Men bilden är splittrad. Å ena sidan friskt blod via nya nätverk mellan gräsrotsrörelser som Attac eller medianätverket IMC och nya grepp som Reclaim the Streets. Å den andra en famlande politisk kurs - många antiparoller men få framtidsvisioner. Yelah.net kommer under hösten och vintern publicera artikelserien 2000-talets vänster där en rad svenska vänsterdebattörer får ge sin syn på arbetarrörelsens och hela vänsterns framtid i denna nya situation. Det är en längre läsning som bäst passar utskrivet och i favoritfåtöljen.

2000-talets vänster: Från klass till idé

Det samhälle som formade socialismens störste tänkare - Karl Marx - gick i graven någon gång under 1950- och 1960-talens experimentella välfärdsekonomi. Den glasklara klassanalys Marx hade applicerat på det sena 1800-talets samhälle, visade sig grumlas i det mer komplexa klassamhälle som växte fram under den postindustriella eran.

Trots detta har det sena 1900-talets vänster hållit fast i den bild av politik, klass och organisering som Marx skulpterade under radikalt skilda förutsättningar än de som föreligger i dag, 150 år senare. Detta gäller tyvärr inte endast den marxistiska vänstern utan även vänsterns mer frihetliga sammanslutningar. Vänsterns framtid ligger härbärgerat i huruvida vänstern lyckas blicka bortom Marx och in i en framtid som i mycket står utan teoretisk auktoritet.

Den tre-klass analys Marx tyvärr aldrig hann utveckla till slut i Kapitalets tredje bok, gäller förvisso till stor del även i dag. Marx delade som bekant in samhället i tre klasser; bourgeoisien, som definieras av det faktum att de äger produktionsmedlen, proletariatet som inte äger annat sin egen arbetskraft, vilken de under löneslaveriet tvingas sälja till bourgeoisien, samt den jordägande klassen, bönder och godsadel.

Applicerar vi denna teori på samhället är det inte svårt att se att den fortfarande är riktig. Vissa människor tvingas fortfarande att sälja sin arbetskraft till en annan grupp människor som fortfarande tjänar stora pengar på de förstnämndas arbete. Jordägande existerar även det alltjämt.

Det är emellertid inte heller svårt att se att klasstrukturen i dagens samhälle är något mer komplicerad än den ovan beskrivna. Nittiotalets stora statsliberala projekt har givit oss ett samhälle där proletariatet, samtidigt som det tvingas in i löneslaveri, i form av aktie- och fondägande besitter ett visst ägande av produktionsmedel och andra människors arbete.

Årets pensionsreform har i viss mån gjort detta faktum komplett i och med att de pensionsförsäkrade nu aktivt tvingas välja hur deras pengar skall investeras i andras arbete. På detta sätt äger vi nu alla en bit av varandras arbete. Bourgeoisie och proletariat blir till ett inrikat nät av ekonomiska relationer - vem arbetar för bolag i vems fondportfölj? Genom att så göra arbetarklassen mer intresserad av börsens upp eller nedgång, än av solidaritet med sin nästa har liberalismen i mycket lyckats avstyra det hot arbetarklassen tidigare har utgjort gentemot det samtida samhället.

När strukturen är som ovan beskriven har Marxs klassdefinition satts ur spel, om än inte i teorin så i praktiken. I dag har ofta en liten småföretagare, en kapitalist enligt Marx, fler ekonomiska intressen gemensamt med arbetaren och tjänstemannen än sina "klassfränder" Wallenberg och Bonnier. Och välbeställda tjänstemän inom högre management har fler gemensamma ekonomiska intressen med företagsägaren än tjänstemännen i låglönegrupper.

Detta är förvisso inte helt nytt och har tidigare lett till försök att omdefiniera klassbegreppet i över- under- och medelklass baserat mer på faktisk inkomst än ställning i produktionen, alternativt på den roll klassen intar i administreringen av samhällsförtrycket. Den italienske filosofen Nicos Poulantzas, gjorde under 1970-talet även ett försök att bygga en klasstruktur där hänsyn även togs till kulturella fenomen inom samhällsgrupperna, fenomen som utbildning, språk och umgängeskrets. Denna definition kanske inte är helt dum i dagens allt mer auktoritetsbundna politik sett utifrån det politiska inflytande den välutbildade medelklassen utövar på samhället framförallt genom media.

