YELAH

Om marxism-leninismen

1800-talets socialistiska tänkande var långt ifrån enhetligt. Den tradition som utgick ifrån Karl Marx och Friedrich Engels var bara en av flera socialistiska strömningar under seklets sista hälft. De flesta större arbetarpartier på kontinenten kom dock ganska snart att anta marxistiskt färgade program.

Även om marxismens revolutionära medvetenhet inte trängde så djupt in i dessa organisationer, var dess inflytande stort och de flesta partier genomlevde perioder av starka inre slitningar mellan revolutionärer och revisionister. Inom det tyska socialdemokratiska partiet till exempel pågick under mer än tio år de så kallade Bernstein-debatterna, en ideologisk kamp mellan den socialliberalt influerade revisionisten Eduard Bernstein och den mer traditionellt lagde August Bebel. I Ryssland skedde en liknande och än mer djupgående splittring mellan revolutionära bolsjeviker (majoritetens företrädare) och mensjeviker (minoritetens företrädare). Bolsjevikpartiets ledare Vladimir Ilitj Uljanov, mer känd som Lenin (1870-1924), kom snart att bli en av sin tids ledande marxistiska teoretiker.

Lenin förkastade all revisionism av den marxistiska ekonomiska och sociologiska teorin. Revisionisternas samhällsanalys var alltför kortsiktig och begränsad till ett fåtal industrinationer menade han. De trodde att kapitalismen försvagats så mycket att arbetarrörelsen kunde börja urholka den genom parlamentariska reformer, men Lenin hade en annan uppfattning. I själva verket hade kapitalismen nått sitt högsta stadium - imperialismen. Hela världen hade dragits in i det kapitalistiska systemet och de högt industrialiserade länderna hade skaffat sig kolonier som tillhandahöll billiga råvaror och utgjorde nya marknader. På detta sätt kunde den revolutionära situation, vid vilken arbetarna kunde gripa makten, uppskjutas ännu en tid. De socialdemokrater som tog samtidens förbättringar i arbetarklassens levnadsstandard som intäkt för den reformistiska vägens tillförlitlighet var enligt Lenin bara blåögda, tvärtom borde den sociala revolutionen vara arbetarklassens omedelbara mål.

Förutom analysen av imperialismen, som var betydligt mer långtgående än Marx och Engels, skiljde sig Lenin från sina andliga fäder även när det gällde det revolutionära partiets organisation. Enligt Lenin skulle partiet utgöra en förtrupp, ett avantgarde, för proletariatet. Dess uppgift var att företräda proletariatets intressen, men själva revolutionen måste ledas och organiseras av partiets kader. Lenins partiteori är kärnan i det som kommit att kallas leninismen, eller marxism-leninismen. Retoriken från Första Internationalen fanns kvar: "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk", men eftersom arbetarklassen enligt Lenin inte på egen hand kunde uppnå något annat än vad han kallade ett "fackligt medvetande", så måste de intellektuella tillhandahålla en politisk teori och en fast vägledning för de revolutionära massorna. Denna partiteori hade i praktiken starka elitistiska tendenser, och den kom också att användas för att underblåsa personkulten kring såväl Lenin som hans efterträdare Josef Stalin.

Men Lenin gick längre än så. Partiets ledande roll motiverades med att endast det kunde besitta insikten om den historiska utvecklingen och vad som bör göras. Folket var förvisso den drivande kraften i utvecklingen, men partiet var omistligt. "Ingen teori utan praktik, ingen praktik utan teori", är ett av Lenins mer bekanta uttalanden. Hans uppfattning kan sammanfattas i läran om den så kallade "demokratiska centralismen". Från början gällde denna princip endast partiet, men snart kom den att omfatta hela samhället. Förenklat kan man säga att teorin innebar att partiledningen var ansvariga inför partiet, och att statens ledare var ansvariga inför hela folket. Folkstyret skulle utövas genom kommunal självständighet (här var Pariskommunen 1871 en ledstjärna för Lenin). Ingen minoritet skulle tvingas in under statsmakten. Men samtidigt skulle centralismens princip gälla. Beslut fick fattas först sedan folkets mening noga inhämtats, men när de väl fattats skulle de tveklöst verkställas. Den demokrati som Lenin förespråkade var för honom endast ett medel för att uppnå målet, det klasslösa kommunistiska samhället. Lenin var högst medveten om motsättningarna mellan hans teori och de praktiska förutsättningarna, och faktum är att han såg situationen som ett exempel på den marxistiska dialektikens lagar.

Men revolutionens förhållanden skiljde sig också enligt Lenin från andra historiska perioder. Den är en period av skoningslös klasskamp, då kontrarevolutionens spöke hänger som mörkt moln på himlen, och frestelserna till såväl förhävelser som anpasslighet är stora för revolutionärerna. Därför behövs ett fast centrum som kan främja sammanhållning och enhet. Eftersom Lenin trodde att denna period skulle vara snabbt övergående blev det en besvikelse för honom att den proletära diktatur han varit med om att upprätta faktiskt bestod så länge efter revolutionen. Hans övertygelse var att staten skulle vittra bort när den underordnats "arbetarklassens objektiva intressen". Tvärtom visade sig den nya statliga byråkratin vara en kraft i sig själv, med egna villkor och intressen. När Lenin dog 1924 hade han ännu inte hunnit utveckla någon mer balanserad syn på den aktuella samhällsutvecklingen, och under Stalins regim skulle den byråkratiska klassen få tillfälle att frodas så gott som utan motstånd.

