Agitatorsminnen

Inom Grums härad i Värmland där jag är född, finnes fem socknar: Grums, Nor, Ed och Borgvik samt Segerstad. I var och en av dessa socknar fanns sedan långt tillbaka industrier i form av järnbruk och glasbruk. Borgviksbruk var det äldsta, anlagt redan 1630 och Edsvalla i Nor 1670-talet. Liljedals glasbruk tillkom någon gång på 1700-talet och likaså Segerstads glasbruk. På senare hälften av 1800-talet tillkom jämsides med dessa gamla bruk träindustrier, för att så småningom helt uttränga de äldre järn- och glasbruken, vilka alla nedlagts under de första 20 åren på 1900-talet. Inom samma område där dessa gamla bruk voro belägna, finnes nu tre sulfitfabriker, ett pappersbruk, en sulfatfabrik, tre sågverk med tillsammans 15 ramar, en bobinfabrik samt nu senast Kooperativa Förbundets m. fl. firmor cellullfabriker och konstsilkefabriker vid Älvenäs.

För att nämna min hemsocken Nor så uppstod 1886 en ny industri, 4 kilometer söder om Edsvalla gamla stångjärnsbruk, nämligen en bobinfabrik (tillverkning av trådrullar o. d. flaskfodral, råttfälleämnen, klädklykor, pianoben, raketkäppar, borstryggar, kvastskaft, piskskaft, nålhus och alla sorters svarvade prylar som kan tänkas, både hel och halvfabrikat). Och denna fabrikation åtföljdes av stolfabrik och byggnads- och möbelfabrik av samma firma. Sysselsatte omkring 300 arbetare. Det var en typisk små landsindustri som ännu finnes kvar och är den största fabriken i bobinbranschen i Sverge. (snickeriet är flyttat till Säffle.) Just vid denna träförädlingsfabrik föddes jag.

Min agitation börjar icke med att jag för över 20 år sedan blev ambulerande yrkesagitator, utan började redan på hemorten och renderade mig till sist med sparken från fabriken. Och jag vill påstå att jag är född som oppositionsmänniska mot det som är vrångt och orättvist, vilket ju är förutsättningen för agitation. Psykologiskt sett hade jag ingen orsak att gå till opposition i skolan enär läraren var en hygglig man som i regel vann alla pojkars sympati och i synnerhet min. Men då jag skulle läsa för prästen blev det annat. Nor socken var huvudsocken i prosteriet eller vad det heter och hade således prost. Denne var en snäll och resonlig man , men var nu sjuk och låg på sotsängen. Och prästsysslan sköttes av grannsocknens präst, en stor och robust person som fanatiskt skulle bibringa oss det mesta möjliga av kristendomskunskap. Han drog sig inte ens att gå till handgripligheter då vi inte kunde de oerhört långa utantilläxor han fordrade att vi skulle kunna, vilka det var ett tredjedels huvudstycke i katekesen och flera berättelser i Bibliskan samt en hel del psalmverser.

Denna min läsning för prästen sammanföll med en tid då det var aktuellt att organisera sig och året förut hade arbetarna vid både Edsvalla och Vålberg bildat fackföreningar. Och på försommaren samma år som jag gick och läste för prästen bildade Einar Ljungberg en socialdemokratisk Ungdomsklubb vid vardera bruket, på lördagskvällen vid Vålberg och på söndagen i Edsvalla. Och i dessa klubbar inträdde de flesta av nattvardsbarnen, i synnerhet på den manliga sidan. Att vi ingått som medlemmar i klubbarna kom till prästens kännedom och gjorde honom vild av ilska (prästen hamnade sedemera på hospitalet i Kristinehamn). Därtill kom att prästen hade påbjudit att vi utom de vanliga "läsdagarna" skulle gå i kyrkan varje söndag och övervara gudstjänsten. Men vi gingo i regel förbi kyrkan och till Trossnäs exercisplats som är belägen inom samma socken. Där var det alltid för oss unga en hel del fröjder och roande anordningar av resande menagerier, cirkusar, vaxkabinett, skjutbanor och spågubbar o. dyl. ett grönalund i miniatyr. Och i de fall vi gick i kyrkan en söndag, så fortsatte vi i regel därifrån till Trossnäs.

Veckan efter sedan vi blivit klubbmedlemmar och infann oss för att bli förhörda våra läxor möttes vi av prästen som i formligt raseri röt: "Jaså ni kommer nu era satans socialistyngel!" Detta föranledde att alla pojkarna från Edsvalla reste sig och tågade ut ur kyrkan, följd av en del av oss från Vålberg. Det blev endast bondpojkarna och flickorna kvar att skälla påför honom. Och ingen återvände förrän prästen hade ringt till båda brukskontoren och bett oss komma så skulle han inte mera nämna något om det som tilldragit sig etc. Han blev betydligt bättre efter detta, men jag hade tydligen ådragit mig hans lust att hämnas i särskild grad enär jag sedan fick sitta tre bänkar bakom d övriga. Jag hade goda betyger från skolan, sade han och därför fordrade han mera av mig än av de flesta övriga som hade sämre betyger o. s. v. Det var året 1906.

Året därpå eller 1907, var det livaktigt på fabriken i Vålberg. Fackföreningen (Vi tillhörde Sv. Träarbetareförbundet) genomförde det första löneavtalet. Alla hade begärt förhöjning och då det äntligen skulle bli förhandling kom dåvarande förtroendemannen, sedemera LO:s ordförande Arvid Thorberg till platsen för att biträda arbetarna. Istället för att besöka styrelsen inom fackföreningen stegade han upp till arbetsköparen-miljonären Öström (Firman Öström & Fischer var egentligen ett s. k . familjebolag, Fischer var för länge sedan ur firman genom sin död) och åt en finare middag och sedan kom han på vårt möte som hölls på en loge hos en bonde i brist på lokal för tillfället. Där meddelade han att vi yngre pojkar inte kunde få någon förhöjning på våra löner som voro de tänkbarast sämsta. En kamrat till mig - son till en smålänning - kunde inte tiga utan så ung han var - 17 år - utan läste litet smått lagen för den bålde herrn, vilket föranledde Thorberg att kalla pojken för "ett ungt brushuvud"! Vi opponerade oss alla pojkarna under 20 år så att till sist blev det några fattiga procent i ökning.

