Låt oss säga det med en gång: Empire är varje vänsteraktivists våta dröm. Här bejakas begärsflöden, tankens och kroppens vilda flykt, hybrida identiteter, kapitalismens ständigt nya prylar och fenomen samtidigt som Charlie Chaplins asgarvande luffare ses som modell för uppror snarare än välkammade aktivister.

Karl Marx och Friedrich Engels "Manifest der Kommunistischen Partei" skrevs och gavs ut i början av februari 1848. I samma månad, den 22 februari reste sig Paris arbetare, och missnöjda småborgare i en protest mot valmanslagarna efter att en så kallad reformbankett förbjudits av den 1830 återinsatte kungen Louis Philip, den så kallade "borgarkungen". Tre dagar senare läste parisarna på väggarna slagorden från den franska revolutionen: Égalité, Fraternité, Liberté - République francaise.

"Arbetarna i Europa borde deklarera att hädanefter är de en mänsklig omöjlighet som klass, och inte bara det vanliga talet om [dem som] en rå och meningslös inrättning. De skulle inleda en era med enorma svärmar från Europas bikupor, vars like aldrig tidigare skådats, och med denna storstilade flykthandling protestera mot maskinen, mot kapitalet, och mot valet som de nu hotas med, att av nödvändighet antingen bli statens slavar eller ett revolutionärt partis slavar. /... /Vad som började degenerera hemma till farliga missnöjda och kriminella tendenser kommer, väl utanför, få en vild och vacker naturlighet och kallas heroism"Nietzsche, Avguda-Skymmning, 1889 Inledning Den klassiska marxismen utvecklades från tre källor; tysk idealistisk filosofi, fransk radikal politik och engelsk nationalekonomi och industrialism . Idag utvecklas nya radikala analyser utifrån marxismen, men denna gång från fransk post-strukturalistisk subversiv filosofi, italiensk revolutionär praktik och teori, samt amerikansk ( och japansk) post-fordistisk produktion och ekonomisk teori1. Marx bortom Marx vid millenieskiftet.

Att realisera människors frihetslängtan är ingen teoretisk fråga, utan ett praktiskt och politiskt projekt. Den nyligen bortgångne grekisk-franske tänkaren Cornelius Castoriadis (1922-1997) och den nyligen fängslade italienske marxisten Antonio Negri (1933-) insåg detta väl.