Inför valet avslöjade SVT att flera företrädare för de stora politiska partierna gärna fällde rasistiska och invandrarfientliga kommentarer till tänkbara väljare.

I dag ställdes den anarkistiska tidningen Brand inför rätta för uppvigling i Göteborgs tingsrätt. Utanför tingsrätten trotsade samtidigt 150 personer regnet och kylan under en fyra timmar lång manifestation till stöd för den åtalade tidningen.

Varför står vi här i dag? Givetvis för att försvara yttrande- och tryckfriheten mot den statliga censuren. Givetvis för att visa vår misstro mot en rättegång som tillkommit på beställning av den vänsterhatande säkerhetspolisen. Givetvis för att visa vår solidaritet med offren för en rättsskandal. Men inte bara för detta. Frågan är större än så och har betydelse för hela vår uppfattning av rättssamhället och rättsstaten.

Denna vecka hålls rättegången mot den anarkistiska tidningen Brand. Åtalet gäller uppvigling, och i centrum står det nummer av Brand som gavs ut lagom till internationella kvinnodagen 8 mars förra året.

Som för så många andra folkgrupper i Mellanöstern och Centralasien, består afghanernas stora olycka i att de blivit indragna som en bricka i ett maktpolitiskt spel där potten utgörs av enorma olje- och gasreserver. Under 1900-talet ledde dragkampen om dessa resurser till att samtliga imperialistiska stormakter genomförde en rad interventioner i området - först Storbritannien, och därefter USA och Sovjetunionen. De upprepade intrigerna kring oljan, gasen och den geopolitiska kontrollen är de viktigaste orsakerna till det tillsynes permanenta krigs- och kaostillstånd som präglar länderna i regionen.

För ungefär ett år sedan började vi på Yelah publicera en artikelserie som hette "2000-talets vänster". I maj i år publicerade vi antologin, "2000-talets vänster - En antologi om socialismens utveckling", som samlade bidragen från de nio skribenterna. När vi nu precis har sålt slut på den första upplagan av antologin börjar vi publicera en ny artikelserie, "Radikala visioner", som tar vid där den första slutade.

Genom en serie beslut som hastats igenom EU-byråkratin under sommaren har myndigheternas befogenheter att övervaka och registrera politiska dissidenter inom unionen kraftigt förstärkts.

De sociala rörelsernas karavan rullar vidare över Europa. Efter Göteborg var det Salzburg, Barcelona och nu i helgen, Genua. Till detta ska läggas ett stort antal mindre manifestationer över hela världen. Det är protester som får genomslag. Den extrema polisbrutalitet - inklusive karabinjärernas mördande kulor i Genua - som denna heterogena rörelse nu möts av visar att makthavarna upplever protesterna som ett verkligt hot.

EU-toppmötet i Göteborg i juni har åter aktualiserat frågan om det politiska våldet. Inte så att våldsfrågan varit helt inaktuell inom den svenska vänstern under de senaste åren - vi minns väl alla bilderna från Linköpingsockupationen, Reclaim the City och de brutna polisnäsorna på första maj i Malmö. Men Göteborgsdemonstrationerna har givit den klassiska våldsdebatten en helt annan skala än tidigare - fler och större grupper är direkt inblandade i aktionerna under protestveckan, och meningsskiljaktigheterna är stora.

Den moderna anarkismen har idéhistoriskt sett två skilda rötter. Dels räknar den härstamning från liberalismen, och dels från socialismen. Det innebär att anarkismen alltid befunnit sig i ett problematiskt spänningsfält mellan liberal individualism och socialistisk kollektivism, något som otaliga skriftliga debatter mellan individualanarkister och socialanarkister genom tiderna vittnar om.

Sedan 1960-talet har de så kallade "nya sociala rörelserna" - bland andra kvinno-, miljö-, freds- och medborgarrättsrörelserna - kommit att framstå som ett viktigt korrektiv till en partipolitik i kris. Under denna tid har de traditionella partierna tappat många röster. Deras ideologier känns inte längre relevanta eller trovärdiga för vanligt folk, och de får allt svårare att rekrytera nya medlemmar. Framför allt är det de unga som överger partipolitiken till förmån för olika enfrågerörelser som verkar inom det civila samhället.

I hela västvärlden råder i dag liberalismens herravälde. Dess syn på politik går ut på att demokrati bara är en matematisk metod för att sammanräkna olika individuella "preferenser" och egocentriska "intressen", och att den fungerar som bäst om den överlämnas i händerna på en kunnig elit, en kår av professionella politiker. Liberalismens politiska kultur underbyggs också av en alltmer centraliserad mediaindustri och den neoklassiska nationalekonomin. I kombination med varandra har dessa propagandistiska krafter hos många människor skapat en världsbild där den minsta sociala enheten består av den enskilde och dennes teve, och där lyckan ligger i ständigt högre privata konsumtionsnivåer.

En gång i tiden trodde man allmänt att den världsliga överheten var instiftad av Gud själv. Den makt som utövades av kungar, grevar och patroner tillkom dem med gudomlig sanktion.

