Känner ni kanske till förskolorna Tittmyran och Björntomten? Nu sluter sig även Umeå till skaran av städer med förskolor där genuspedagogik tillämpas.

Malin Hellkvist-Sellén, som gjort sig lite av ett namn som en queerfeministisk koreograf, är aktuell med en ny dansföreställning, Bättre folk. Premiär i Umeå i helgen, nu väntar en Sverigeturné i återstoden av november.

Under slagordskedjor som ”a-kassan våran rätt- att sänka den ett ruttet sätt” och ”Reinfeldt våra pengar tar- politisk strejk vårat svar” tågade på torsdagen, den nionde november, drygt tvåhundra personer genom centrala Umeå i ett högljutt fackeltåg. Även kristallnatten uppmärksammades.

- Ta på dig svarta kläder och visa din solidaritet med det palestinska folket.

Varje tradition har sin början. Så blir möjligen också 16 juli, genom dagens minifestival, UmePride 2005, startskottet för en årlig festdag.

I upptakt till den internationella kvinnodagen, 8 mars, ökar den feministiska aktiviteten i landet. Så även i Umeå. Här arrangerade Röda Korsets Ungdomsförbund, i samarbete med en brokig skara andra organisationer, torsdagen tredje mars ett fackeltåg under parollen "stoppa det sexualiserade våldet mot kvinnor".

I går, 25 november, var FN:s dag för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. I Umeå manifesterades detta genom ett öppet seminarium om heterosexuellt våld, arrangerat av Amnestys sektion i Umeå, under rubriken Vad görs mot mäns våld mot kvinnor?.

Presidentvalet här i USA är som Jönssonligan, fast på amerikanska. Den ena kandidaten heter Kerry och han säger hela tiden; Jag har en plan! Den andra kandidaten heter Bush och verkar le i smyg när Kerry pratar om sin plan. Men det kan man nog kosta på sig när man redan är president.

"Mitt ute i Lapplands ödemark, ligger den lilla byn Ensamheten. Här bor 16 personer som alla är släkt med varandra. Det skulle kunna vara vilken by som helst, om det inte var så att alla delar en ovanlig passion; alla bryter arm. Bland dem finns Heidi Andersson. Hon är 23 år och fyrfaldig världsmästarinna i armbrytning.", så lanseras filmen Armbryterskan från ensamheten

Lukas Moodysson, som gjorde sig ett namn som "rebell" genom sitt brytande med den konventionella filmindustrin, är aktuell med sin fjärde långfilm, Ett hål i mitt hjärta. Temat är återigen sökandet efter trygghet och kärlek, men rejält råare förmedlat denna gång.

Förra året mördades dåvarande utrikesminister Anna Lindh, en stark kandidat till att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, och två år tidigare gick startskottet till ”kriget mot terrorismen”. Ett krig som, precis som alla andra väpnade konflikter drabbar den civila befolkningen värst. En civilbefolkning som mest utgörs av kvinnor.

Yelahs serie om feministiska gräsrotsrörelser fortsätter. Denna gång har turen kommit till föreningen Queer Dykes, som kämpar för homo- och bisexuella kvinnors rättigheter. Jag har fått tillfälle att prata med Angelica Engborg, som är ordförande i föreningen.

Enligt forntida grekisk mytologi levde amazonerna i ett matriarkat med total frihet från män. Amazonerna var av utpräglad krigartyp och gav grekerna huvudvärk och än värre åkommor i den ena konflikten efter den andra. Vissa sägner låter rentav berätta att amazonerna, som var skickliga ryttare och bågskyttar, skar av sig ena bröstet för att lättare kunna hantera sina dödsbringande pilbågar.

Landets nordligaste forum, Umeå Sociala Forum, går av stapeln söndagen 9 maj och är ett arrangemang som initierats av ABF, LO Idédebatt och Ordfront. Johan Sjöström, som varit med och planerat forumet, tycker detta historiska, Umeås första, sociala forum är mycket viktigt.

1 maj i Umeå bjöd inte bara på vackert vårväder utan även tre demonstrationståg. Socialdemokraterna, tillsammans med ungdomsförbund, ABF och LO fick ihop 250 personer och Vänsterpartiet, med tillhörande ungdomsförbund och studentkårsförbund samt Transportarbetareförbundet lyckades skrapa ihop hundratalet fler.

