Umeå:
Antikrigsdemonstration
trotsade snöslasket

Efter demonstrationen samlades tåget på Rådhustorget, där ytterligare flera slöt upp och lyssnade till eldiga tal och en multireligiös bön för fred.

Dagen avslutades med ett ”Fredscafé” på Hamnmagasinet, där lokala förmågor underhöll med musik. Camilla Ingman–Fulton, medlem i arrangörsorganisationen ”Umebor mot krig och ockupation”, hade blandade åsikter om dagen:

- Jag hade visserligen hoppats på betydligt mer folk, kanske 1000-2000, men det var i alla fall god stämning. Jag tror faktiskt inte vädret var speciellt avgörande i att det kom så få människor. Det är snarare att många tänker att nu är ju invasionen redan ett faktun och då tycker de kanske att det inte är värt att demonstrera.

På ett sätt var manifestationen lyckad, eftersom den samlade en bred mångfald av personer. Här fanns en verkligt ”folklig” skara människor av kvinnor och män i varierande åldersgrupper och bakgrunder. Den enda underrepresenterade gruppen utgjordes av Umeås välkända aktivistgrupper av radikala unga som med något undantag lyste med sin frånvaro. Något som Helena Hägglund, en av deltagarna på manifestationen eftersökte:

- Jag saknade flera unga, både som talare och deltagare i demonstrationen. Däremot tycker jag att det var bra att det var flera kvinnliga talare. Själv ska jag fortsätta påverka genom mitt engagemang i ISM, International Solidarity Movement.

Att fortsätta kämpa är också viktigt för Lisa Englund, viceordförande i Ung Vänster och en av talarna på manifestationen, som menade:

- Nyckeln i att manifestationen inte ska bli en engångsföreteelse ligger i att organisera sig och därigenom aktivt bidra i fredsarbetet. Annars är det inte mycket värt.

Avslutningsvis ett citat från en av de andra talarna, åberopandes ett gammalt norrländsk uttryck, riktat till Bush och Blair: ”Skämmes, ta mej fan.”