Mexiko/Oaxaca: Ett år
sedan upproret började

Lärarfackets section 22 hade strejkat under flera veckor och sedan den 22 maj befann de sig i ett tältläger i stadens centrum.

Vad det gäller den övriga befolkningen i Oaxaca, liksom i Mexiko i övrigt, fanns ingen större förståelse för lärarnas krav. ”Lärarna strejkar jämnt. De har det ändå så mycket bättre än många av oss andra”. Men den här dagen förändades detta. När polisen, med överdrivet våld, gick in för att driva bort lärarna från staden, fick de strejkande plötsligt folkets stöd.

Början på stor folkrörelse

Detta var början på en stor folkrörelse, framförallt driven av APPO – Asamblea Popular de los Pueblos de Oaxaca, Oaxacas Folkfront, en samling av NGOs och andra organisationer och individer som bildades ett par dagar senare. APPOs huvudkrav var att delstatsguvernören, Ulises Ruiz, skulle avgå. Han anklagades, och anklagas fortfarande för att motarbeta folket, och dessutom för att ha kommit till makten genom valfusk.

Som har framgått av tidigare artiklar på Yelah var detta inte bara början på en stor folkrörelse, utan också stark repression. Ulises Ruiz vägrar fortfarande att avgå och på grund av välbefogad rädsla för förföljelse och kidnappningar har det varit ganska tyst från APPOs håll de senaste månaderna. I torsdags organiserade man en stor marsch i Oaxaca för att uppmärksamma årsdagen.

Vid tiotiden samlades medlemmar inte bara från lärarfacket i Oaxaca, utan även representanter från fackföreningar i nio olika delstater, allt från Zacatecas i norr till Chiapas i söder. Tillsammans gick man de tio kilometerna mot stadens centrum, Zocalon, där andra medlemmar av APPO mötte upp.

Inför marschen uppmanades utlänningar att spela förvirrade turister och låtsas som att de inte visste någonting om vad som var på gång. Alla som har minnen från förra sommarens händelser är nog märkta för livet.

Berättelser florerar om hur luften i hela staden var full av tårgas och om hur gatorna såg ut som slagfält där det inte spelade någon roll om du var gammal eller ung, alla drabbades av polisens våld. Utom möjligtvis utlänningar. Oaxaca lever i stor utsträckning på turism, och strejken och våldsamheterna hade negativa effekter på stadens ekonomi, att fysiskt skada någon utlänning (vilket senare hände), skulle bidra till den negativa uppmärksamheten.

Oväntat lugnt

Men trots den stora folksamlingen var det oväntat lungt. Flera tal hölls från Zocalons centrum, slagorden ekade mellan väggarna, men polisen var hela tiden väldigt frånvarande. Det sägs att det är för få för att göra något, och det kanske vore farligt för ensamma poliser att närma sig en Zocalo fylld av människor. Människor som har upplevt deras förtryck och våld. Samtidigt är det mycket möjligt att de var där, civilklädda. ”De är här och observerar, de har koll på alla, även utlänningarna” sades det.

Förutom dagens marsch planerade APPO även att upprätta blockader. Även om man vill bli av med Ulises Ruiz så är det ingen som vill ha mer våldsamheter.

Och trots att ingenting egentligen förändrats sedan förra året, sades de blockader som upprättades under eftermiddagen enbart syfta åt att uppmärksamma och hedra alla de som skadats, dödats, försvunnit eller arresterats under det senaste året, särskilt de som befann sig på barrikaderna när den federala polisen, PFP, anlände till staden i november förra året. Om det blir så, och vad som kommer att hända i framtiden är fortfarande osäkert.