Den 19 april publicerade den svenska avdelningen av Amnesty International sin rapport med titeln Mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Organisationen presenterade därmed de teoretiska perspektiv som står som grund för den internationella kampanj Stoppa våldet mot kvinnor som Amnesty satte i gång 8:e mars i år, och som ska fortlöpa tills 31:e december 2005. Inledningsvis har kampanjen fått en hel del medial uppmärksamhet, men hur stor förutsättning har den egentligen för att ge bestående betydelse?

Feminism är, eller borde vara, en gemensam angelägenhet för alla kvinnor. Men det är inte en självklarhet för alla. Kvinnor från arbetarklassen eller med invandrarbakgrund känner sig inte sällan marginaliserade från feministiska diskussioner och arrangemang. Detta är i sig inget nytt fenomen, men trots det är det få feministiska organisationer som i praktiken gör något åt marginaliseringen.

Det feministiska engagemanget i Sverige är stort, mycket stort. Här vimlar det av starka kvinnor som organiserat kämpar för frihet och rättvisa i en skälvande patriarkal omgivning. Men alla dessa grupper och nätverk får, överlag, alltför lite uppmärksamhet i förhållande till vilken betydelse de har för formandet av en bättre värld.

I Umeå trotsade knappt trehundra personer det snöblandade regnet och mängderna av grådaskig snöslask på marken, för att demonstrera genom staden bakom frontparollen ”USA ut ur Irak”.

Inte sällan lyfts Sverige fram som ett av världen mest jämställda samhällen i frågan om könsmaktsrelationen mellan dem som är födda till män och dem som är födda till kvinnor.

Det sprider sig en oro inom det partipolitiska etablissemanget som berör ryktena om ett feministiskt parti. Den politiskt laglösa Gudrun Schyman och förra jämställdhetsministern Margareta Winberg rör om i den partipolitiska grytan. Förra jämställdhetsministern Margareta Winberg har tillsammans med den tidigare partiledaren för vänsterpartiet och numera politiska vilden Gudrun Schyman gemensamt diskuterat möjligheterna för att intensifiera kampen för jämställdhet genom bildandet av ett feministiskt parti. Mona Sahlin, som förra veckan officiellt tillträdde som ny jämställdhetsminister och Winbergs efterföljare, menar att ett feministiskt parti riskerar att ge omvända effekter eftersom de övriga partierna kan komma att känna sig "befriade" från att även de arbeta aktivt med jämställdhetsfrågor. Inget nytt förslag

Fotboll är, publikmässigt, världens största sport. Intresset för sporten är knappast mindre i Sverige än i övriga världen. Antalet utövare är enormt, och det är både pojkar och flickor som spelar.

Säkert är vi många som har frågat oss vilka möjligheter det finns att införliva djurrättsfrågorna i den socialistiska kampen och i boken Djurrätt och socialism diskuterar de båda socialisterna och djurrättsaktivisterna, Toivo Jokkala och Pelle Strindlund ämnet.

Den 13 september 1998 genomför Annika Spalde tillsammans med två andra svenskar inom Plogbillsrörelsen Bröd inte bomber en avväpningsaktion mot en stridsubåt med kärnvapenkapacitet i Barrow-in-Furness, Liverpool. Hon döms till sex månaders fängelse på Risley, strax utanför Liverpool. Natten mot den 5 augusti 2001 genomför Pelle Strindlund och två kamrater inom Räddningstjänstens aktionsgrupp Farväl köttindustri oskadliggörandet av slakteriredskap i ett slakteri i Skövde. Han döms till drygt fem månader på öppen anstalt, Östra Gården, Vänersborg.

En stekhet sol strålar skoningslöst över denna alldeles speciella dag. Nedanför går femtontusen kvinnor, män och skolbarn i 8 mars-tåget i Singida, centrala Tanzania, under parollen "stop violence against women and children".

I Tanzania är kvinnor och män jämställda enligt lag. Men detta är bara jämställdhet på papperet. Tanzanska kvinnor är i praktiken underställda män i nästan alla avseenden såväl ekonomiskt som politiskt.

