Israel: Ytterligare tre
dömda till
militärfängelse

I uppropet som kallas "Mod att vägra" konstaterar undertecknarna att man tagit emot och utfört order som inte haft någonting att göra med säkerheten för Israel och vars enda mål varit att upprätthålla kontrollen över det palestinska folket. Man konstaterar vidare att de ockuperade områdena inte tillhör Israel och att i slutändan är upplösning av bosättningarna nödvändiga.

Uppropet avslutas med en deklaration om att undertecknarna vägrar strida för bosättningarna, att man vägrar strida bortom 1967 års gränser i syfte att dominera, utestänga, svälta och förödmjuka ett helt folk och att man ska fortsätta tjänstgöra i försvaret av Israel men att ockupation och förtryck inte syftar till det försvar av Israel. Till dags datum har närmare 400 – däribland ett flertal höga officerare - undertecknat uppropet.

Sedan den Israeliska statens och militärens senaste offensiv in på Västbanken och inkallande av 20 000 reservister har fler och fler vägrat att tjänstgöra på ockupera område. Enligt den Israeliska fredsgruppen Yesh Gvul ("Det finns en gräns!"), som stödjer soldater som vägrar placering på ockuperade områden eller tjänstgöring av repressiv eller aggressiv natur, finns över 1 000 vägrare varav 500 redan vägrat delta i den pågående repressionen.

Totalt har 65 personer dömts och just nu sitter 21 samvetsvägrare fängslade i israeliska militärfängelser för vägran att tjänstgöra på de ockuperade områdena.

En av de fängslade är Itai Haviv som är kapten i IDF. Han har skrivit ett brev som lyder:

"Som en stridande officer i Israels Försvarsmakt (IDF), tjänstgjorde jag över hela Västbanken och Gazaremsan. Jag är inte naiv. Ibland måste du döda för att överleva. I statens Israels namn, jagade jag barn som kastade stenar på mig. Jag patrullerade i flyktinglägrens gränder. Jag slog in tunna dörrar i nattens sena timmar. Jag letade efter komprometterande texter mellan madrasserna och lakanen. Jag hörde bebisar gråta. Jag drog upp människor ur sängarna för att de skulle skrubba bort slogans från väggarna. Jag upprätthöll utegångsförbud. Jag kämpade mot Palestinska flaggor upphängda i elektrostolparna. Jag stoppade transporter. Jag konfiskerade ID-kort. I bakdelen av min jeep transporterade jag handfängslade fångar. Jag sköt stenkastare. Jag stoppade hundratals bilar vid checkpoints. Jag placerade en observationspunkt ovanpå en kakbutik på Gazas huvudgata. Ockupationens rutin. Dag efter dag. Timme efter timme. Trettiofem år.

Jag trodde att det var ett krig utan alternativ. Efteråt har vi vänt på varje sten i vår fråga efter fred.

Vi har byggt över 100 bosättningar. Vi har bosatt 200 000 personer i dem. Vi har förlorat krigare, barn, mödrar. Allt för statens säkerhet. För fred. För att stoppa nästa självmordsbombare.

I 35 år har en 'black flag'* stolt hängt över våra huvuden, men vi har vägrat se den.

Det räcker nu!

Itai Haviv"

* "Black flag" är en anspelning på en berömd Israelisk domslut som följde på 1956 Kafr Oasm-massakern. I detta domslut, slog domarna fast att alla soldater har rätten och skyldigheten att vägra uppenbart illegala order, som det "hänger en black flag" på. Under de 45 år som har passerat sedan dess har inte en enda soldat skyddats av en militär domstol för att vägra lyda en order som var en "black flag"-order.