Men första avlöningen vi skulle erhålla denna förhöjning så uteblev den i alla fall i avlöningskuverten och då vi dagen därpå höllo frukost och den var slut stannade vi likväl kvar utanför fabriken. Disponenten och alla hans underhuggare gjorde fruktlösa försök att få oss att gå tillbaka, men vi svarade att vi först skulle ha de pengar som fattades i avlöningskuverten. Och de äldre arbetarna och i synnerhet våra fäder voro också i viss mån emot oss. Det fanns ju då inte i samma utsträckning som nu, någon fackföreningslag så vi kunde åläggas böter, men det var ju i alla fall en vild strejk och avtalsbrott menade de och som sådan omoralisk. Att även arbetsköparen begått avtalsbrott var det inte många som tänkte på. Både disponenten och fackföreningsstyrelsen vädjade till oss att vi skulle gå in och börja arbetet - fabriken kunde inte drivas om inte vi pojkar var med, arbetets art var sådant - men förgäves. Först när kassören kom ut från kontoret med de resterande pengarna i kuvert till var och en, gingo vi tillbaka och då var klockan 16 på eftermiddagen.

Som sagt så hade vi samtliga äldre emot oss eller voro de passiva, utom två, en hemföding, Viktor Norbäck samt en tillresande f. d. flottist från Graversfors i Östergötland som hette Rudolf Vinge. DE voro båda 22 år och förde vår talan helt och utan den minsta rädsla. Jag var då ännu inte fylld 16 år och kunde naturligtvis inte lägga orden som de skulle men var dock med och gafflade så man ådrog sig ett särskilt hat från arbetsbefälets sida, vilket föranledde sammanstötningar med tre-kvarts-tumbasarna då och då och som slutade med att själva miljonären Öström sprang på mig med käppen efter gammalt feodalmönster. Jag var då på sågen och var mottagare av lats. [träribbor, Avantis anm.] Den förut omnämnde Vinge var hjälpsågare vid en av ramarna och han hoppade ner och högg feodalherren Öström i bröstet och stötte honom mot sågväggen med all kraft. Jag har aldrig sett en så förbluffad människa som Öström den gången. När han började valsa på mig med käppen, så högg jag helt spontant en ribba och i högsta hugg skulle klippa till gubben men hann aldrig utföra det för än Vinge var över honom. Alla tänkte ju att både jag och Vinge skulle få sparken hux flux, men till vår förvåning, sedan fabrikören hade hämtat sig från sin egen förvåning, gick han till mig och liksom skulle överskyla det hela med att han inte menade så allvarligt och till Vinge sade han helt lugnt att han skulle gå tillbaka till ramen och det hela skulle glömmas. Vinge hade hotat honom med åtal för att han överföll sina arbetare. "Nu är vi så långt komna i civilisation att en arbetsgivare inte längre får slå en arbetare ostraffat. Det här kan bli en dyr historia för er!" sade Vinge.

Det gamla järnbruket vid Edsvalla "sjöng på sista versen". Ett engelskt bolag hade köpt bruket och börjat bygga en sulfitfabrik och då den var färdig skulle arbetarnas placeras där och järnbruket skulle nedläggas, vilket också blev verklighet. Genom sulfitfabriksbygget hade en hel del främmande arbetare kommit till trakten, flera hundra rallare. Samtidigt pågick det stora kraftstationsbygget vid Gullspång i Letälven på gränsen mellan Värmland och Västergötland och där hade utbrutit strejk som varade största delen av sommaren och många hade sökt sig till sulfitfabriksbygget för arbete. En hel del av dessa strejkande från Gullspång, som inte fingo arbete vid sulfitfabriksbygget i Edsvalla togo tillfälligt arbete vid fabrikerna i Vålberg, där man alltid hade behov av arbetskraft och alltid tog in folk, sommar som vinter. Bobinfabriken var en formlig s. k. "luffarstation". Vinge som hade biträtt oss vid den vilda strejken på försommaren och som tagit parti för mig då grosshandlaren -miljonären Öström överföll mig med käppen, fick nu många gelikar och kumpaner. Och vi yngre som genom den lyckade strejken kände oss "bredare" i kläderna, drogs oemotståndligt till dessa främmande arbetare. de voro mera erfarna och de flesta riktiga "gåpåare" som inte servilt böjde sig för vad de ansågo vara orätt utan hävdade sig på arbetsplatserna på ett helt annat sätt än hemfödingarna. Dessa främmande arbetare blevo alltså våra föregångare och läromästare, vilket inte sågs med blida ögon av de många tre-kvarts-tumbasarna som också i regel voro frireligiösa i olika samfund. Av de många främmande arbetarna från denna tid äro några värda att nämnas som särskilt avhållna av oss yngre: John Svensson från Stjärnsund i Dalarna, Öhman från Gysinge i Gästrikland samt stockholmaren Karl Aminoff. Dessa kommo samtidigt med Vinge till platsen.

Vi skrev 1908 och sulfitfabriksbygget fortsätter vid Edsvalla och de främmande arbetarna börjar lämna trakten men en och annan stannade också kvar. Många av dessa främmande arbetare hade ungsocialistiska idéer vilka satte spår efter sig bland ortsfolket. Bland dem som voro mest aktiva på ungsocialismens-anarkismens utbredning kan nämnas Johansson "Svarten" från Bäckefors i Dalsland, sedemera bosatt och aktiv inom den anarko-syndikalistiska rörelsen i Trollhättan och väl känd av alla gamla medlemmar inom den syndikalistiska och anarkistiska rörelsen här i landet mest som obligatorisk försäljare av Brand och Arbetaren och alla tänkbara litterära alster inom dessa rörelser. Även vid Vålberg hade under detta år kommit nya främmande arbetare med anarkistiska idéer och bland dem kan nämnas: Bröderna August och Albin Andersson från Lessebo i Småland, vilka voro de mest aktiva. Vidare , smålänningen Lindberg från Ankarsrum, samt Albert Jansson från Alster och Svante Lindman från Nykroppa. Dessa frihetliga idéer bredde ut sig vid både Edsvalla och Vålberg genom nämnda kamraters agitation (vid Edsvalla voro utom nämnda "Svarten" , brukspojkarna mera aktiva än i Vålberg) och det resulterade i att ungsocialistiska (anarkistiska) klubbar bildades på hösten 1908 på båda platserna. Undertecknad blev vald att sälja Brand och Nya Folkviljan och annan frihetlig litteratur. Detta ökade den aversion som arbetsledningen hade inom sig mot mig. Sedan de sett att jag hade Brand och Folkviljan - den senare en antireligiös tidning i högsta grad - till försäljning på arbetsplatsen, blev spänningen ännu större. Nästan varje dag och vid alla passande tillfällen, gjorde basarna anmärkning mot mig och mitt arbete, för att komma mig till livs. Och i synnerhet försökte de rent av att leta ut det otrevligaste arbetet för att placera mig på. Och i och med att jag vägrade att antag det eller det arbetet så lät de mig veta att om jag vägrade att utföra det eller det arbetet så återstod endast att få sparken. För att bespara dem den glädjen att bli av med mig från fabriken, så utförde jag ju arbetena, dock inte utan protester. Sammanstötningarna blevo till sist dagligen och häftigare undan för undan och resulterade i att jag fick sparken den 6 april 1909. Samtidigt fingo 6 av de främmande arbetarna sparken. Det var de förut uppräknade plus masen Persson och värmlänningen Gottfrid Nilsson. Men dessa fingo avtalsenlig uppsägning 8 dagar före men uppsägningen kom den 6 april. Men jag som var den enda hemfödingen av oss 7, fick ett maskinskrivet brev från kontoret, att jag fick sluta då arbetet för dagen var slut och sträng tillsägelse att aldrig mera visa mig inom fabrikens råmärken. Allt detta var läsarnas verk, plus den aversion som det högre befälet vid fabriken hade mot den rörelse som vi gick i bräschen för. Och t. o. m. de äldre fanatiskt troende socialdemokraterna hade i viss mån skadeglädje över att vi som konkurrenter om själarna, kommo undan.

