Frankrike: strejk över
hela landet, tre miljoner
demonstrerar

Demonstrationer är utlysta på 135 platser i landet. Enligt det franska CGT har demonstrationer genomförts redan på många håll, i Marseille deltog enligt organisatörerna 200 000 personer, i Grenoble, 63 000, Limoge 33 000, Lyon 40 000, Saint-Etienne 50 000.

Enligt CGT:s sekreterare, Bernard Thibault, är deltagandet i demonstrationerna den 28 mars tre miljoner människor, dubbelt så stort som de uppmärksammade demonstrationerna den 18 mars, och han säger att det är en historisk siffra. Polisen, som räknar lågt, talar enligt Libération om 870 000 demonstranter.

- Vi är mer än tre miljoner människor ute på gatorna i dag, detta är historiskt och det är otänkbart att premiärministern kan sitta kvar på sin post, sade Thibault, som citeras av El País.

Demonstrationerna är de största i Frankrike sedan 1995 då den dåvarande premiärministern Alain Juppé tvingades dra tillbaka sitt pensionsförslag.

Betydelse för hela Europa

Processen i Frankrike följs också med stort intresse av arbetarrörelsen i övriga Europa. I Spanien förnekar till exempel regeringen att det skulle finnas några planer på att följa Villepins förslag, men enligt en talesman för facket Comisiones Obreras, har arbetsgivarna konkreta planer även i Spanien.

De franska demonstrationerna får således stor tyngd när det gäller försöken att försämra arbetsmarknadslagstiftningen i övriga europeiska länder. Arbetsgivarna vet också att det, till skillnad från länder som Sverige, finns en stark arbetarrörelse i Europa med stor förmåga att mobilisera befolkningen, och den franska rörelsen kan inspirera övriga fackföreningar.

Strejken och demonstrationerna i Frankrike har därför en mycket större betydelse än ett enskilt lagförslag i Frankrike, det handlar om arbetsgivarnas förmåga att få regeringarna att införa deras krav och verkligen genomföra dem. Om student- och arbetarrörelsen i Frankrike vinner detta slag mot den franska högern är det också ett slag mot högern i övriga Europa.

Villepins får svårt att vinna denna kamp. Hans popularitet sjunker stadigt, två tredjedelar av befolkningen förkastar förslaget till CPE och nu splittras dessutom regeringens inställning i två då inikesminister Nicolás Sarcozy förkastat Villepins förslag och lagt fram ett eget där anställningskontrakten skall vara lika för alla, alltså ingen diskriminering av ungdomar.

Villepin har fört den hårda linjen och drivit en prestigefylld om att här skall inga eftergifter göras. Men som det är skrivet: högmod går före fall, och som processen utvecklats hittills finns det ingenting som tyder på annat än att rörelsen mot CPE blir allt kraftigare och att Villepin, trots att han erbjudit sig att göra kosmetiska ändringar i de två mest kontroversiella punkterna, förlorar allt mer mark och till slut kan komma att falla.