Strejker stoppade fransk
järnvägsreform

Reformen gick ut på att bryta upp det statliga järnvägsbolaget SNCF:s (Societe National des Chemins de Fer) starkt centraliserade struktur och i stället dela upp verksamheten i regioner och affärsområden med långtgående autonomi. På så sätt skulle SNCF effektiviseras och marknadsanpassas.

Kritikerna - framförallt från olika fackförbund - hävdade att detta var ett sätt att börja privatisera bolaget i smyg. Det fanns även stora oklarheter i hur personalansvaret skulle fördelas, liksom om det skulle bli några förändringar i anställningsvillkoren för den personal som nyanställdes av de tilltänkta dotterbolagen, något facken inte ansåg sig kunna acceptera.

Kritikerna varnade också för att SNCF på det här viset försökte slingra sig från att göra de nyanställningar som krävs i samband med att Frankrike går över till en lagstadgad 35-timmars arbetsvecka. Det faktum att SNCF gick med vinst förra året vara naturligtvis ytterligare ett lysande argument för fackförbunden. Representanter för regeringen, SNCF och fackförbunden skall nu träffas för förhandlingar om en fortsättning av reformen och hur den i så fall skall se ut.

En intressant aspekt av strejken är att fackförbundet CGT, som har nära band till den socialdemokratiska regeringen, ganska tidigt avbröt sin strejk och gick in i förhandlingar med SNCF:s ledning. Ett antal mindre och radikalare fackförbund, bland annat syndikalisterna, fortsatte dock sin strejk och lyckades på det viset stoppa reformen.

Det här är ett hårt slag för CGT, som tidigare betraktade järnvägen som sin hemmaplan. I Frankrike spekuleras det om att strejken var minst lika mycket ett sätt för de mindre fackförbunden att positionera sig och utnyttja det missnöje som fanns med CGT:s samförståndspolitik.