1917, denna gång kanske med nationalistiska förtecken? Eller ett långsamt nationellt och moraliskt sönderfall? Eller ett obevekligt inbördeskrig där fronterna och allianserna kommer att bli lika många som svårbegripliga?

Ett märkligt fenomen i dagens samhällsdebatt är den påstådda oförenligheten, den ständigt pågående kampen, mellan stat och kapital. I själva verket är det ju så att sammansmältningen av stat och finansvärld är vad som mest av allt utmärker samhället av idag, ja - däri står själva den ...förnyelse... att finna som upprätthåller det ack så ålderstigna förtryck vi lever under.

Amalthea - ett arbetardrama för 90 år sedan Sommarnatten är ljus och ljuv. En ung byggnadsarbetare, 21 år bara, flyger fram över sliprarna i Malmö hamn. "Cykla kunde jag som få", framhöll han själv många år senare. Han gömmer cykeln i ett buskage, smyger av och an efter kajerna på jakt efter en eka att låna en stund. Den enda han hittar ligger förtöjd i aktern på ett större skepp. Med ett jätteskutt placerar han sin tunna lekamen i roddbåten (mager var han som de flesta av sina likar detta år), skär av den sega trossen och börjar ro ut mot en skonert, mer eller mindre utrangerad redan, som har ankrat upp på redden en bit ute i hamnen. Roddbåten läcker kraftigt och han tvingas ösa samtidigt som han kryssar sig fram mot skonertens bortre sida. Han slår emot med en duns. Det måtte höras, tänker han, men ingenting händer. Två meter ovanför vattenlinjen sitter en lastlucka, förspänd med en kraftig kätting. Han lyckas finna stöd för fötterna och häver sig upp mot luckan, placerar nånting där, hoppar ner i ekan igen, tänder en tändsticka och ror därifrån av alla krafter.

Anarkisterna i klasskampen tillkom ungefär så som antyds i våra "Inledande anmärkningar": en av oss blev helt enkelt uppringd av en förlagsredaktör och tillfrågad om vi "kunde sätta ihop nånting om anarkismen". Detta var någon gång på vintern 1968-69, och i efterdyningarna av ockupationsrörelsen i Frankrike vädrade givetvis krämarna morgonluft: här fanns pengar att tjäna på det nymornade intresset för anarkismen. Det är ingen tillfällighet att Daniel Guerins och bröderna Cohn-Bendits böcker kom ut i samma veva, även de på etablerade förlag.

Man kan inte betrakta händelserna i Kronstadt 1921 utan att ta hänsyn till hela den unika, ryska samhällsutvecklingen i början av 1900-talet. För första gången i historien stred då en revolutionär arbetarrörelse mot de kapitalägande klasserna utan att ta omvägen över en borgerlig, parlamentarisk "demokrati". Inte så att en sådan saknade förespråkare, men den blev på det hela taget aldrig etablerad. Den ryska revolutionsrörelsen bekräftade ett faktum: bönder, arbetare och soldater hade funnit en annan organisationsform - råden, eller med det ryska ordet sovjeterna. Dessa hade sprungit fram redan under 1905 års oroligheter, och Oskar Anweiler menar i "Die Rätebewegung in Russland, 1905-1921" (Leiden 1958) att de har förelöpare redan i det slutande 1800-talets strejkrörelser.

En dokumentation av arbetarrörelsens spontana kamp 1956-57 och det systematiska undertryckandet av denna. Östeuropas partimonoliter undergrävs ständigt av arbetarklassen som spontant söker forma sin egen, socialistiska framtid. Förord