Afghanistan och
Talibanerna

Talibanerna har under vintern, trots ett FN-embargo mot vapenförsäljning till regimen, kunnat få in ammunition och nya rekryter från grannlandet Pakistan. Det är ett av de få länder som erkänt Talibanregimen som nu håller 90 procent av Afghanistan och sedan 1996 huvudstaden Kabul.

Oppositionen med huvudledaren Ahmad Massod, en legendarisk gerillaledare under kriget mot Sovjetunionen, är en allians av fyra olika, i huvudsak etniska, grupperingar. De har stötts av Ryssland, Iran och Indien, och fått in stöd via Tadzjikistan.

Man räknar med att Talibanerna kommer att försöka tränga norrut från staden Taloqan som de intog i september förra året, för att på så vis skära av oppositionens försörjningslinjer.

Oppositionen kommer förmodligen att öppna fronter i provinsen Bamiyan i centrala Afghanistan, i det området där Buddhastatyerna stod, och kanske även i Herat nära gränsen mot Iran. Förutom den redan existerande fronten vid Panshirdalens mynning strax norr om Kabul.

Så allt är upplagt för nya flyktingströmmar att adderas till de uppskattningsvis redan 100 000 internflyktingar som befinner sig i oppositionskontrollerat område i norr.

I Pakistan finns redan en miljon registrerade officiella flyktingar, och uppskattningsvis två miljoner inofficiella. Eftersom FN:s flyktingorgan UNHCR av ekonomiska orsaker kraftigt skurit ned hjälpen till de registrerade och på så sätt vältrat över bördan på Pakistan, har Pakistan sedan slutet av förra året stängt gränsen för flyktingar från Afghanistan.

Torkan som nu är inne på sitt tredje år ökar dessutom svårigheterna för människorna.

Givetvis hade omvärlden med ett resolut handlande kunnat stoppa kriget, men sedan Sovjet drog sig tillbaka 1989 har alla lämnat Afghanistan åt sitt öde, i händerna på de regionala makterna att utöva sitt maktspel och stödja olika fraktioner.

Och även om Talibanerna nu kontrollerar större delen av landet, är de en nagel i ögat på väst, läs USA, genom sin vägran att utlämna den terroristanklagade saudiern Osama bin Laden, som med sitt nätverk AlQueda utpekas ligga bakom bombdåden mot de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya 1998. Dessutom har de gjort sig skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter och har en väldigt restriktiv könspolitik som bland annat förvägrar kvinnor jobb utanför hemmet.

Talibanerna har dock gjort eftergifter för att bli internationellt accepterade, som totalförbudet förra året mot opievallmo-odling. Opium används i heroinframställning, och Afghanistan svarade förra året för 80 procent av världsproduktionen.

- Det var några byar på andra sidan bergen som odlade, och när Talibanerna upptäckte det tvingade de bönderna att riva upp allt, berättade en bonde för mig i mars i år, och fortsatte:

- De sköt ihjäl en fyra, fem också bara för att visa att de menade allvar.

Enligt uppgifter från FN, som har flygövervakat områdena, efterlevs beslutet strikt, och man kan tänka sig vilken betydelse detta har för västvärldens drogproblem.

Men något tack för detta har inte Talibanerna fått från omvärlden, trots att Talibanerna fått in stora pengar på opiehandeln, och detta har ju inte direkt ökat Talibanernas villighet att ta hänsyn till någon internationell opinion som till exempel kräver skydd av Buddhafigurer.

Vad som behövs för att stoppa kriget är åtgärder som skulle kosta småpengar jämfört med det som satsas i Kosovo. Helt enkelt en större lyhördhet i relationerna med Talibanerna ihop med ett ökat tryck på de som förser de stridande parterna i landet med vapen och ammunition. Dessutom ett finansiellt paket som ger en klar signal till befolkningen att bara det blir fred kommer omvärlden att stötta landet i återuppbyggnaden. De krigströtta afghanerna skulle mangrant be krigskommendanterna fara åt... kasta sina Kalasjnikovs och gå hem till byarna. Men detta kan man ju drömma om.