A day in the life...

Konflikten som pågår där, och som har pågått i århundraden, gäller vilket land dessa sex grevskap ska tillhöra, och generellt sett kan man dela upp motparterna i katoliker och protestanter. Utseendemässigt kan man inte se skillnad på folk trots diverse myter om att till exempel katoliker skulle ha tättsittande ögon eller att protestanter skjuter bollen i mål med höger fot. Däremot kan man gå efter sättet man uttrycker sig. Bara benämningen "Nordirland" avslöjar en hel del. De som bekänner sig till den nationalistiska övertygelsen, det vill säga de som vill ha ett enat Irland, säger sällan "Nordirland". Istället använder de termer som "the north" eller "the six counties". Unionister, som vill fortsätta tillhöra Storbritannien, säger "Nordirland", eller ännu hellre "Ulster".¹

För att ta ett vardagsexempel, kan jag berätta om en måndagskväll i Belfast vid den här tiden förra året. Med skum belysning, tung cigarettrök över borden, en trubadur vid sin mikrofon och folk som pratar och skrattar, så kan puben McEnaney's ligga vart som helst i världen. Men nu ligger den i Belfast, i ett katolskt område. Som utomstående får man en del misstänksamma blickar, tills stammisarna har fått klart för sig att man inte är spion från andra sidan. Man känner att deras vänskap och respekt är någonting som måste förtjänas.

Läget i Belfast var spänt; soldater patrullerade varje dag, stora pansarvagnar plöjde fram på gatorna och det fanns alltid en övervakande helikopter i luften. I det läget när folk inte känner sig säkra på någon eller något, är det självklart att folk tittar lite snett på en om man kommer in på en pub, som man vet är ett regelbundet tillhåll för IRA-anhängare. Jag och mina kompisar blev efter några veckor stammisar, och det märktes genom att vi började känna igen folk, som i sin tur kände igen oss och hälsade. Allt som oftast satt vi med de andra stammisarna och det blev många trevliga samtal och då och då lite allsång. Det bästa var nog trots allt att ölen sakta men säkert blev billigare.

Jag och mina kompisar satt på McEnaney's och pratade och drack öl. Vid bordet intill satt en kvinna som var ganska rund under fötterna, hon sluddrade märkbart och hennes blommiga tyghatt höll på att trilla av gång efter annan. Efter att ha betraktat oss en stund, lutade hon sig fram till en av de två irländarna som satt med oss och anmärkte på att vi pratade svenska. Hon tyckte det var ohövligt och att alla vid det här laget hade "lagt märke till oss". Vår irländske vän försökte förklara för den berusade damen att det inte var så konstigt att fem svenskar satt och pratade svenska med varann. Dessutom hade vi varit där så många gånger att alla visste vilka vi var. Kvinnan fortsatte att bedyra vikten av att prata det språk som gällde i det land man befann sig i, för när hon var i Grekland på semester, så pratade hon minsann grekiska. Eller rättare sagt, hon försökte i alla fall. Hon vände sig till mig, spände sina simmiga ögon i mig och frågade:

- Vilket land är ni i?

Hade jag sagt Storbritannien (som det ju faktiskt är) hade jag med största säkerhet fått mig mitt livs omgång, så efter två sekunders tvekan sade jag:

- Irland?

- Just det!, kom det triumferande svaret. Så sätt igång bara!

I det katolska samhället lever det keltiska arvet kvar väldigt starkt; många vägskyltar har både engelsk och gaelisk text; det anordnas regelbundet keltiska fester och danser där alla talar uteslutande gaeliska; uråldriga keltiska sporter spelas på blodigt allvar i den irländska ligan. Vi var fyra stycken i gruppen som gick och lärde oss gaeliska varje onsdagskväll, så jag undrar hur damen i fråga hade reagerat om jag på klingande gaeliska hade utbrustit i den enda frasen jag dittills lärt mig:

- Det står ett bord på garderoben!