Valet är en illusion

Men om den anarkistiska analysen stämmer, att "politik är den skugga som ekonomin kastar över samhället", och att denna skugga mörklägger livsviktiga frågor som ekologisk och mänsklig existens, då borde vi kanske ta det här spektaklet ganska personligt och allvarligt ändå. De politiska och ekonomiska makthavarna för ett krig mot livet och dess förutsättningar. Om så är fallet, så ser jag det som ett moraliskt ansvar att slå vapnet ur händerna på makten, innan världen är till ända.

Industrisamhällets tillväxt handlar om produktion, som bygger på exploatering av människor och natur som i processen reduceras till resurser och kapital. I vår kultur hänger identitet ihop med vad vi producerar och konsumerar, och liv liksom materiella ting varufieras och kommersialiseras. Vi associeras och värderas utifrån vad vi producerar och konsumerar. Maktens vapen är de alienerande system som förslavar oss längs ett löpande band för att producera, och den kultur som terroriserar oss att konsumera den skit vi producerar.

I civilisationernas och med dem jordbrukets begynnelse uppfann man kalendern, för att dominera och manipulera jorden. Ett kontinuerligt nu, närvaro och holism blev en cirkulär tidsuppfattning som sen blev en linjär utvecklingsdiktatur, en civilisationens monokultur. Efter ytterligare några tusen år, från att människan började kultivera jorden och dominera naturen genom att kalkylera, mäta och ackumulera, uppstod den industriella civilisationen. Där och här vi är just nu. En bråkdel av jordens historia, någon sekund av mänsklig existens, och redan har tiden materialiserats och människan med uret kontrollerats. Under dessa ögonblick, av jordens alla miljarder år, är den numera industriella monokulturen på väg att utrota allt i dess väg.

Ur ett sådant perspektiv är det är lätt att bli etnocentrisk och glömma de ursprungskulturer som fortfarande lever eko-logiskt, som våra allas förfäder har gjort och som mänskligheten har levt under 99 procent av vår arts tid på jorden. Det är också lätt att glömma de maktordningar som finns inom monokulturen, jordens maligna melanom och idag den industriella civilisationen. Det finns grader av ansvar, det existerar makthavare och förtryckta, och för att tala med författaren och eko-aktivisten Derrick Jensen finns det makthavare att konfrontera. Jensen liknar politiska och ekonomiska makthavare med våldtäktsmän, och vid mötet med våldtäktsmän handlar det inte först och främst om att försöka föra en demokratisk dialog, utan att försvara sig. Jensen menar också att vi har ansvar för mer än våra egna handlingar, och det är att göra allt i vår makt för att förhindra förtryckarnas, mördarnas och våldtäktsmännens skadliga handlingar. Att passivt se på är medskyldighet. Ekologiskt försvar är självförsvar, skulle en grön anarkist resonera.

Fortfarande är vi människor och vi lever ännu på jorden, även om vissa försöker kolonisera rymden. Vi lever samtidigt i en industriell globalisation vars tillväxt kostar existensen för ett par hundra djurarter om dagen och ett par ursprungskulturer om året. Det här är bara kalla fakta, inget kontroversiellt, i en tid när även oljebolagen erkänner att den industriella teknologiska utvecklingens pris är vår egen undergång. Ändå fortsätter spelet för gallerierna, medan marken närmar sig i en rasande hastighet under vår störtande civilisation.

För vad har en global ekologisk apokalyps att skaffa med valet i Sveriges riksdag kan man kanske undra. Förutom att det med all sin smaklöshet är provocerande och ett störande moment. Kanske kan det rentav betraktas som en politisk pornografi, som uppenbarligen distraherar människor från verkligheten, från att ta ansvar och stoppa den skit som försiggår mot vår jord, och mot oss själva. Spektaklet är svårt att undvika. Det viker ut sig överallt, i alla rum och sammanhang.

Ett av de många fascistiska valhoten i år är att "alla ska med", på detta ohållbara bygge och avgrundsfärd. Helt i linje med den liberalekonomiska teknokratin som alltid uppmanar oss att investera i den kollektiva självmordssekten. Tillsammans ska vi trampa gasen i botten, blunda och köra – framåt? Jag bara undrar vart framtiden är. Det känns som att meningen med allt förlorades för länge sedan, någonstans under utvecklingens linjära färd, mot döden. Och livet självt är den risk som investeringen innebär. Rött som blått och brunt som grönt, i partipolitisk form är ekologisk relevans aldrig någonsin en norm, med en representativ demokrati har vi aldrig någon chans. För vilken politiker som teknokrat skulle representera livet? Vad det nu än är. I den politiska kulturen och ekonomiska diktaturen har även livet blivit ett tomt begrepp, som allt annat i industrisamhällets kalla grepp. Så här är vi, i själen ingenstans men i världen överallt. Döende, i en ekonomiserad kultur där ackumulation är religion. Och med teknologi som enda hopp, blir livet ett dödfött och andefattigt lopp. En kultur som genom seklen har distanserat oss från det vi nu kallar för natur, var i själva verket, att klippa banden till oss själva. Industriella föroreningar, arbetsdelning, specialisering och isolering är vår vardag, kostnad och pris för teknologisk produktion och konsumtion. För i monokulturen jobbar de flesta av oss den mesta delen av vår vakna tid, bara för överleva, eller för att köpa tid och frihet, eller teknologiska prylar som ironiskt nog ska föra oss närmre varandra, och förverkliga oss själva. Plats och tid har blivit flytande, likt sociala rum och identiteter. Finns det fortfarande något verkligt och sant? När något upplevs starkt och liksom autentiskt kommer platta liknelser i stil med att "det var som på film". I andra fall, när verkligheten kan förnimmas genom dimman av vår zombievandring, blir den svårhanterlig och vi frågar oss om det här verkligen är ”på riktigt”. Vi försöker bara överleva viskar någon besvärat, men hur var det där med att leva?

Den högteknologiska utvecklingen är inte bara ett uttryck för den postmoderna samtiden, utan även postmodernismens främsta vapen i kampen mot verkligheten där verkliga hierarkier och förtryck, liksom motstånd och alternativ, fortfarande existerar. För vi existerar, även om filosofins stora män har ifrågasatt det sedan länge. Men existensens vara skiljer sig åt mellan sociala kategorier, inte långt ifrån de platonska ideal om klassamhället som artikulerades innanför den första stadsstatens murar. I den datoriserade tidsåldern existerar förtrycket lika mycket som någonsin. Men kanske har isolering och segregering nu en starkare förmåga att dölja förtrycket av "de andra", klasserna, kulturerna, kvinnorna, arbetarna, djuren och naturen.

Exploateringen bakom den dator som jag liksom du sitter framför just nu, existerar. Mord av människor, djur och natur ligger bakom den teknologi som vi tror gör oss fria. Monokulturen gör oss till förtryckare, samtidigt som även vi frihetsberövas i hopp om att dessa förbannade prylar ger oss frihet och (val)möjligheter. Den teknologiska friheten är även den en illusion. På en av den fria världens alla murar någonstans, kan man läsa en gammal sanning av en död anarkist som påstod att "ingen är fri förrän alla är fria". Vår kultur bygger på att förtryck existerar. Här är ingen fri.

Och eskapistiska alternativ, som att fly till skogs och leva självförsörjande existerar inte i verkligheten för det mesta och för de flesta. De spillror av vildmark som finns kvar, har med lagen gjorts till någons egendom, investering och resurs till det hungriga system som ständigt kräver mer liv och natur att sluka. Och om så inte var fallet, är det ändå få som skulle klara sig mer än en dag i det fria. Samtidigt som monokulturen får fler att föda, blir de kulturer som har kunskap om människans ekologiska existens allt färre. Men vem bryr sig om det i postmoderna tider, när verklighet och sanning har ersatts av science fiction och illusioner. Om att vi har ett val, även om själva existensen saknar värde.

I relationen mellan människa och natur är vi, till skillnad från naturen, beroende av relationen på grund av existentiella skäl. Till och med vetenskapen (som för övrigt inte ens kan definiera liv) bekräftar oss det. Och när kulturen klipper bandet till naturen, förloras det förhållande som betyder allra mest. Med naturen försvinner själen. I sitt yttersta är och handlar livet om relationer, inte politiska och ekonomiska, utan ekologiska. Den destruktiva monokulturen förstör naturen, och vår egen existens. Det vet de flesta. Ändå ser de flesta på när det sker, det som inte får ske. Den här kulturen är sjuk. Den här kulturen äcklar mig.

Ursprungsfolk som hotas utrotas av civilisationen gör ofta ett aktivt motstånd som saknar motstycke inom monokulturen. Det verkar som att civiliserade (passiviserade) människor däremot, redan anser sig besegrade, eller inte ser, orkar, förmår eller ens vill ha en förändring, mer än de vill ha, typ en pryl. Med ett enkelt maktperspektiv skulle det kunna förklaras med intressen, eller förmodade intressen. De (vilka till exempelvis inbegriper oss med datorer) som är där uppe vill inte ge upp sin (vår) livsstil. De (vi) tror att nallen, datorn och bilen och det-tar-aldrig-slut behövs. Eller vad handlar det om, frihet? Är det värt att utrota djurarter och förorena hela ekosystem för, prylar? Sällan ställs frågan just så, för i vår kultur är teknologin normaliserad och neutraliserad, varken ond eller god, som att den bakomliggande industriella produktionen inte alls skulle handla om att ta, från någonstans. Vi kanske till och med inbillar oss att vi ger, tar och ger. Liksom vi talar om ”miljövänliga” bilar, fast produktionen bakom varje bil är tjogtals ton av miljövådligt avfall.

Fast någonstans, vet vi att industriell produktion, lågavlönat arbete, och transporter runt planeten är en förutsättning för våra avancerade apparater. Avfall. Avfall. Avfall. Men världen är värd att offras för det här. Hur kan man annars förklara att de, vi eller vilka fan det nu än är, bara ser på? När världen går åt helvete, mot sitt stora och vårt eget lilla slut. Eller hur kan man förklara att vi/de/man nöjer sig med att protestera och resonera, föra en dialog med makten, mördarna och våldtäktsmännen?! Dem som är där längst uppe i pyramiden.

Den nordamerikanska ursprungs- och miljöaktivisten Ward Churchill förklarade pacifism som en patologisk konsekvens av civilisationen. Och även Gandhi föredrog våld framför feghet. Någon som argumenterar emot och försvarar pacifismen framför livet? Om inte, så vad väntar vi på? Att agera, antar jag.

Att rösta däremot, är inte att agera, det är att delegera, sitt jag, sig själv, och sitt ansvar. Livet och världen är alldeles för värdefullt för att delegeras bort. Livet kan inte representeras, utan måste levas, kännas och ageras. Att rösta är att inte ta sitt eget ansvar, att lämna över det på någon annan, som dessutom med stor sannolikhet skor sig på världen som den är. Men inte behöver vara, om vi levde själva, om vi levde fria, om vi tog ansvar för våra handlingar. Individuell autonomi och frihet har varit alltid anarkismens hjärtefråga, liksom kampen mot förtryckets alla former. Det politiska systemet är en liberal paradox vars kulturella och historiska kontext alltid bygger på förtryck men aldrig frihet och verklig autonomi.

Om det här förbannade valet (vars reklamaffischer tapetserar hela landet med Norrlands skogar) skulle kunna förändra något överhuvudtaget, om det inte var en illusion, så vore det med all sannolikhet förbjudet. Om världen ska räddas från vår destruktiva civilisation, måste lagen liksom staten tas för vad den är, en livsfarlig illusion. Vi har ingen vänskap att förlora på att bryta relationen till makten, men vi har frihet och autonomi att vinna. Och när vi är mitt i allt det som finns att göra, uppleva och leva, som fria motborgare till makten, glöm då inte bort att inte rösta!

Lästips för anarkister utan partiprogram: