Första maj - en kampdag

Under dessa år spelade anarkisterna (de flesta invandrande tyskar och tjecker) en betydande roll inom den amerikanska sektionen av Internationalen, de hade fem tidningar som trycktes i 30 000 exemplar och de gick i spetsen när rörelsen för åtta timmars arbetsdag började sprida sig över hela USA.

Upprinnelsen

År 1884 höll de organiserade amerikanska arbetarna en kongress där det beslöts att man skulle kräva åtta timmars arbetsdag för sina medlemmar.I enlighet med kongressens målsättningar planerades en kampanj som skulle starta den första maj år 1886 med demonstrationer och strejker över hela landet.

I Chicago blev förberedelserna för kampanjen omfattande: den 25 april 1886 samlades 25 000 arbetare i en manifestation.

Den första maj, när kampanjen officiellt drog igång, marscherade 40 000 strejkande arbetare genom Chicagos centrum. Man bör ha i minnet att de fackliga anarkistiska ledarna för rörelsen för åtta timmars arbetsdag var emot att använda våld för att nå sina fackliga krav.

Inför ett möte på Haymarket den 4:e maj 1886 vägrade anarkisten och fackföreningsledaren August Spies att publicera en annons som innehöll uppmaningen att ta till vapen i Chicagos Arbetartidning. Han liksom de andra lokala fackliga ledarna förespråkade fredliga metoder för att föra kampen. (Björklund, s 34-35).

Haymarkets tragedi

I februari 1886 började arbetarna vid McCormick Harvester Works strejka för åtta timmars arbetsdag. Fabriken svarade med att lockouta arbetarna och anställa strejkbrytare vilka skyddades av privatdetektiver från Allan Pinkertons detektivbyrå. Den 3:e maj samlades de strejkande till ett möte i närheten av McCormick.

När strejkbrytarna gick ut från fabriken blev det sammanstötningar mellan dessa och de strejkande arbetarna. "Pinkertonare" öppnade eld mot demonstranterna, dödade sex och sårade flera.

Dagen efter hölls ett stort protestmöte på Haymarket Square i Chicago. Talare var August Spies, Albert Parsons och Samuel Fielden. Dåvarande borgmästaren i Chicago var närvarande vid mötet och vittnade sedan inför domstolen om sammankonstens fullkomliga fredliga karaktär. Mot slutet av mötet började det regna och folkmassan skingrades lugnt.

Då överfölls deltagarna av ca 200 poliser som kom in i på torget och försökte upplösa demonstrationen trots att den hade myndigheternas tillstånd. Under stor förvirring kastades en bomb från en sidogata vilket resulterade i att sju polismän dog och ett flertal skadades. Polisen öppnade eld mot folkmassan. När allt var över låg drygt tjugo demonstranter döda och och många fler sårade på torget.

Dessa tragiska händelser gav anledning till en rad repressiva åtgärder mot all facklig verksamhet. Den konservativa tidningen New York Tribune skrev: "Dessa brutala strejkande, dessa kreatur, förstår inga andra argument än våld. Därav skall vi ge dem så mycket att de skall minnas det hela sitt liv. Handgranater borde kastas ibland folk som vill ha mera betalt och kortare arbetsdag." (Björklund, s 35).

Fackliga ledare anklagade

Massarresteringar följde och till sist blev åtta lokala ledare anklagade för bombdådet på Haymarket Square: George Engel, 50 år, typograf och journalist (tysk), Samuel Fielden, 39år, präst och textilarbetare (engelsman), Adolph Fischer, 30 år,journalist (tysk), Louis Lingg, 22 år, snickare (tysk), Oscar Neebe, 36 år, försäljare (amerikan), Albert Parssons, 39 år, journalist (amerikan), August Spies, 31 år,journalist (tysk) och Michael Schwab, 33 år, typograf (tysk).