"Den reellt existerande socialismen" kom aldrig att leva upp till sina stolta föresatser. Det kommunistiska klass- och statslösa samhället fanns varken i Sovjetunionen som dess satellitstater inom och utom Europa. Samtliga försök av mer frihetligt sinnade socialister att realisera dessa avlägsna mål - från den anarkistiskt inspirerade Kronstadtrevolten 1921 till de spanska anarkosyndikalisternas kollektiviseringskampanjer under inbördeskriget 1936-39 till zapatistgerillan EZLN:s kamp mot den nyliberala regimen i Mexico under 1990-talet - har utsatts för veritabla förtalskampanjer från doktrinära marxist-leninister som frenetiskt vidhållit sin uppfattning om partiets ledande roll.

Stalins tid vid makten innebar en kraftig intensifiering av marxism-leninismens elitistiska tendenser. Partiets ledande roll förstärktes med en närmast religiös personkult kring Stalin. Absolut lydnad krävdes av undersåtarna. Diskussion och debatt hölls på ett minimum och gällde enbart implementeringen av planer, aldrig målen för dem. Oppositionella utdefinierades och/eller utrensades. Massiv propaganda, inte sällan med starka nationalchauvinistiska och ortodoxa tendenser, användes för att manipulera och mobilisera befolkningen till övermänskliga ansträngningar för sovjetstatens fromma. Det nya filmmediet användes med framgång för att "undervisa" den illiterata befolkningen.

Ekonomin centraliserades på samma sätt som politiken. Stalin hade inget till övers för den leninistiska Nya Ekonomiska Politiken, vilken enligt honom försenade industrialiseringen och förstärkte de konservativa böndernas makt på bekostnad av landets militära styrka (jfr Marx negativa attityder till bönderna). Belägringstanken var här central. Under kapitalismens högsta stadium var Sovjetunionen en anomali, en bastion för socialismen i en alltigenom fientlig värld. Stalins recept var därför byggandet "socialism i en stat", dvs. att koncentrera krafterna på att stärka Sovjetunionens militära och industriella makt. Den ekonomiska makten överfördes helt till ett fåtal statliga organ. Endast de allra minsta ekonomiska verksamheterna (till exempel små skomakerier) lämnades utanför kommandoekonomins kontroll. Tyngdpunkten i den ekonomiska planeringen lades medvetet på tung industri och militär teknologi, medan folkets behov av konsumtionsvaror och förnödenheter hade låg prioritet. Jordbruket tvångskollektiviserades och fick bära bördan av den snabba industrisatsningen - återigen ett exempel på Marx och Lenins låga värdering av bönderna.

Andra karakteristika hos stalinismen var den strikta statliga kontrollen och censuren av konstarterna och medierna. Värden som disciplin och uniformitet hyllades och schablonbilder av idealmänniskor sattes i centrum i kulturlivet. En omfattande säkerhetspolis- och kontraspionageapparat byggdes upp för att förhindra spridandet av "dekadenta" och "imperialistiska" västerländska läror. Utländska kommunistpartier förväntades också underkasta sig moderpartiets (och ytterst Stalins) vilja, samt agera i enlighet med sovjetstatens tillfälliga och långsiktiga behov.

Det var detta system som efter andra världskriget kom att tvingas på de öst- och centraleuropeiska staterna. Dessa länder hade det gemensamt med Ryssland att de inte hade någon tradition av demokrati och civilt samhälle. Endast Tjeckoslovakien hade under mellankrigstiden undflytt den konservativa diktaturens klor, medan Ungern fallit offer för Horthys regim redan 1920 (efter en kort period av kommunistiskt styre). Pilsudski hade tagit makten i Polen 1926. Österrike och Baltikum gick samma väg mellan 1926 och 1934. På Balkan upprättades under 20- och 30-talen kungliga diktaturer i Albanien, Bulgarien, Jugoslavien och Rumänien.

Under andra världskriget kom dessa gamla eliter att försvagas, inte sällan diskrediterades de på grund av samröre med den tyska ockupationsmakten. Sovjetarmén däremot hade rent militärt fått kontroll över större delen av Öst- och Centraleuropa. Lägg därtill de hemliga procentavtalen mellan Stalin och Churchill, och den sovjetiska dominansen var ett faktum.

Det område som föll under Sovjetimperiets skugga var dock starkt heterogent; där fanns industrialiserade regioner och efterblivna agrara ekonomier, där fanns ett lapptäcke av nationaliteter och en närmast fullständig uppsättning av etniska konflikter, där fanns såväl starka liberala rörelser som stora bondepartier. Vid krigsslutet påbörjades dock en period av homogenisering. Vid de första valen efter kriget kom vänster-centerkoalitioner till makten, men redan omkring 1947-48 försvann koalitionsregeringarna till förmån för kommunistiska marionettregimer. De politiska motståndarna avlägsnades, med början till höger och sedan vänsterut, enligt "salamimetoden": anklagelser om nazistkollaboration och klassfientlig verksamhet följdes av utrensningar och terror, och så småningom kunde kommunistpartierna kopiera sin leninistiska moderorganisation och anta en "ledande roll" i samhällsutvecklingen.

Sovjetisk militär och administrativ personal spelade en stor roll i maktövertagandena, liksom de inhemska kommunister som levt i exil i Sovjetunionen under kriget och nu kom tillbaka för att ta över rodren i de nya "Folkdemokratierna". Stalin menade att det krävdes omfattande förändringar i Öst- och Centraleuropas "borgerliga" och "feodala" samhällssystem för att säkra regionens stöd och "buffertfunktion" mot västmakterna. Den institutionella formen för denna omvandling skulle vara just "Folkdemokratin", ett transitionsstadium mellan kapitalistiskt/borgerligt samhälle och moget socialistiskt samhälle. På detta sätt kunde de nya satellitstaterna ges en nisch i det marxist-leninistiska schemat, men ändå av historiematerialistiska skäl underordnas det mer utvecklade Sovjetunionen. Tjeckoslovakien och Rumänien bytte 1960 respektive 1965 namn och kallade sig därefter socialistiska republiker, för att markera att man uppnått ett högre historiskt stadium. Intressant att notera är att dessa båda stater, tillsammans med Albanien, var de mest repressiva regimerna i Östeuropa under de sista tjugo åren av kommunistvälde.

Inte långt efter maktövertagandena följde massiva propaganda- och förryskningskampanjer. Sovjetliknande konstitutioner infördes, ateistiska och antikyrkliga kampanjer genomfördes och säkerhetspolisen byggdes ut. Försvars-, utrikes- och handelspolitiken samordandes med den sovjetiska och planhushållningens institutioner kopierades rakt av. De gamla ekonomiska infrastrukturerna raserades och ersattes av kollektiviserade jordbruk, förstatligade banker och industrier. Enligt sovjetiskt mönster följde satsningar på militär upprustning och tung industri - på småfolkets bekostnad. Utrensningarna hade visat att den reella makten låg i Moskva och folkdemokratiernas viktigaste efterkrigsuppgift uppgift var att bistå med industrivaror till uppbyggnaden av den krigshärjade Sovjetunionen. I utbyte fick man fossila bränslen och råvaror. Stalin förbjöd mottagande av Marshallhjälp, och 1949 inrättades istället ett Råd för ömsesidigt ekonomiskt bistånd - COMECON - för att samordna näringslivet i Sovjetunionen och Östeuropa. Denna påtvingade och artificiella strukturomvandling fick till följd att även det tidigare välmående Tjeckoslovakien halkade långt efter Västeuropa och USA. All handel skedde genom bilaterala avtal på storebrors villkor. Den godtyckliga prissättningen ledde till en nettoöverföring av resurser till Sovjetunionen under 1950-talet. Den marxist-leninistiska lärans fixering vid stordrift och minutiös planering av produktionen (eller riktigare "extraktionen") ledde till också en utbredd rovdrift på såväl människa som miljö. "Naturen har begått några misstag och nu skall vi rätta till dem", sade Stalin och hans ord ger ett mått på den ekologiska medvetenheten i kommandoekonomins stater...

Likriktingen i folkdemokratierna var hård. Under en andra utrensningsvåg 1949-53 försvann stora delar av kommunistpartiernas ledarskikt som misstänktes för "nationella avvikelser" och "titoism" (efter den jugoslaviske kommunistledaren och renegaten Tito). Flera av dessa var också judar, och antisemitismen användes som ett slagträ i kampen om den ekonomiska makten. I den sovjetiska mytologin förknippades judarna med kosmopolitism och kapitalism, och ett stort antal fick genomlida offentliga skådeprocesser, skrämmande lika de som drevs mot "trotskister" och andra "klassförrädare" i Sovjet under Jezjovsjtjinans blodiga 30-tal. Lenins partiteori och hans fraktionsförbud från 1921 tillämpades på det mest bokstavliga sätt. Kompromisser var uteslutna eftersom partierna måste vara monolitiskt enade. Alla åsiktsmotsättningar måste därför avgöras genom intriger och konspirationer. Korruptionen spred sig snart och blev ett stort problem inom både den politiska och ekonomiska sfären. Partiet kontrollerade också alla andra organisationer, från scouter till fackföreningar och det fanns därför inga alternativa forum för ventilerandet och spridandet av alternativa åsikter. Det fanns helt enkelt inga mekanismer för förändring inom systemets ramar.

När Moskvas grepp slappnade i mitten av 1950-talet uppstod omfattande politiska kriser eftersom varken makthavare eller oppositionella hade några pluralistiska spelregler att hålla sig till. Allvarliga konflikter blossade upp i DDR, Polen och Ungern 1953-56, vilket kan ses som ett uttryck för svårigheterna att kombinera det reella behovet av avstalinisering och det doktrinära fasthållandet vid enpartistyre.