Hur det nu än är med klassfrågan så är det fortfarande så att är man vänster så är övertygelsen fortfarande att klasser existerar och att klasskampen måste intensifieras. Och kallar man sig revolutionär så måste denna klassmotsättning lösa sig i en revolution där den förtryckta massan tar sig sin ekonomiska och politiska rätt från klassen i samhällets topp. Det är där vi återknyter till Marx. För även om det är så att delar av vänstern brottas med klassdefinitionsproblematiken i dag, så har vi ännu inte förstått implikationen av denna på revolutionsbegreppet. Här fortsätter vi att luta oss mot Marx.

Marx försökte förklara övergången från ett klassamhälle till ett klasslöst samhälle, alltså från kapitalism till socialism, genom att historiskt betrakta övergången från feodalism till kapitalism, övergången från ett klassamhälle till ett annat. Historiskt utvecklas bourgeoisien inom det feodala systemet med egna samhälleliga intressen som revolutionärt appliceras på samhället som sålunda omvandlas i ett nytt system som bättre motsvarar den nya kapitalistiska klassens intressen. Liksom Bourgeoisien utvecklas inom det gamla feodala systemet så utvecklas proletariatet inom kapitalismen, så långt har Marx rätt. Vad Marx emellertid bortser ifrån är att bourgeoisien vann kontroll över samhällets ekonomiska resurser långt innan det feodala samhället kastades över ända. Borgerskapet var redan innan samhällets omdanande den dominerande klassen, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och ideologiskt.

Redan i definitionen av proletariat och underklass ligger det faktum att denna klass inte kontrollerar det ekonomiska livet och kommer heller aldrig att så kunna göra. Möjligheten för proletariatets revolution ligger därför i dess diciplin och organisation. När proletariatet så i Marx utarmningsteori tvingas till revolt på grund av att förnedringens massa växer i och med en ökad misär och ett ökat förtryck, genomförs deras revolution inte baserat på ekonomiska och kulturella medel utan på organisation och diciplin.

Men vi vet ju i dag att den i absoluta mått mätta misären inte har ökat utan tvärt om. Vi kan naturligtvis inte kräva av Marx att han för nästan 150 år sedan skulle ha kunnat förutse att kapitalismen skulle lyckas planera sig självt ut ur den ekonomiska klasskampen och assimilera stora delar av arbetarklassen, vilken på detta sätt fick gemensamma intressen med Bourgeoisien. På grund av att så skedde fick klasskampen aldrig någon möjlighet att övergå i en revolution. Men låt oss för ett ögonblick säga att förnedringens massa skulle ha växt och att dess misär skulle ha ökat. Hur skulle denna förtryckta massa kunna genomföra en revolution utan någon som helst kontroll över ekonomiska strukturer, kultur eller ideologi?

Marx undviker här att dra några som helst slutsatser ur övergången från slavsamhälle till feodalism och frågade sig aldrig varför antikens miljoner slavar inte lyckades åstadkomma något mer av sina revolter än att se sig själva korsfästas längs Via Appia. Att genomföra en revolution utan kontroll av varken ekonomiska, politiska, eller sociala världen låter sig sällan göras när en förtryckt massa ställs inför den dominerande klassens polis och armé.

Nu innebär detta naturligtvis inte att klasskampen inte är fruktbar eller inte bör intensifieras. Vad det däremot innebär är att 2000-talets vänster, om vi fortfarande är seriösa i frågan om en revolutionär omdaning av samhället, i större utsträckning måste bygga en organisation som appellerar till alla människor som delar samma värdegemenskap och inte främst vänder sig till en särskild klass.

Vänstern måste försöka se vad som förenar oss som människor och inte vad som förenar oss som klass. Att bygga organisation och propaganda på ett gemensamt intresse som arbetare i en kapitalistisk produktionsprocess låter sig med dagens komplexa klassproblematik inte längre göras effektivt.

Här kommer vi alltid att stupa på vem som är arbetare och ej, på att arbetare inte vill se sig som arbetare och på att arbetaren ofta inte längre bara är arbetare utan genom fondägande även är kapitalist. Socialister har inte längre - om de någonsin haft - en gemensam grund i att de är arbetare.

