Gäspningsframkallande
pop

Friends of Mine
Adam Green
Rough Trade/Border

Moldy Peaches är väldigt lo-tech vilket gör dem charmiga och ger ett befriande opretentiöst intryck. Denna skiva har inte ett spår av det där intrikata portasoundet. Allt är välpolerat och professionellt inspelat på alla sätt. Skivan innehåller tonvis med sextiotalsaktiga stråkarrangemang, vilket plattar till ljudbilden. Det låter som nån trist smörsångsbakgrund nästan hela skivan igenom. Det är väl bara texterna som är lika "crazy" som vanligt. Indiepopens okrönte tokbuskiskonung sjunger (efter bästa förmåga) sina låtar en efter en och skrattar nog en hel del mellan tagningarna.

Själv gäspar jag mest. Det här känns så jävla tråkigt. Skivan är som en ändlös smet med alldeles för lite smak. Den platsar inte ens in under "gulligt och därigenom roligt" tack vare den fåniga humorn. Jag vet dock inte varför jag kommer på mig själv med att (helt ofrivilligt) sjunga med i texterna efter ett par genomlyssningar. Så där irriterande som man kan råka göra till den mest vidriga dyngan de spelar på reklamradio. Lite märkligt det där. Varför inte nynna på nått man gillar istället? Kanske är det för att låtarna är så enkla och raka. För den här skivan utmanar inte sinnena precis. Inga utsvävningar här inte. Nej jag sätter mitt hopp till nästa Moldy Peaches-släpp och förpassar denna till handlingarna.