Men det var en härlig tid från det vi bildade den socialistiska klubben (vi kallades allmänt "Ung-Hinkar" efter som Hinke Bergegren var redaktör för Brand) och till det vi fingo sparken. I stort sett var rörelsen livligare och mera konkret i Vålberg än i Edsvalla. Vi bildade på båda platserna också Verdandiloger för att uppträda nyktert och städat så att våra belackare inte skulle komma åt oss i frågan om uppträdande onyktert till allt det andra som de lade oss till last.

Vi hade vid beväringsmönstringen två värnpliktigtsvägrare. Det var den förut nämnde Svante Lindman från Nykroppa och Gustav Magnusson en av platsens hemmapojkar med som varit en del år till sjöss och även ute på andra arbeten. Gustav Magnusson blev tvångsmönstrad vid Varpnäs i Nor och Lindman blev transporterad till Grythyttan för samma procedur. Det var vintern 1909. Gustav Magnusson blev hämtad och förd till Trossnäs då inryckningen blev på våren 1910 men vägrade att taga på sig "lumpen" och blev sedan dömd till 4 månaders fängelse. Svante Lindman stack innan de övriga främmande fick "sparken" och över Norge reste till Kanada. Militärhajarna fingo aldrig tag i honom. Och 1919-20 arbetade jag på Mora-Kristinehamns banans ombyggnad tillsammans med en rallare från Gullspång som hette Gustav Ruud och som varit i Kanada i 9 år och hade varit tillsammans med Svante Lindman uppe i Klippiga Bergen på pacifikbanebygget där.

All den stund jag var medlem i fackföreningen, ansåg sig ju styrelsen vara skyldig att gå in på fabrikskontoret och formellt taga reda på orsaken till att jag fick sparken och icke fick avtalsenlig uppsägning som de övriga. Förvaltaren Ruben Forsström svarade att jag var en slyngel och att jag varit särskilt otidig emot befälet vid fabriken och att jag "skulle ut i världen och lära mig vett"! Och genom mitt uppförande hade jag förverkat mig rätten till avtalsenlig uppsägning och därmed basta!

Jag skulle ut i världen och "lära mig vett", och på den resan är jag ännu.

Samtidigt som arbetarrörelsen, den politiska och den fackliga blomstrade upp, blev det aktuellt med 1:sta majdemonstrationer och dessa företogs i regel så, att vi samlades endera i Vålberg och marscherade förbi Trossnäs och till Edsvalla. Under de år från det jag organiserade mig och tills jag reste ut i världen, deltog jag i två eller tre dylika demonstrationer, och officerarna voro så brydda att de i regel ställde upp regementet kompanivis på linje med ryggarna mot demonstrationståget så manskapet inte skulle vare sig se tåget och dess fanor och banderoller, eller kunna mottaga och läsa de flygblad och manifest vi delade ut. Men själva hängde hela officerskåren på staketet och såg på demonstrationståget, sedan de överlämnat uppdraget att hålla manskapet i schack till underbefälet. Detta var den årliga kutymen. Och det var en imponerande styrka som drog förbi. Utom Edsvalla-arbetarna på så där 400 och Vålbergsarbetarna på ungefär 300 så deltog också arbetarna vid Valums sågverk, vilket var på 4 ramar och hade ett 60-tal arbetare. Därtill kom flottningsarbetarna vid skiljeställena, med stöddragare och mosläggare - sedemera buntaverksarbetarna på bortåt 100-talet samt jordbruksarbetar från ett tiotal herrgårdar inom Nor socken samt en del sympatiserande bönder. Vardera bruket hade sin hornmusikkår som spelade växelvis och som tillsammans med sången från demonstranterna höllo "ångan uppe". Det brukade vara inemot 1000 män och kvinnor med i dessa tåg.

Ett av de demonstrationståg jag deltog i, är särskilt minnesrikt. Bland alla fanor och standar och banderoller fanns det en som hade en skarp devis och text mot just militarismen. Det var ett vitt standar med röd text "Du skall icke dräpa!" och därtill en del annan text som särskilt stötte ögonen på både officerarna och särskilt på landsfiskalen som stod invid landsvägen vid lägret och försökte stoppa tåget. En ung man gick då ur tåget och resonerade med landsfiskalen - troligen en av talarna - och förklarade för landsfiskalen att de dagen förut burit ett precis liknande standar med samma text i Åmotfors pappersbruk i Eda socken intill norska gränsen (där hade arbetarna demonstrerat själva 1:sta maj under det att vi demonstrerade dagen efter som var en söndag) med det hjälpte inte, landsfiskalen sprang fatt det led i tåget där standaret i fråga bars - enär tåget hela tiden fortsatt - och skulle helt enkelt gripa tag i stången och rycka det till sig. Det var då det hände; att en stor smältarsmed som hette Janne Söder, med sin näve smällde till länsman så att han tumlade i diket och tåget fortsatte utan vidare och ingen mera försökte vare sig hindra tåget eller taga något standar. Och inget mer hördes av, varken med rättegång eller förhör. Kanske länsmannen skämdes efteråt så han föredrog att draga tystnaden över det hela.

Ut i världen!

1909: Erhöll arbete vid Espings sågverk i Slottsbron som ribbkapare i 2 månader. Men "lade utav" som det heter på grund av att jag blev osams med en dryg och pösig tre-kvart-tumsbas även där. Men Esping själv var en bra människa och gav mig ett fint betyg och så gick resan ut i världen.

