1714, 1715, 1716 – långa rader av röda skyltar nedstuckna i gräset. 1743, 1744, 1745 – adresser utan adressater, en ödebygd där det en gång stod hus och där det nu bara finns betongfundament. En bit därifrån blir husen fler, med krossade fönster, hängande dörrar och tak som fallit in. Klockan närmar sig tio, solen har redan hunnit skapa en bastu av fukten i marken och vid grinden till sitt rödbruna tegelhus tar Don Washington av sig basebollkepsen och stampar i gruset.

Jag känner genast igen honom där han står och röker på stadshustrappan.

Ibland går livet för fort.

Efter lördagens visserligen gigantiska, men enligt många kritiker alltför bleka demonstration mot fattigdomen, tog mer radikala krafter under måndagen tillbaks initiativet inom den globala rättviserörelsen. Edinburghs affärsgata Princes street fylldes med demonstranter som gemensamt ville återta det offentliga rum som ockuperats av marknaden.

Jag vaknar tidigt. Det är fiskebåtarna som har jagat iväg min sömn.

Vi från Södra Koreas Arbetarfarmares Riksföbund vill härmed kungöra att vi på intet sätt ställer upp på er skrämselpropaganda över hur arbetarna har det i fabrikerna i Asien. För det första finns det inga vetenskapliga bevis för att de faktiskt vantrivs så enormt som ni påstår och för det andra så är vantrivsel p.g.a omständigheter som "inte ligger i deras natur" en känsla som arbetarna tappar efter ett par generationer.

Kent Lindahl, föreningen Exit som hjälper nazister att hoppa av, Arbetet 18 juni: