Bland dem som ledde kampen för att Sveriges nationaldag skulle bli helgdag var och är Norge ett föredöme – där vet de hur man skapar en dag av nationell yra. Våra båda nationalstater är ju så lika i kulturellt hänseende, så varför ska Sverige vara sämre på denna punkt?

50 000 deltagare på debatter och seminarier. Uppåt 80 000 deltagare i lördagseftermiddagens demonstrationståg genom Paris gator. Numerärt var det andra europeiska sociala forumet, som hölls 12-15 november i Paris och dess kranskommuner Saint-Denis, Bobigny och Ivry, en klar succé.

Sedan den statliga Säkerhetstjänstkommissionen för några veckor sedan presenterade sitt betänkande om de svenska säkerhetstjänsternas arbete från 1945 fram till våra dagar har SÄPO-debattens vågor gått ovanligt höga. Nu när debatten på nytt tycks ebba ut är frågan vänstern måste ställa sig hur man går vidare. De delar av vänstern som länge hävdat att SÄPO borde läggas ned anser sig efter att betänkandet lades fram ha fått ännu mer vatten på sin kvarn. Det finns dock skäl att förespråka att detta också blir ett krav som drivs med kraft i samhällsdebatten.

Ett av de mer framträdande diskussionsämnena inom den frihetliga vänstern under senare år har varit möjligheten att skapa alternativa medier och alternativa kulturfora. Målet är naturligtvis att hitta nya kanaler när den etablerade medie- och kulturoffentligheten ter sig alltmer kommersialiserad och sluten. Vägen till det alternativa forumet har flera sidor. Å ena sidan vill man stå vid sidan av det kommersiella och det elitära. Å andra sidan vill man skapa intresse för sitt projekt, och ge det en genomslagskraft, vilket skapar ett behov av att få sin produkt att i något avseende framstå som hipp och "inne". Denna balansgång ter sig typisk för vår tid.

I medierna har det de senaste dagarna riktats uppmärksamhet mot svenska aktivister som gjort intrång på en utskeppningshamn för vapen i England. Aktionen riktade sig mot krigshotet mot Irak. Olika former av civil olydnad har länge varit en del av alternativrörelsens och den systemkritiska vänsterns arbetsmetoder. Den gemensamma nämnaren för olika former av civil olydnad kan sägas vara att man genom att konkret trotsa en lag eller bestämmelse önskar utmana samhällsföreteelser som framstår som orättfärdiga, och föra upp latenta konflikter kring dessa företeelser till ytan. Det finns dock vissa mer specifika idéer om vad som kännetecknar god civil olydnad, idéer som ibland tycks vingklippa radikala gruppers syn på gränsöverskridande politisk handling.

Även från en frihetlig vänsterståndpunkt är den parlamentariska vänsterns vägval av intresse. De exakta konturerna av vänsterpartiets politik efter riksdagsvalet härom veckan känner vi ännu inte, men klart står att vi har att göra med ett parti med en frapperande oförmåga att koppla sakfrågepolitiken till visionerna - i den mån man har en självständig sakfrågepolitik och visionerna alls förs på tal.

Högern vill göra hårdare straff till en valfråga, och slår därmed mynt av tankegångar om att lidande kan uppvägas av ännu mer lidande. Men delar av vänstern har också anledning att vara uppmärksamma på vad för sorts budskap de för ut.

Häromdagen utdömdes det hårdaste straffet hittills i processerna efter händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg förra året. Det var en tjugotvåårig stockholmare som av en enig tingsrätt dömdes till fem års fängelse för våldsamt upplopp vid sex tillfällen. Den hårda kritik som tidigare exceptionellt hårda domar väckt och den omtalade straffsänkningen i Högsta domstolen förmådde inte heller denna gång tingsrätten att darra på manschetten.

Rapporterna om en brutal gruppvåldtäkt av en trettonårig flicka fyller kvällspressens spalter, och sällar sig till de övriga rapporterna om den alarmerande våldsbrottsligheten. Varje enskilt fall av grova sexuella övergrepp mot flickor utförda av unga män i grupp säger naturligtvis någonting om könsmaktsordningen i samhället - även om just denna typ av övergrepp på det hela taget är ganska sällsynt. Kvällspressen - för många den främsta informationskällan när det gäller brutala våldsbrott - låter oss dock inte veta särskilt mycket om samhällets genusordning. Dess budskap är entydigt: våldet ökar och ökar, det blir brutalare och brutalare, det sjunker i åldrarna, det riktar sig mot de svagaste, alla borde vara rädda - hela tiden! Denna typ av budskap undanröjer också varje möjlighet att försöka förstå världen på ett vettigt sätt.

På sista tiden har medierna uppmärksammat ett antal civil olydnadsaktioner i Stockholm där handikappaktivister deltagit. Aktionerna har riktat sig främst mot den för funktionshindrade otillgängliga gatu- och trafikmiljön. Man har blockerat bussar, kedjat fast sig i tunnelbanetåg och gjutit egna övergångsställen. Dessa nya former av politisk handling står dock i bjärt kontrast till handikapprörelsens historiska arbetssätt. Handikapprörelsens svenska historia är historien om en i grunden vingklippt folkrörelse.

Zimbabwe har gått till val. Strax vet vi om den zimbabwiska oppositionsrörelsen MDC, Movement for Democratic Change, under ledning av Morgan Tsvangirai, har lyckats - eller tillåtits - rubba den totalitäre presidenten Robert Mugabe och regeringspartiet Zanu-PF.

Så ställs vi återigen inför skakande rapporter. Flyktingslussen vid Carlslund i Stockholm har de senaste dagarna figurerat i massmedia. Förhållandena för asylsökande barn och ungdomar är katastrofala, och i onsdags kväll försökte en pojke hänga sig. Det var det åttonde självmordsförsöket på ett halvår.

GÖTEBORG. Stan är go' igen!

Förra tisdagen fick Bosse Ringholm två tårtor på sig under den traditionella budgetpromenaden. Tårtorna kastades av Stockholms Tårtbrigad. Yelah har träffat Sebastian och Markus, medlemmar i brigaden, för att låta dem ge sin bild av tårtningen, kritiken och andra reaktioner de fått under de senaste dagarna.

Så har då statsminister Göran Persson deklarerat att biffen inte smakar lika bra som den en gång gjorde och samtiden börjat visa tecken på att hinna ikapp djurrättsaktivisterna.

- Hej Attac! Det har varit ett stohej utan like kring er nybildade organisation, må man säga. Hur skulle ni kommentera den senaste tidens uppståndelse?

Sedan början av året finns föreningen Spärrvakter för tolerans i Stockholm. Vi är en grupp anställda inom kollektivtrafiken - huvuddelen, men inte alla, spärrvakter - som tillsammans vill protestera mot den hårdhänta så kallade ordningspolitik som numera bedrivs i Stockholms tunnelbana. Denna går i korthet ut på att människor som på ett eller annat sätt anses störa den allmänna ordningen och trafikanternas trivsel utpekas som icke önskvärda i tunnelbanan, och behandlas därefter.

Jag ska här försöka ge en redogörelse för vad ett av de mer populära greppen inom modern brottsbekämpning, "nolltolerans", går ut på, vad som initierat och inspirerat det och vad dess tillämpning får för följder.