Kom med en kanalbåt där skepparen kallades "sjörövaren" en fullständig "Varg-Larsen-typ" som uppträdde som en bandit ombord. Efter några resor mellan värmlandshamnarna och Lilla Bommens hamn i Göteborg kom den dag då jag satte mig emot honom över en särskilt orättvis skällning i samband med passerandet av slussarna vid Lilla Edet. Men det skulle jag aldrig ha gjort, det blev klappjakt runt båten och det slutade att jag stack från båten sedan jag lyckats smita ner i skansen och riva till mig de få tillhörigheter jag hade och taga schappen igen, lämnade båten åt sitt öde. Och då denna båt icke gick längre än på Vänern och kanalen, voro vi inte mönstrade och således kom jag inte under sjölagen och följaktligen kunde inte sjörövaren göra något annat än att svära och lova att "om han fick tag i mej så skulle jag få!" Och det bästa var nog att hålla sig borta från kanalen då Byälven (så var båtens namn) passerade.

Jag stannade kvar i Lilla Edet och fick arbete som handbarkare vid därvarande sulfitfabrik. Och så kom Storstrejken. Nya äventyr förestod. Jag hade övergått till Grov- och Fabriks till vilket förbund då pappersbrukens och massafabrikernas arbetare då tillhörde. Deltog i strejkmöten och sålde tidningen "Svaret" som var den enda arbetartidningen som utkom. Deltog i en demonstration den 31 augusti där en del strejkbrytare fingo slita ont. Vi marscherade efter dem då de voro ute och promenerade på kvällen i månskenet, varvid någon av de våra hade kastat en sten i huvudet på den manliga strejkbrytaren - svartfoten. Det blev åtal. Av de nog till 100-talet uppgående ungdomarna som deltogo i demonstrationen, blevo ett 25-tal stämda till tinget i Trollhättan - 15 pojkar och tio flickor och bland dessa 15 pojkar var också jag. Vi blevo åtalade för förargelseväckande beteende samt att vi kastat sten vid samma tillfälle. De åtalade färdades med en passagerarbåt, "Näcken" varje gång det var ting, fram och åter. Men vid fjärde tinget blev målet avskrivet i brist på bevis om vem som kastat stenen. Grov- och fabriksarbetareförbundet hade ställt advokat Karl Romanus till förfogande och han jonglerade skickligt bort det hela med att stenkastningen kunde vara något som svartfötterna hittat på etc. Emellertid fick jag sparken även här med prickade betyger.

Man kom sedan i smedja och lärde sig det gamla hederliga smedyrket och tillhörde en tid Metallarb.-förb. Kom sedan ut på anläggningsarbete där jag hade nytta av smideskonsten enär jag på flera anläggen i synnerhet på järnvägar och landsvägsbyggen arbetade som borrsmed.

Från 1915 till 1923 arbetade jag på olika anlägg såsom järnvägsbygge vid Fagersta, Martinbygge vid Smedjebacken, järnvägsarbete i Långshyttan, vid kraftanlägget i Untran och vid nybyggnaden av bruket i Österby Bruk i Uppland. Vid Krüger & Toll vid kulsprutefabriksbygge vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna, vid kraftledningsbygge mellan Kantorp i Södermanland och Finspång i Östergötland. Vidare arbetade jag ett helt år vid Alster i Värmland med bergssprängning, jordschaktning och betonggjutning vid därvarande nya tegelbruksgrunder, där jag förarbetade en LS genom muntlig agitation samt försäljning av Syndikalisten och Brand samt alla slags broschyrer. Kom så till ombyggnaden av Mora-Kristinehamn där jag var registerförare för hela sträckan mellan Kristinehamn och dalgränsen vid Oforsen. Vi hade spridda lag här och där och måste ha en registerförare för hela sträckan.

Arbetade en tid vid zinkverket på Stallbacka i Trollhättan ett par månader. Hade ändå under dessa år hunnit med att också arbeta i skogen med metervedstimmer, massaveds- och kolvedshuggning och stubbrytning samt sockerbetsupptagning på östgötaslätten, tröskning m. m. Och sedan i februari hade jag varit medlem i SAC. Men redan 1910 var jag i skogen och arbetade en tid med huggning och en tid med körning, fastän det senare gillade jag inte, men däremot huggning har jag arbetat med då och då innan jag helt blev yrkesagitator. Ja, så tidigt som jag minns tillbaka och tills jag var 8 år gammal, bodde vi så att vi hade en anläggningsplats vid älven bredvid stugan vi bodde i och där under 5 års tid varje vinter kördes timmer med ett 50-tal hästar. Järnvägen gick också förbi och kort sagt så är det första intrycket av livet tåget och timmerkörare. Föga anade jag som liten pojke att detta sedan skulle bli min musik på äldre dagar.

Något dramatiskt eller nämnvärt i detta sammanhang hände inte på de arbetsplatser som jag då arbetade på. Jag bevittnade dock vid Untraverket vad en slagkraftig organisation som icke är bunden av avtal kan uträtta i en hast då medlemmarna äro målmedvetna. Man började med en dammbyggnad, jag tror det var Tammforsen och de ackordspriser som voro brukliga och som även där skulle tillämpas voro inte tillämpbara alls, beroende på att arbetet genom att vatten trängde in så att man måste ha pumpar igång ständigt och samtidigt var det ytterst riskabelt för ras m. m. som fördröjde arbetet. Arbetarna gingo helt enkelt upp ur schaktet och hade möte och på stående for krävde de garanterad timlön för arbeten i fråga. Detta blev nekande av chefen, men med följd av att även pumpskötarna gingo upp och lät det hela gå vind för våg, med risk att allt som blivit utfört och mera till blev spolierat med stora värdens förlust. Inom en halvtimma hade de erhållit priset, eller rättare den garanterade timlön de begärt.

I Alster i Värmland var jag och förarbetade den LS som sedan blev bildad och som redan nämnts. Och kom sedan till Storfors på Mora-Kristinehamnsbanans ombyggnad, där vi hade en del lyckade registeraktioner, bl. a. höjde vi priserna på gruslastning i Jordkullens grusgrop till kr 1.30 per kbm. under det Järnvägsmannaförbundets prislista stod på 85 öre per kbm. LS var bildad någon vecka innan jag kom till Storfors med i Nykroppa tog jag initiativet till att bilda en LS. Därefter kom en lång tid av arbetslöshet med vidsträckta resor hit och dit över halva Sverge.

Den märkliga sabotagestriden vid Segmoms sulfitfabrik i Värmland samt de lärdomar den gav.

1914 på nyåret sedan jag före jul arbetat i två månader med bankfyllning på Bergslagsbanan, efter att ha exercerat i 6 månader i Karlstad året förut eller 1913, fick jag arbete vid en av Billerudsbolagets sulfitfabriker i Segmon. Här var det ganska fritt, utan portvakt med staket som på de flesta andra fabriker, men arbetarna klagade över dålig betalning. Det fanns en avdelning av Grov- och Fabriks men något synligt resultat av dess tillvaro syntes icke. Jag tillhörde då redan SAC men hade min medlemsbok inskriven i Deje LS. Jag arbetade i vedlastarelaget och en hel del av dem voro oorganiserade och på tal om att organisera sig så ville de inte ansluta sig till Grov- och Fabriks. Det fölls sig då självklart att man började agitera för SAC och jag lämnade dem stadgarna samt en del agitationsbroschyrer o. dyl. Min agitation bar frukt så till vida att det blev en LS, med först efter något år. Men dock var det de kamrater som jag arbetat tillsammans med som utgjorde själva kärnan i LS tillsammans med en del ungdomar som arbetat vid A/S Borregårds cellulosafabriker vid Tofte i södra Norge och där gjort bekantskap med syndikalismen hos stenhuggarna inom samma distrikt.

På hösten 1920 hade LS växt sig så stark att den var i majoritet och t. o . m . kunde leverera batalj med Billerudsbolaget. Jag arbetade i Segmon men vistades inte så långt därifrån - 16 kilometer till Vålberg. Hade arbetat vid Mora-Kristinehamns ombyggnad men arbetet var färdigt, varför jag vilade mig hemma vid den tid sabotagestriden varade i Segmon så jag kunde följa den ganska noga. Saken var följande: Grov- och fabriks avtal var baserat på ackord. Ackordet var satt så att om det skulle bära sig för arbetarna över hela linjen så måste tre kokare vara igång. Men så stoppades den tredje kokaren och följaktligen blev det en tredjedel mindre i avlöningen. Avtalet innehöll ingen bestämmelse om kompensation för inskränkt drift och det lyckades inte heller för avdelningen att genom förhandling att erhålla sådan kompensation. Det var ett gott samarbete mellan avdelningen och LS. Om det berodde på att LS var i majoritet vet man inte. Emellertid beslutade LS att föra striden i arbetet i form av den sorts sabotage som benämnes obstruktion. Genom att utföra alla arbeten särskilt noga så att varje detalj tog längre tid än eljest så att produktionen sjönk med hälften av det normala. Syndikalisterna gingo före och reformisterna följde med i galoppen. Denna strid väckte en stor uppmärksamhet och tidningsreportrar från både orts och stockholmstidningar infunno sig för att studera fenomenet. I Socialdemokraten - nuvarande Morgontidningen - meddelades att "Genom syndikalisternas aktion sjönk produktionen från 154,2 ton per vecka till 72,25 ton per vecka." För att forsla fram en viss kvantitet massaved på lin- eller luftbanan som omslöt vedgården, använde nu vedlastarna dubbelt så lång tid än vanligt och följaktligen tog det dubbelt så lång tid att barka den samt att hugga den i huggmaskinerna. Även om både barkarna och huggarna skulle ha forcerat arbetet på normalt sätt så hade de i alla fall fått vänta på ved enär ingen kom fram och under alla förhållanden måste det taga dubbelt så lång tid att fylla kokaren än vanligt. Reparatörerna t. ex. som äro en ytterst viktig grupp inom denna industri som inte någon del av dagen eller skiftet kunna undvaras, använde nu 4 á 5 timmar för samma sak som de förut utfört på 2 timmar o. s. v. och lika över hela linjen. Alla fördröjde utförandet av sina sysslor genom att ytterst omständigt och i detalj utföra det. Alla arbetade och ingen latade sig synligt, men bara hälften blev utfört mot det vanliga. Det visade sig att man från arbetsköparhåll var totalt maktlös inför denna kampform, oavsett hur många basar man kontrollerade arbetarna med. Striden varade ett par veckor tills Billerudsbolagen med direktör Stor-Johan i spetsen måste ge med sig och arbetarna fingo den kompensation de krävde. Till den kommitté som var inne till Direktör Stor-Johan och förhandlade och meddelade att striden var avblåst när arbetarna fått sina krav godkända och i vilken kommitté de flesta voro syndikalister, yttrade han följande: "Obstruktion, det är ju vansinnigt att taga till sådana metoder. Bolaget förlorar kolosalt. Produktionskostnaderna är så stora och så taga ni till såna metoder. Nej, det går inte. Det hade varit bättre om ni gjort en ordentlig strejk!" Kommittén passade då på och frågade om inte bolaget gör någon förlust vid en strejk? "Nej, sade han , det gör vi inte för då har vi ersättning!"

Minnen från Åmål-Årjängsbanans byggande.

1923 kom jag till Åmål-Årjängs järnvägsbyggnad mellan de två orterna Åmål i Dalsland och Årjäng i Värmland två mil från norska gränsen. Var där från början på september 1923 till 1 april 1924 då skärningen var färdig, blandad jord och berg. Laget blev permitterat på obestämd tid. På grund av dåliga priser och olidliga förhållanden utbröt öppen strejk på sommaren 1924 och avblåstes inte för än om 11 månader då ett avtal träffades om allmänna bestämmelser och en grundtimlön. Det bestämdes så att ackordspriserna skulle tillämpas eller sättas så att arbetarna skulle kunna förtjäna 30 procent på grundtimlönen.

1925 då strejken var bilagd hade jag genom brev blivit anmodad av f. d. lagkamrater, att komma till deras lag och bli verktygssmed. Det var under Svanskogs LS. Namnet på denna LS var efter socknen med samma namn. Men i samma socken fanns en LS till under namn av Hallanda LS och hade sitt område i norra delen av socknen och Svanskogs LS den södra. I dessa båda LS hade det samlats särskilt folk av de många gånger av det bofasta folket illa hållna rallarna, utvalt folk kan man säga. "Lika fåglar skocka sig!" heter det och det hade det gjort här. Och organisationsarbetet och dess resultat blev också därefter. Svanskogs LS starka sida var på det ideella området. Kanske beroende på att inom dess verksamhetsområde fanns en del större arbete, såsom tunneln vid Bollsbyn samt en hel del större skärningar som varit igång långt före strejken och där rallarna - huvudsakligen basarna och de mera tongivande i lagen - voro gamla beprövade sådana som trots att det över det hela var dåliga priser före strejken, ändå lyckats arbeta upp sina arbetspriser till rimliga sådana. Ja, det talades även om att arbetschefen Halmén, som var en bakslug herre, avsiktligt gått med på högre priser på detta område - där trycket vid en konflikt ansågs bli hårdast - för att kunna tillämpa så mycket lägre priser på de andra områdena. Genom att priserna voro något så när drägliga inom Svanskogs LS område, så var där icke samma missnöje rådande som på andra områden. Helt psykiskt räknade troligen arbetschefen med att Svanskogs LS medlemmar således skulle vara en "broms" för eventuell konflikt.

Men missnöjet var så mycket större på de andra områdena och strejken och blockaden kom lika väl. Och då satte sig naturligtvis inte heller Svanskogs LS emot utan gingo med i striden. Emellertid hade före strejken funnits en stor procent yngre idealistiskt lagda rallare inom denna LS och efter striden ökades dessas antal. Och vid ett möte föreslogo dessa att vi skulle gå in för att upprätta ett lånebibliotek inom LS vilket också blev verklighet. Vi tiggde på listor och ordnade fester varvid överskottet gick till bibliotekskassan. Vidare skrevo vi ut andelsbevis för 2 kronor och sålde. Följden blev att vi fingo medel till böcker. Kommittén bestod av 5 man och vi föreslogo att vi skulle köpa av Björk&Börjessons antikvariat och restupplagor som voro billiga, naturligtvis bundna böcker. Men då fanns det en rallarbas som kallades fanjunkarn och denne föreslog att vi skulle lämna den förteckning som kommittén satt upp över böcker som enligt katalogen fanns hos Björk&Börjessons förlag, till Federativs förlag och anmoda dåvarande förlagschefen Algot Rosberg, att köpa in samma böcker ännu billigare än hos Björk&Börjessons. Beslutet blev också att förteckningen sändes till Federativs förlag. Men döm om vår förvåning och förtrytelse då vi någon vecka efter fick böckerna, en stor packlåda full i häftade böcker. Sedemera kom till vår kännedom att Rosberg, kränkt troligen genom att förteckningen inte innehöll en enda bok från Federativs förlag, helt nonchalant sände boklistan till Nordiska Kompaniets bokförmedling utan att nämna att de skulle vara till ett bibliotek och att de måste vara inbundna. Vi hade inte glömt bort Federativs förlag och tänkte oss jämväl att även därifrån köpa böcker, men inte med det första. Det gällde nu att få en grundstomme av böcker så billigt som möjligt och sedan komplettera från vilket förlag som helst och naturligtvis från Federativs eller vårt eget förlag. När den första harmen gått över, sände vi böckerna tillbaka till Nordiska Kompaniet och fick dem åter inbundna i starka präktiga biblioteksband. Och så stiftade vi stadgar för bokutlåningen och bl. a. en paragraf om att Svanskogs LS nedlades eller om man ansåg att biblioteket fyllde bättre sin uppgift på andra håll än i Svanskog, så skulle det överlämnas till Byggnadsdepartementet i Gävle för att användas ute på anläggena som vandringsbibliotek. Nu vidtogs läsningen och rallarna glömde helt kortspelet till sist som varit tidsfördrivet först och sist i många baracker. Och den som mest betraktade detta förhållande med stor glädje av de bofasta befolkningen var prästen i socknen. I allmänhet brukar ju inte statskyrkans präster anses för några helgon precis. De skola ju bibringa kristi lära till sina församlingsmedlemmar, men några kristi efterföljare äro de sällan. De vilja i regel mest själva förkovra sig av denna världens goda. Mottot för prästerna brukar vara: "Du skall inte leva som jag lever utan som jag lär!" Men här var verkligen ett undantag och ett stort undantag därtill. Det är ingen överdrift då jag påstår att han är en av de största altruister och idealister jag träffat på min jordevandring. Utom att han var prästvigd och statskyrkopräst, var han en verkligt religiös och tillhörde även missionsförsamlingen vid Svaneholm - ett pappersbruk intill Svanskogs kyrka och medelpunkt. Kyrkoherde Björkebaum var född i Jämtland och hade varit missionär i Indien, Kina och Japan, på flera orter i Afrika, Sydamerika och Australien. Var berest i alla europeiska länder. Han var därtill över medelmåttan beläst och bildad. Hans givmildhet och hjälpsamhet var utvecklad ända till enfald. Och det fanns ingen så stor usling utan han ansåg honom sin bror och vän. Han strävade efter att omsätta jesu läror så långt det var möjligt så att han rent av ruinerade sig ekonomiskt. Bönderna påstod att prästen var tokig, rallarna ansåg att det var den renhårigaste människa de någonsin träffat. Och det var nog det riktiga.

Innan jag kom till banbygget, hade en nu avliden agitator inom SAC, Eugen Alban varit på turné efter banan. Prästen var med på hans första föredrag och blev så betagen i det han hörde av talaren att han bjöd honom hem till sig på både mat och logi, och Alban måste lova honom att bo och äta hos honom så länge Alban kunde cykla tillbaka allt efter som han avancerade upp efter linjen. Och lika länge besökte prästen också Albans möten. Och då mötet skulle öppnas innan Alban började så öppnade prästen mötet, efter löfte av LS styrelse och hans tal därvid slutade alltid med att han berömde rallarna och bad gud välsigna dem och deras lära syndikalismen.

Alla luffare eller arbetssökande vid banbygget som voro blacka, ställde sina steg till prästgården och ingen gick därifrån ohjälpt. Det blev mat och kaffe, strumpor eller skjortor och även pengar så långt det räckte. Hembiträdet talade själv om för undertecknad och en del andra, att prästen köpte ett dussin par strumpor vid ett tillfälle. Inte fullt två veckor därefter skulle han resa bort. Han sade då till hembiträdet att hon skulle taga fram ett par av dessa strumpor som han skulle taga på sig. Hon svarade då att han hade givit bort alla paren redan. Då svarade han: "Jaha, det var så sant det, jag har givit dem till bröderna på landsvägen! Då tar vi ett par stoppade strumpor då!"

Det brukar vara vanligt att då en järnväg bygges så bygger man stationshusen sedan själva terrasseringsarbetena äro gjorda och man kommer med rälsen m. m. Men vid Svaneholm byggde man stationshuset i förväg så man kunde använda det till barack för rallarna. Och i själva väntsalen där flera bodde, brukade vi hålla LS-mötena. Men så en dag kom det order från arbetschefen att alla arbetarna skulle flytta och man brydde sig inte alls om att ordna nya login för arbetarna. Men den som hade omtanke även för detta var prästen. I sin prästgård fanns ett tiotal rum och 7 av dessa upplät prästen som bostäder åt rallarna. Själv hade han och frun ett rum och kök samt pastorsexpeditionen kvar. Men så en dag öppnade han även expeditionen som bostad för två stenhuggare. När dessa inte ville eller rättare inte kunde med att rent tränga ut prästfamiljen, så sade prästen: "Mor och jag ligger i biblioteket och där har jag också inrättat expeditionen och Elvira ligger i köket så det går nog bra!" Och därmed flyttade stenhuggarna in i expeditionsrummet. Men, sade prästen, det är värre med lokal för LS-mötena. Men, jag tror att jag vet råd även för det. Jag ska inrätta lokal i tvättstugan i källarvåningen. Och så lät han en dagsverkare snickra bockar och så lades plankor på dem och då hade vi strax en präktig och hemtrevlig lokal med öppen spis.