Den nystartade organisationen Attac blev redan innan sin födelse den mest mediakära utomparlamentariska organisationen i detta land.

Bakom de viktigaste folkliga upproren under 1900-talet kan man urskilja två centrala ideologiska tendenser. Den ena är marxismen. Den andra är anarkismen. Båda har motiverat miljontals anhängare till kamp under de röda och svarta fanorna. Båda har varit progressiva krafter i strävan efter människans frigörelse. Båda har också på det hela taget misslyckats.

Varför finns skolan? För att barn och ungdomar skall lära sig tänka kritiskt och bli demokratiska medborgare? Glöm det. Visst finns det en del ambitiösa lärare och en handfull bra skolor, men i grund och botten handlar systemet om att tuta i den uppväxande generationen hur förträffligt vårt samhälle är och att det inte finns någon anledning att ifrågasätta makten.

Föreställ dig att du och jag och några andra har lidit skeppsbrott och hamnat på en rik och bördig ö, fylld med frukter av alla slag. Vi skulle givetvis börja arbeta med att samla ihop den mat vi behöver. Men tänk dig då att en av oss börjar hävda att allting på ön tillhör henne eller honom, och att ingen annan skall få den minsta smula av överflödet om de inte först betalar henne eller honom sin tribut i form av en större del av de samlade frukterna.

I samband med presidentvalen i USA är det förstås tradition att utvärdera den avgående presidentens förtjänster och tillkortakommanden.

När jag växte upp fanns ännu det så kallade "kommunistiska" östblocket. Det var först efter dess upplösning som jag blev tillräckligt politiskt medveten för att inse att det hela inte hade något som helst med kommunism att göra. Men det spelade ingen roll för den liberala propagandaapparaten under det kalla kriget. Alla som var vänster utmålades i medierna som kryptostalinister, även om de öppet tog ställning emot "realsocialismen". Det var lite grann som i den där skämtteckningen Lars Hillersberg gjorde på sjuttiotalet, där en polis står och slår en man med sin batong. Mannen: "Men snälla konstapeln jag är antikommunist!" Polisen: "Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!"

Något håller på att hända. Över hela världen har människor börjat mobilisera till massiva motståndsmanifestationer mot organisationer som Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO), det vill säga de mäktiga ekonomiska institutioner som under efterkrigstiden varit de huvudsakliga arkitekterna bakom den globala nyliberala regimen.

"USA hävdar att sanktionerna mot Irak upprätthålls för att få Saddam Hussein att 'respektera mänskliga rättigheter'. Det skulle ha varit ett skämt om det inte vore så motbjudande. Det hela påminner mig om den där amerikanske generalen som tillfrågades av en CBS-reporter varför flygvapnet just hade bränt ner en hel vietnamesisk by med napalm. Han svarade: 'Vi var tvungna att göra det för att rädda dem från kommunisterna.'" Monica Moorehead1 Inledning - "vi" och "dom" För många av oss tidiga sjuttiotalister är minnet av kriget mellan Iran och Irak (1980-88) ett av de första och mest bestående intrycken av världspolitiken och dess grymheter. Kriget, som skördade upp emot en miljon dödsoffer, utspelade sig för oss i korta men ständigt återkommande nyhetsklipp på TV, klipp som i våra unga minnen sammanblandades med liknande rapporter från andra konflikter i Mellanöstern. Resultatet blev, tror jag, att många i min generation kom att impregneras med en snedvriden, för att inte säga rent rasistisk, syn på Mellanöstern och arabvärlden. Och undra på det - den bild som vidarebefordrades till oss var ju med få undantag en av arabisk irrationalitet, fanatism och blodtörst - väsensfrämmande för oss sekulariserade lagomsvenskar.

"Rätt val kan fördubbla din pension", hävdar en affisch i tunnelbanan som gör reklam för mässan "Fond- och pensionsvalet". Det låter ju bra. Men om rätt val kan fördubbla din pension måste fel val också kunna halvera din pension, åtminstone i jämförelse med de lyckliga ostar som satsat rätt och gjort det stora klippet.

Så var tävlingen om årets dummaste politiska utspel avgjord. Första priset går till moderata ungdomsförbundet (MUF) och deras reklamkampanj på temat: Jag älskar att äga. Affischerna kan beskådas lite varstans i Stockholm, men för er som inte sett dem pryds de av en stor färgbild frå n vårens husockupation i Linköping. Bilden föreställer en maskerad ockupant med slangbella i en actionfylld pose. Under bilden en klarröd rubrik: Du är deras fiende! Beskådaren förutsätts tydligen rysa in i benmärgen vid blotta tanken på att det finns ungdomar som fått nog av politikernas arrogans och vågar ta saker och ting i egna händer. Hujedamej. Själv ryser jag mer av tanken på hur ockupanterna behandlades av polisens insatsstyrka när huset utrymdes efter ett par dagars ockupation.

Den norska organisationen Demokratisk Alternativ är en revolutionär frihetlig socialistisk organisation som ansluter sig till kommunalismen som politisk ideologi. Men vad innebär kommunalism egentligen? Hur och varför skiljer sig kommunalismen från andra frihetliga socialistiska riktningar som anarkism och syndikalism? Behövs verkligen en fristående kommunalistisk organisation? Och framför allt - varför borde just du bli kommunalist?

Antalet dödsstraff som verkställs i USA är nu så stort att delstaterna börjat annonsera efter frivilliga som vill agera offentliga vittnen till avrättningarna, meddelar kanadensiska National Post. I både Arizona och Pennsylvania annonserar myndigheterna efter nyfikna åskådare som får komma på studiebesök till "death row" och se hur "en av de mest traditionella formerna för rättvisa utmäts".

Under tsartiden var de ryska bönderna trälar och som sådana tvungna att stanna på sina herrars jord. De som rymde - och det gjorde många - jagades av en särskild myndighet inrättad för att återföra dem till den rätta fållan. Några kom emellertid undan och kunde under hårt arbete skapa sig något som liknade en framtid i Sibiriens ödemarker. Den lilla möjligheten till frihet som de ryska fattigbönderna åtnjöt är emellertid inte oss moderna medborgare i de kapitalistiska demokratierna förunnad. Här finns inga vita fläckar på kartan att fly till, inga alternativ till överhetens strypkoppel.

Den amerikanske indianaktivisten Leonard Peltier fick nyligen sin begäran om villkorlig frigivning avslagen.

Den afrikanska samarbetsorganisationen OAU kräver skadestånd av de länder som inte ingrep för att förhindra folkmordet i Rwanda 1994. En rapport kommer att läggas fram inför OAU:s årliga toppmöte 10-12 juli, där kraven på skadestånd jämförs med Europas behov av Marshallplanens bistånd efter andra världskriget. I dagens penningvärde skulle detta motsvara över 700 miljarder kronor.

Jonas Ringqvist (v) kommenterar domen mot två miljöaktivister som kedjade fast sig i Ranebo för att hindra skogsavverkning vintern1998, under rubriken "Civil olydnad viktigt" på Göteborgs-Postens bebattsida 27 juni:

En grupp tjänstemän från den amerikanska kongressen släppte häromveckan sin slutrapport från en resa till Irak som gjordes under 1999. Rapporten är en hjärtslitande skildring av det irakiska folkets lidanden under det handelsembargo som FN, med USA i spetsen, upprätthållit allt sedan Iraks invasion av Kuwait sommaren 1990.

En av de ledande kandidaterna att efterträda nuvarande påven Johannes Paulus II gick nyligen ut med en varning om att Antikrist – den onde vars ankomst förutsägs i Johannes uppenbarelse i Bibeln – redan finns mitt ibland oss!

Vi måste hålla om varandra för att inte falla JÖNKÖPINGS FRIA PRESS

Intervju med Torbjörn Ekblom, Säkerhetspolisens författningsskyddsrotel 1999-08-11 av Per-Anders Svärd

Hur bör en anarkist ställa sig till fenomenet djurrätt? Frågan debatteras flitigt inom den utomparlamentariska vänstern och man kan nu för tiden lätt urskilja två läger.

"I följd av ett beslut, enhälligt fattat på den internationella arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi idag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmarsarbetsdag."

Ingen har väl undgått den kampanj mot "kommunismen" som initierats av ett antal herrar på högerkanten med Folkpartiets Lars Leijonborg i spetsen. Med tanke på dessa debattörers högljuddhet och djupet i deras brösttoner till demokratins försvar kan man förstås vänta sig stor genomslagskraft för kampanjen, särskilt i borgerliga medier. Det är därför också angeläget att granska fenomenet närmare i sömmarna. Vadå "kommunism"?

1800-talets socialistiska tänkande var långt ifrån enhetligt. Den tradition som utgick ifrån Karl Marx och Friedrich Engels var bara en av flera socialistiska strömningar under seklets sista hälft. De flesta större arbetarpartier på kontinenten kom dock ganska snart att anta marxistiskt färgade program.

President Clintons administration har åter tagit initiativet till massiva bombningar av Irak. Dessa handlingar utfördes inte på mandat av FN:s säkerhetsråd. Tvärtom strider bombningarna av Irak mot FN:s stadgar och internationell rätt som förbjuder väpnade aktioner i alla sammanhang förutom i självförsvar. USA hänvisar till FN-stadgans artikel 51 för att rättfärdiga sina övergrepp, men den paragrafen tillåter enbart försvar mot direkta attacker, inte hämndaktioner eller "förebyggande" angrepp. USA:s handlande är ett grovt övertramp mot världssamfundet.

Noam Chomsky är välkänd för sin kritik av USA:s utrikespolitik, och för sitt banbrytande arbete som lingvist. Mindre välkänt är hans engagemang för den frihetliga socialismen. I en intervju gjord av Kevin Doyle från maj 1995 ger han sin syn på anarkismen, marxismen och socialismens förutsättningar idag.