"Vi är bara här for att implementera de beslut som regeringen tagit". Orden är från Paul Mtana, ordförande i byrådet i Ngaseni, norra Tanzania.

Det behöver städas här hemma och jag har inga blommor. Det är kvinnornas dag, kvinnodagen. Och de flesta kvinnor i världen kommer att göra det dom alltid gör, städa, laga mat, snyta barn, oroa sig för familjen. Några få, ganska privilegierade kvinnor, kommer att demonstrera, manifestera, gå på seminarium, vara politiskt aktiva. Men de flesta kommer att städa och laga mat och arbeta för att få ihop lite pengar.

Det kom en polis som ville veta, som inte kunde förstå, som bara inte fattade. Han ville veta varför ingen i Hammarkullen ville prata med honom eller hans kollegor. Det är ju inget farligt att prata med polisen, sade han och såg alldeles ut som om han menade vad han sa. Ingen vill vittna, ingen vill anmäla, ingen vill bli förhörd, inte ens upplysningsvis. Så heter det på polisspråk, här i Hammarkullen säger vi att vi inte golar. Inte en chans.

Strax efter 19-tiden lördag kväll attackerade minst 500 poliser en fredlig demonstration på Järntorget. Enligt uppgift tilläts endast de som frivilligt tömde sina väskor och fickor, att lämna området. Fem timmar senare släpptes det sjuttiotal demonstranter som då fanns kvar på platsen. Några fick bananer av polisen och det som förhoppningsvis varit EU-mötets sista konfrontation avslutades med applåder, skratt och värme, trötta kombattanter emellan.

Det blev värre än vi trodde, mycket värre, och för första gången sedan Ådalen har svensk ordningsmakt skjutit ner demonstranter. Nödvärn säger polisen, och för en gångs skull är det antagligen sant.

Det börjar bli svårt att ta sig till jobbet i Göteborg. Polisen övar konvoj, k-pistar i händerna på svartklädda män som smyger kring hörnen. Snart är det EU-möte. Den som lider av snutnoja får låsa in sig. Vi trodde inte ens att det fanns så många polisbilar i Sverige. Kanske har dom målat nya.

Betong luktar betong, luktar lite fukt, lite sand, en gnutta mögel och för oss som bor i betongen luktar det hemma. Våt betong luktar mer än torr och när sommaren värmt upp världen känns solvarm betong nästan som klippor vid havet.

De bor i Hammarkullen och har aldrig varit på kräftskiva. Snaps är ett okänt begrepp, kräftor är äckliga djur som lever i floder och fastän de är födda här i Sverige så har ingen bjudit dem på svenska fester.

- Ska du till Jönköping? - Mannen, åk inte dit, där skjuter dom ihjäl svartskallar.

Narkotikadebatten går vidare. Vecka sex argumenterade Olle Eriksson för en mer nyanserad knarkdebatt och fortsatt restriktiv narkotikapolitik. Veckan efter skrev Joacim Blomqvist att narkotikapolitiken är farligare än narkotikan i sig. Denna vecka frågar Ulrika Claésson, som arbetat ideellt sex år bland missbrukande människor i förorten, var klassperspektivet finns i debatten. Det är de fattiga som i störst utsträckning riskerar att bli narkomaner, skriver hon.

Unga nazister beväpnar sig genom att stjäla tusentals automatvapen samtidigt som de fostras och tränas av svenska militärer. Invandrarungdomar i förorterna beväpnar sig också, ofta med vapen som smugglats in från Östeuropa och alltfler av dessa ungdomar ansluter sig till slutna och ofta kriminella gäng.

Det kan hända att vi fått en ny hjälte i Hammarkullen. En mycket ovanlig hjälte för att vara i förorten, den möjliga hjälten är nämligen polis och sådana brukar inte vara populära i betongen.

I Hammarkullen är det natt och vi väntar på stormen. Vi hoppas att ovädret ska blåsa bort alla onda andar och elaka tankar, att ett rejält oväder ska ge oss något annat att tänka på. Reklam-tv kör fjantiga inslag om vart man bör placera sina pengar. Att välja fonder för att spekulera bort sin pension är inte ens aktuellt här. Om man nu mot förmodan skulle ha haft några pengar att spekulera med, så är det svårt att tro på ett liv efter 60 när dom flesta man känner dör innan 25.