Den söndag då första mötet hölls i denna provisoriska lokal, hade det lag jag arbetade i, flyttat till en ny skärning inom Hallanda LS verksamhetsområde. Men då jag fortfarande stod kvar i Svanskogs LS och tillhörde bibliotekskommittén ännu, så besökte jag även denna LS-möte trots att man dagen förut övervarit Hallanda LS möte. Det var en kamrat i samma lag som var från Gotland och hette Hellgren och han blev med mig. Vi hade i det närmaste en mil att gå över sjön Svansjön från Hallanda och till Svaneholm och vi komma före de övriga medlemmarna till prästgården. När prästen kom ner i källaren och fick höra att Hellgren talade gotlandsdialekt frågande han om namnet och varifrån på Gotland han var - han var från Fårö - och där hade prästen varit skollärare en gång i tiden och Hellgrens syster hade varit en av hans lärjungar. Vi övervar ett välbesökt och präktigt möte och då det led mot slutet tittade prästen in genom dörren och vinkade mig till sig. Så viskade han: "Säg åt kamraterna att de inte går då mötet är slut, utan jag ska bjuda alla på kaffe och sedan vill jag hålla en föreläsning för dem, men inte på något sätt vill jag inkräkta på själva mötet". "Men Ek och Hellgren som har så lång väg att gå hem, ska komma upp i köket och äta middag!"

En dag under den tid jag var vid banbygget, kom en luffare som stegade upp till prästen och talade om att han inte hade några betyger alls d. v. s. prästbetyger. Han hade mistat dem och var inte längre skriven på något ställe. Men nu skulle han gifta sig och han vädjade till prästen att han skulle hjälpa honom på något vis. Prästen skrev helt enkelt ut ett prästbetyg åt honom på de uppgifter som denne landsvägens riddare lämnade. Prästen talade sedan om detta för oss och tillade: "Det var ju inte lagligt men jag hade inte samvete att neka honom, han skulle ju gifta sig!" Ja, sådan var han prästen Björkebaum.

Det fanns också en skollärare som var stor idealist. Han var gotlänning och hade varit torvmosse och tegelbruksarbetare o dyl., men hade ett gott huvud och fick hjälp ekonomiskt så han fick studera till skollärare och hade fått plats i Svanskog. trots att han var gift med dottern till en av de rikaste pamparna i socknen, riksdagsman Igel, så höll han sig ej för god att erbjuda rallarna att bli studieledare om vi bildade en studiecirkel inom LS. En sådan kom också till stånd och vi studerade svenska språket och räkning.

Jag flyttade nu min medlemsbok över till Hallanda LS och tog verksam del i denna LS arbete med nya kamrater, de flesta hade kommit från Särna-Limedsforsens banbygge. Arbetena inom Hallanda LS verksamhetsområde hade igångsatts efter strejkens avblåsning. Som jag förut nämnde så skulle enligt uppgörelsen ackordspriserna sättas så att man kunde tjäna 30% över timlönen vid ackord. De flesta hade kommit till banbygget utan pengar och voro tarva om att få tjäna en slant. Hade de flesta varit förnuftiga, så att förtjänsten blivit låg. Då kunde det varit möjligt att erhålla drägliga priser. En del lag arbetade också på dylikt sätt, men en del lag arbetade som om det vore bot för döden. Och då visade det sig vid månadens slut att de tjänat både 40 och mera i procent över grundtimpenningen. Och då var det inte så lätt att erhålla högre priser sedan.

Därför beslutades att prissätta och få fram enhetliga priser genom register. Det gick också ganska bra att pressa genom priser för jordarbetena, men det blev svårare med bergskärningarna. Arbetschefen svarade att bergpriserna voro standardpriser och kunde inte förhöjas. Bergskärningarna i fråga fingo då stå under registerblockad och så delade vi ut lagmedlemmarna på de övriga lagen som hade priser genomförda, särskilt jordskärningarna och trumläggarlagen, matjordsbeklädnandslagen o. s. v. Nu var det så att arbetsledningen hade beräknat att den sydligaste skärningen skulle vara klar tills rälsläggningen nådde fram och den fick inte stängas. Även om inget avbrott blivit i arbetet så är tvivelaktigt om man hunnit spränga ut berget innan rälskopplet hann fram. Därför var det brådskande. Vidare visste vi att bönderna uppe i socknen där banan gick fram, som hade aktier i järnvägsbolaget, voro väldigt missnöjda med arbetschefen och hade förut under strejken poängterat att de inte tolererade någon mera strid. Och arbetschefen hade beskyllts för att han avsiktligt fördröjt banans färdigställande bara för att kunna inneha sin plats som arbetschef så länge som möjligt. Så förmälde ryktet och det torde inte vara utan grund. Och detta utnyttjade vi.

Det dröjde inte heller många dagar för än arbetschefen kom upp från Åmål och ville underhandla. Han var arg då han kom och han frågade mig - jag hade då valts till registerförare på ett LS-möte och arbetade mellan det jag på organisationens uppdrag besökte linjen och alla lagen för att kontrollera och biträda med att prissätta arbeten o. s. v. Och en gång varje månad på dessa färder efter det långa område som innebar Hallanda LS verksamhetsområde, tog jag upp månads och vid kvartalsskifte kvartalsprenumeration på tidningen Arbetaren, sålde Brand och broschyrer m. m. Vidare måste jag sköta om statistiken och bokföra den - "om det var jag eller han som tog in arbetskraften?" Och jag svarade helt gemytligt: Att "vi får väl hjälpas åt i så fall"! Utom de kamrater från bergskärningarna som vi dirigerat till andra lag, så hade jag tagit in två kamrater som voro prickade på den andra järnvägsbyggnaden Arvika-Mellerud som samtidigt var under byggnad. Det var ett danskt järnvägsbyggarbolag, i dagligt tal kallat "Danskarna" som hade sträckan inom Dalsland eller Årjäng-Mellerud, under det att Skånska Cementgjuteriet hade sträckan från Årjäng eller närmare noga räknat från Venacka till Arvika, alltså värmlandsdelen av denna järnväg och dessa båda kamrater hade blivit prickade på danskarnas sträcka. Att vi genom organisationen intog arbetare, kunde varken han eller underingenjörerna smälta men de vågade ingenting göra åt det enär de sutto löst i sadeln alla på ovan nämnda grunder och bönderna som aktieägare voro i majoritet och höllo i det fallet med rallarna och därmed med syndikalisterna. Emellertid blev det uppgörelse om priserna för bergsprängningen med 1 krona per kbm. i förhöjning. Men han var arg och slog hatten i marken så stenskärvorna rök om honom och sade: "Men, det drager många enkronor med sig från Åmål till Årjäng". Som sagt, var jag nu registerförare och på mellandagarna borrsmed, d. v. s. de dagar jag inte var ute efter linjen i lagen i uppdrag. Och här är själva början till min yrkesagitation.