Vad socialister däremot har gemensamt är en tro på ett samhälle där alla är lika mycket värda, där ingen skall utsugas av någon annan, varken socialt, ekonomiskt eller politiskt. Det är till denna gemensamhet vänstern måste flytta fokus. Vänstern måste gå från klass till idé. Vänstern måste skapa en ideologi som tillåter sig att formas av praxis och erfarenheter i ett samhälle som inte längre överenstämmer med teorins originalsamhälle. En ideologi som förenar vänstern genom en delad idé och inte en delad ekonomisk klass.

Vänsterns i många fall överdrivna ekonomistiska syn på samhället och fokusering på arbetaren endast utifrån dennes situation som arbetare, har gjort att politiska gränssnitt som fallit utanför de ekonomiska ramarna ofta negligerats.

Vänstern måste bygga en politik och organisation vars mål inte primärt är att vända sig till människor ur en särskild samhällsklass, utan främst organisera människor för att de delar en gemensam världsbild, oavsett vilket ekonomiskt fack de befinner sig i. Detta dels på grund av det ovan beskrivna faktum att arbetarklassen inte själv kan genomdriva en revolutionär omdaning av samhället, dels på grund av att den socialistiska kampen behöver människor med skilda bakgrunder för att kunna skapa ett samhälle för hela mänskligheten. En organisering av människor som inte nödvändigtvis delar klasstillhörighet men som alla delar en gemensam vision av ett framtida samhälle.

Skall denna vision kunna implementeras så att detta samhälle innebär något gott för alla människor måste detta samhälle även definieras av olika människor, inte bara av arbetarklassen. På så sätt måste vänsterns solidariska cirkel vidgas.

Den snäva klasstrukturen inom samtliga delar av vänstern har lett till att en en gång stor tanke om den gränslösa solidariteten inskränkts till att endast omfatta arbetarklassen, en arbetarklass som i många fall definierats inte bara av individens eget yrke, utan även utifrån uppväxtförhållanden och föräldrars yrken. Detta har lett till att ungdomar inom vänstern, där nyrekryteringen till stor del i dag sker från medelklassen, effektivt försöker dölja sitt ofta "ofina" arv.

Inte sällan hör man ungdomar - och vuxna - framhäva någon sedan gammalt glömd arbetarsläkting för att minska intrycket av det faktum att mamma och pappa båda arbetar som läkare eller jurister. När detta sker har något gått mycket snett. Har vi då glömt att Peter Kropotkin aldrig förnekade sin militära bakgrund och att han liksom Tolstoj aldrig förnekade sitt adelskap. Kropotkin och Tolstoj lät i stället detta faktum förstärka deras övertygelse och befrukta deras hat mot ett orättvist samhälle.

Att medelklassens socialister försöker framstå som arbetare må vara en bagatell i sammanhanget, men det är ett symptom på en sjuk struktur. Den ultimata implikationen av denna sjuka fixering och förenkling av klassbegreppet inom vänstern ligger i risken att det man arbetar för att skapa i slutändan visar sig vara ett samhälle inte för Människan utan för Arbetaren. En revolution som gått från ett förtryck till ett annat, från förtryck av arbetarklass till förtryck av alla utom arbetarna.

Låt vara att den förtryckte måste ha rätt att definiera förtrycket, det är knappast kontroversiellt, men att utifrån detta tillåta att arbetarklassen gör sig företrädare för alla människors intressen i utformningen av ett framtida samhälle, det är oerhört trångsynt. Tillåter vi detta riskerar vi att skapa ett samhälle med stora inre spänningar. De exemplariskt sjuka idéerna om ett proletariatets diktatur och kulturella revolutioner á la Kina härleds absolut ur detta faktum. Det revolutionära samhället skall komma alla människor till godo, oavsett vad man försörjde sig på eller gjorde på sin fritid i den förrevolutionära eran.

Revolutionen skall förverkliga idén, inte förverkliga klassen! Att erkänna detta innebär inte att klass är ute ur resonemanget. Klass är något reellt i dagens samhälle, därför behövs klasskampen i allra högsta grad, kanske mer nu än någonsin. Och klassen, den förtryckta, måste ges utrymme att definiera det förtryck man lever under, men att gå därifrån till att tillåta arbetarklassen att ensam göra sig till företrädare för hela mänsklighetens intressen och därmed definiera det framtida samhället, revolutionen och vem som skall tillåtas ställas till svars, leva, dö och fängslas, det är direkt antihumanistiskt.