Nu har jag gjort det. Gud må förlåta mig. Det är inget jag är stolt över, absolut inte, men jag har röstat bort Rikard från Baren. Stena mig om ni vill. Brännmärk mig och bränn mig på bål. Jag står för mina handlingar, jag knappade in "baren1" på min mobil och sedan sände jag det till 333, flera gånger för säkerhets skull. Samtidigt satt flickor som nyss fått bröst i en lägenhet nära mig, och rökte heroin som de fått av snälla killar med hår på bröstet. Vem bryr sig?

Det finns en persisk sång som kallas Änglarnas sång. Barn i Iran sägs sjunga den för att ta bort allt ont och en förtrollad natt vid havet får vi höra den. Utanför fönstret viner höstvindar med duggregn i och mareld lyser upp vattnet för den som vågar bada. Sommarläger, en vecka på madrasser, ungdomar som leker krig och pratar kärlek mellan potatisbullar och kortspel.

Arton år gammal drömmer han hemliga drömmar, och den hemligaste är den om att någon gång få betala en räkning på posten.

Han ringer från Tidaholmshäktet och säger att han mår bra. Det är som att vara på läger vid havet, säger han, fast utan hav. Pingis, biljard, TV 1000, mat när man vill, sällskap hela dagarna. Han väntar på hovrättsförhandlingar, han har överklagat sin dom på ett års fängelse. Stöld och rån och misshandel och en hel hög med andra åtal. Kanske får han mer i hovrätten. Men han trivs, säger att det är lugnt och att han slipper droga så förbannat. Hemma i Hammarkullen är det knas, alla bara dör.

Det är så kallt att själva själen fryser till is. Ibland har de egna lägenheter som de har fått av socialen, men där vill man inte vara, inte ensam. Istället står man ute och hänger halva natten, ända tills kylan tvingar in alla vilsna ungar i närmsta kvart. Han som bor där sitter inne, kompisen har nyckel. Ingen vill vara ensam, inte på natten. Det är då demonerna kommer, alla dödas själar, alla vänners och bröders och systrars själar. När det är riktigt mörkt är demoner detsamma som änglar. Någon hittar tepåsar i ett skåp, en tjej tömmer askfaten, den som har grejer meckar på. Slarvigt diskade muggar med varmt te, Bob Marley i bakgrunden, pipan som går runt. Vänner att gosa med i soffan, piller för att hålla ångesten borta.

Helgdagsafton i Hammarkullen och hela världen är grå, luddigt grå.

"Vi kräver slut på kriget i Bosnien."

Så har de återigen delat med sig av sin visdom. Fredsforskaren Wilhelm Agrell, Expressenpojken Per Svensson och några andra så kallade intellektuella.

Det går att glömma krypskyttarna, det går att strunta i kriget. Motorstopp mitt i backen, nedanför krypskyttarnas fäste. Det är kväll och alldeles mörkt och strålkastare syns i moderna kikarsikten och vi är enkla måltavlor. Det struntar vi i. Cetniksen skrattar.

Han tycker definitivt inte om utlänningar och han är med all säkerhet beväpnad. Det är alla här i Sarajevo. Han ser lustigt nog ut som en typisk svensk fredsaktivist där han sitter på en cykel på en sönderbombad gata.

Han stiger in på caféet. I höger hand håller han det största gevär vi någonsin sett. Det finns ingen annan utgång än den som mannen kommit in genom. Han stänger inte dörren bakom sig, tar bara ett par steg in i lokalen och ställer sig vänd mot oss. Det är omöjligt att se hans ansikte, vitt gryningsljus tränger in genom den öppna dörren, lyser upp hans konturer bakifrån, hans egna och gevärets. En massiv kropp, inte särskilt lång men stel och satt. Tungt hölster mot låret, grova kängor. Uniformsbyxor som varit med om en del. Lokalen är avlång, vi sitter i andra änden av rummet, längst bort från dörren och vi är de enda gästerna. Nattens utegångsförbud har precis slutat gälla.

Vi satt i en skyttegrav i Sarajevo och följde fotbolls-VM tillsammans med serbiska soldater.