Sju av dem blev dömda till döden, Neebe till 15 års straffarbete. Domen mot Fielden och Schwab ändrades senare till livstids fängelse. Den unge Lingg tog sitt liv i sin dödscell.

För Engel, Fischer, Parssons och Spies blev det ingen nåd. Den 11 november 1887 avrättades de genom hängning i Chicagos fängelse. Två dagar senare hölls begravningen, 150 000 människor följde den med blommor och kransar.

Den kubanske författaren och frihetskämpen José Martí (1853-1895) som då vistades i USA skrev detaljerade rapporter såväl om rörelsen för åttatimmars arbetsdag som om avrättningen av de fyra anarkisterna. Martís version av de tragiska händelserna publicerades bland annat i den argentinska tidningen La Nación.

Rättegången mot de åtta aktivisterna var en fars. År 1893 beordrade John Altgeld, Illinois dåvarande guvernör, en undersökning av fallet och blev så småningom tvungen att erkänna för allmänheten att ett justitiemord hade begåtts: Det fanns inte ett enda bevis för att någon av de anklagade hade varit delaktig i bombattentatet. Det visade sig nämligen att juryn redan från början var inställd på att fälla de anklagade anarkisterna, att åklagarens vittnen var köpta och att inflytande från de amerikanska företagarna var av stor betydelse för utgången av rättegången.

År 1889 ägde Andra Internationalens första kongress rum i Paris. Den amerikanska delegationen som kom dit föreslog att första maj fortsättningsvis skulle bli den internationella arbetarrörelsen manifestationsdag. Förslaget antogs och första maj manifesterades första gången redan året därpå.

Nationalencyklopedins version

Vanligtvis sägs att historien förskönas eller skrivs om i länder där den politiska makten utövas med stöd av totalitära ideologier. Därför förväntar man sig att i demokratiska länder skulle historiska händelser vara skrivna med objektivitet och trohet mot fakta.

Men så är det inte alltid. I texten om arbetarrörelsens demonstrationsdag signerat "Lon" - Lars Olsson - i Nationalencyklopedin presenteras en version av de olika historiska händelserna som utesluter viktiga fakta. På detta vis får läsaren intrycket av att upprinnelsen till förstamaj-demonstrationerna var och är endast en socialdemokratisk angelägenhet. Demonstrerar inte kommunister, anarkister, syndikalister på första maj?

Olsson anger dessutom källor som han antagligen inte har läst. Annars hade han förhoppningsvis inte begått så stora misstag som att undvika ange namn och politisk tillhörighet på de fackliga ledare som dömdes till döden i Chicago 1887.

Detta är ett effektivt sätt att osynligöra anarkismens roll i arbetarrörelsens historia, för anarkisterna Spies, Engel, Fischer och Parson är ju oupplösligt förbundna med striderna för åtta timmars arbetsdag och arbetarklassens helgdag, 1 maj. Detta är något åtminstone en av Olssons angivna källor, Björklund (s 40) påpekar. I lagomhetens namn skulle man kanske ursäkta Olssons undvikande stil.

Däremot är hans påstående att: "sju arbetare dömdes till döden, vilket dock ändrades till 15 års straffarbete" oacceptabelt. Alltså, de fyra anarkisterna som blev hängda i Chicago den 11 november 1887 har aldrig existerat enligt Nationalencyklopedins artikel.

Spies röst: "Tider skall komma då vår tystnad i graven skall vara mäktigare än våra röster som ni nu kväver!" skulle väl ändå få plats när man tar upp arbetarrörelsens tidiga historia.

Källor
Björklund, C J (1966). Första maj och förstmajdemonstrationerna. Tiden. Stockholm.
González Sierra, Y (1990). 100 primeros de mayo en el Uruguay. Ciedur. Montevideo.
Woodcock. G (1993). Anarkismen. Omstörtande nihilism eller fredlig idealism? Prisma Magnum. Stockholm.
Olsson, L (1992). "Första maj 2" i Nationalencyklopedin band 7.