Upp emot två hundra anarkister från hela Europa träffades under den gångna helgen på ett tredagarsläger i Helsingfors.

Oljan uranet och arseniken är visserligen en del av naturen, men inte en del av livet, skriver Antonik Dimitrie i det sista inlägget om grön anarki och menar att det civilisationen gjort är att sprida dessa utöver livet och därmed göra det till död.

Jag skulle vilja se en anarkistisk debatt som tar avstamp i hur vi har det nu 2006 i Sverige och i världen. Ifrån den positionen skulle jag vilja att man inte bara blickade framåt mot de kommande decennierna och seklet, utan också tittade runt omkring sig och såg vilka tendenser till anarkism som finns redan nu. Hur ska vi, realistiskt sett, ta oss ta oss mot visionerna härifrån, frågar sig Elis Larsson.

Civilisationskritiker erbjuder en återgång till en mer naturlig och hållbar livsstil som har fungerat under miljontals år. Och för detta anklagas vi för att vara extremister och orealistiska utopister, skriver Thomas Toivonen som istället förespråkar en icke-hierarkisk samhällsstruktur av små grupper som tar hand om varandra och skapar en lojalitet som genom att leka och skoja tillsammans

Inget vackert samhälle kan byggas med våld, skriver Anto Cvitic i sitt senaste debattinlägg om den gröna anarkismen och menar att vi ska göra oss av med "våldskulturen som vi kallar civilisation".

Jag undrar vad det är för samhälle Robert Halvarsson och andra syndikalister föreställer sig? Vad innebär denna frihetliga civilisation? Ett massamhälle utan tvång är inte möjligt. Hellre en värld där vi lever i små autonoma grupper, där arbete och lek blir ett och där våra hobbies också är våra sätt att försörja oss, skriver Anders Eriksson.

Med facit i hand och efter cirka tio millenniers civilisation kan vi konstatera att den inte är hållbar. Varje dag och natt lider vi och drabbas av civilisationens våld i olika former. Civilisationen har utrotat tusentals kulturer, utrotar tusentals arter och håller de kvarlevande i tämjd fångenskap i möjligaste mån. Att önska bort civilisationen är alls inte orealistiskt eller en utopisk önskedröm. Det är hållbarheten som är det viktiga och inte om man värderar olika kulturer som goda eller onda. Det finns en väg med civilisationen, men tusentals olika som tar oss ut ur den, det skriver Gudmund Asketjärn i sitt försvar av grönanarkismen.

När allt kommer omkring förvånas jag inte över vänsterns spontana motvilja inför idéer om grön anarki. Civilisationen är, liksom staten, inte synonymt med social existens. Grön anarkism är inte att förväxla med fascism eller någon människofientlig högerliberalism. Att jämföra den industriella civilisationen med parasiter och evolution är missvisande. Många frihetliga socialister har en närmast matematisk syn på samhället. Men ekologisk hänsyn räcker inte. Jag ser därför mycket hellre en vildväxande anarki än en proletär, om än anarkistisk, monokultur. Det skriver Agneta Enström i sitt debattsvar om den grön anarkismen.

Agneta Enström fortsätter och utvecklar sina tankar på ett mångtydigt sätt i sitt svar på min debattartikel i ”Grön anarki – inte demokrati”. Tillsammans med ytterligare argument från Stefan Flack och Anto Cvitic har primitivismen på sätt och vis trätt fram ur mörkret. Jag tror Enström har alldeles rätt på en kritisk punkt – anarkister är i stort behov av en odogmatisk teoretisk diskussion.

De slutsatser om människan, miljön och samhället som följer av de uppställningar som primitivismen gör håller inte. Naturen är inte så oskyldig som de hävdar. Sagan om undergången verkar nästan biblisk, och fyller också samma syfte som den bibliska, och allt människorna behöver göra är att sätta sig ner och invänta Messias. Det skriver Yelahmedarbetaren Erik Lindgren.

Primitivismen lider av ett alldeles för stelt och svartvitt synsätt där människor och åsikter delas upp i helt rätt eller helt fel. Att civilisationen kan kritiseras i vissa fall är korrekt, men att allt måste gå åt helvete om inte civilisationen störtas är det inte. Tvärtom kan civilisationen vara med och skapa en ny naturordning. Primitivismens föreställningar om den förciviliserade människan kan ifrågasättas och primitivister faller ibland på eget grepp när de kritiserar andra, det menar Daniel Kristiansson i sin debattartikel om grön anarki.

Det är endast innan och utanför civilisationen som människor har levt riktigt autonomt och fritt, utan hierarkier och förtryck, i en sorts primalanarki, så även om man är en antropocentrisk och etnocentrisk socialist, och mest ser om sitt eget hus, så borde man kunna se nödvändigheten av att stoppa den här dödsmaskinen. Om inte annat så av ren överlevnadsinstinkt, skriver Stefan Flack.

I den värld där jag vill leva råder ursprunglig frihet framför den auktoritära lagen, verklig autonomi framför liberala rättigheter, och ekologi framför ekonomi. Jag drömmer om anarki. De framsteg och den utveckling som kännetecknar civilisationen har ofta genererat allvarliga konsekvenser i form av förtryck och exploatering. Jag kan nog inte komma på ett enda undantag, skriver Agneta Enström i en replik till Robert Halvarsson i debatten om anarkoprimitivismen.

Riksdagsvalet är den representativa demokratins största jippo, och det samtida statssamhällets yttersta spektakel. Men det är ett spektakel som skrämmer mer än roar, så här i totalitära nukleära tider. Partipolitiska program som hotar med ekonomisk tillväxt hör den parlamentariska cirkusen till. Men under valets spektakel kommer det, och mycket mer som illustrerar det patologiska samhällets brist på sjukdomsinsikt, till morbida uttryck. Utifrån frihetliga perspektiv är förvisso frågan om att rösta eller inte rösta långt från den största. För i kampen mot de maktordningar som möjliggör det verkliga skräckscenariot bakom teatern, och illusionen bakom valet, finns andra strategier. Att producera eller inte producera är en fråga där det börjar brännas och lukta utmaning. Och kampen om frihet och autonomi, om kultur och identitet, äger inte rum i det offentliga dårhus som ockuperas av politiker, akademiker och näringsliv.

Den norska organisationen Demokratisk Alternativ är en revolutionär frihetlig socialistisk organisation som ansluter sig till kommunalismen som politisk ideologi. Men vad innebär kommunalism egentligen? Hur och varför skiljer sig kommunalismen från andra frihetliga socialistiska riktningar som anarkism och syndikalism? Behövs verkligen en fristående kommunalistisk organisation? Och framför allt - varför borde just du bli kommunalist?

Inte bara SAC, Syndikalisternas demonstrationståg i Göteborg var större än socialdemokraternas. 1 majfestivalen i Slottskogen drog över 1000 besökare. Musik, god mat och flera bokbord skapade en stämning som var på topp under hela kvällen.

Torbjörn Granrot, ht 99 Svenska C, Vasa Vux Handledare: Christina Dernevik SAMMANDRAG

(Vi citerar några ledande EU-förespråkare)

Britta var nitton år då hon 1933 flyttade till huset i Ålsten, Bromma, tillsammans med sin nyblivne man Gustav. Född och uppvuxen som Britta Maartman i Eskilstuna genomgick hon här läroverk på latinlinjen med goda betyg. Fadern, som dog redan 1931 var kamrer och satt som högerman i stadsfullmäktige, och Britta blev närmast automatiskt medlem i Nationella Ungdomsförbun-det som vid den här tiden utvecklades alltmer åt det nationella hållet.

EU, molotov coctails och ett nerlagt mejeri Av Hobbe Förtryck av ras, klass och kön

av Rudolf Rocker Översättning: Britta Gröndahl Ur: Gröndahl, Britta (red.), Här talar syndikalisterna, Federativs förlag, Stockholm 1973. Ursprungligen publicerad i boken Anarchosyndicalism, 1938. HTML-konverterad av Per-Anders Svärd