Om medlemmarna i Svanskogs LS voro utpräglade idealister till stor procent så var Hallanda LS medlemmar utpräglade kampmänniskor i samma grad. Det var den mest livaktiga LS jag tillhört. Varje lördagseftermiddag var det möte. Högkvarteret var hos en handlare i Hallanda by. Denne hade byggt ett nytt tidsenligt affärshus där familjen också bodde och det gamla huset som hade stora rum var uthyrt till rallarna och i det stora köket hade vi våra möten. Mötena voro på flit ordnade kl. 17 em. Då stängdes affären och alla lagen hade då varit där och provianterat för sina kocklag och de som inte hade sådana voro där var för sig. På så vis gitte ingen att gå från platsen utan att gå in på mötet då det hölls bredvid affären. Denna LS hade över 110 medlemmar och det brukade vara så där 80, 90 på mötena. Och där var det aldrig lugnt utan diskussionens vågor gingo höga. Alltid stod en diskussionsfråga på dagordningen med i förväg vald inledare. Jag höll många föreläsningar och inledningar till dylika frågor. Här sov man aldrig bort tiden. Alltid var det någon olägenhet som togs upp från någon eller några av skärningarna och alltid valdes det en kommitté som skulle ner till arbetschefen för att få rättelse. Jag var med mångfaldiga gånger och till sist blev chefen så nervös att han skrek rätt ut: "Jag är trött på Hallanda LS och era besök och evinnerliga krav, ni var de värsta människor jag har haft med att göra på någon arbetsplats!" Då svarade en av de kommittérade en energisk kamrat som hette Kurt Nygren och var från Malmberget: "Det var ett bra betyg chefen ger Hallanda LS! Det är det bästa bevis för att vi har arbetat inom den organisationen!" Vi fingo även den gången rättelse men Nygren beskyllde arbetschefen för att ha gjort mannamån [ett gäldenärsbrott, Avantis anm.] och chefen grät i ilskan. Han var nämligen religiös och missionsvän eller baptist och den beskyllningen gick honom hårt till sinnes. Men det var nog så nära sanningen som det kunde bli.

Som vanligt så inställdes varje vinter de låga jordskärningarna och planeringen som inte kunde drivas på grund av frosten och en del av kamraterna blevo arbetslösa. Att sticka till något annat järnvägsbygge var ingen idé då förhållanden i regel voro analoga och vad det gällde kraftverksbyggen o. dyl. så voro de troligen överbelagts vid vintertiden så att något arbete knappast stod att få. För att skydda dessa kamrater under vintern, beslutades att grunda en s. k. luffarkassa dels för att hjälpa just de på platsen nyss nämnda arbetslösa samt även tillresande utifrån passerande arbetslösa anläggningsarbetar. För detta ändamål ordnade LS en stor fest på sommaren 1926. Vi köpte en brädstapel av en bonde och fingo löfte om att utnyttja marken för festen av en annan vänligt stämd bonde helt fritt och så gick festen av stapeln. Utom den obligatoriska dansen och läskedrycks- och kaffeserveringen, hade vi ordnat bazaranordningar, uppträdande av amatörteater, föreläsning av Axel Henriksson från Göteborg över ämnet: En resa i Italien. Det var en lyckad fest med god behållning. Mycket folk från när och fjärran. Ända från trakten av Åmål som ligger över 3 mil borta var det folk. Brädstapeln varav vi byggde dansbanan betalade sig bra. Och från olika håll utifrån och i synnerhet från ortens ungdom kom det begäran att vi skulle fortsätta med festligheterna flera lördags och söndagskvällar, och dessa dans och festkvällar fortsatte tills långt fram på hösten med god behållning för arbetslöshetskassan. Och ur denna kassa utbetalades sedan flera tusen kronor till arbetslösa mest till resande sådana. Men dessa lördagsfestligheter fick inte inkräkta på LS-mötena. Dessa höllos lika punktligt klockan 17 varje lördagseftermiddag som förut. Det var ingen ro och ingen vila i denna aktiva LS. Och tänk vilken skolning för medlemmarna denna växelverkan mellan debatterna och omsättandet av dem i handling och de ständiga besöken på mötena åstadkom.

Åmål-Årjängsbanan närmade sig sin fullbordan och då den skärningen jag arbetade i på sensommaren 1927, var färdig, blev det "storsparken" d. v. s. det var flera lag som blev avskedade på grund av att arbetena närmade sig sin fullbordan.

Jag blev nu med ens yrkesagitator och utnyttjades av både Värmlands och Dalsland-Bohusläns distrikt på vägbyggnader, i skogen m. m. Arbetade någon månad i Jössefors vid ombyggnad och tillbyggnad av massafabriken vid gamla bruket (sliperiet), och sedan blev det agitation igen. En nödhjälps väg var igång mellan Arvika och en by i Granskog, Stora Årbotten, som följde sjön Gunnerns strand hela vägen. En kamrat och jag organiserade här 70 nya medlemmar till Arvika LS. Dessa voro dels från trakter i Norrland med eljest från bruken i Värmland och Dalarna, men mest från västra Västmanland. Dessa senare från gruvorna och bruken i Nora och Lindes bergslag och utgjorde majoriteten av nödhjälpsarbetarna och det bästa materialet som efter vad jag sport de flesta äro kvar i SAC ännu. De hade också nytta av organiserandet även om de arbetade under AK, enär de flera gånger fingo för litet i avlöning och redogöraren en skum figur tänkte stoppa dessa pengar i sin egen ficka. Först när vi hotade med blockad föll han till föga och utbetalade det som fattades. Denne herre hette Adolfi, men om han var släkt med cirkusdirektören med samma namn känner jag verkligen inte till. Agiterade också åt Dalslands-Bohusläns distrikt vid ombyggnaden av den s. k. mellanriksvägen från Sillerud förbi Årjäng till norska gränsen och erhöll ett 60-tal medlemmar.

Minnen från strider i Arvika med omnejd.

Arvika LS som hade organiserat alla byggnadsgrovarbetarna och stenarbetarna, cementarbetare m. fl. hade träffat en förmånlig uppgörelse eller avtal med stadens byggmästare och byggnadsfirmor som med respektive 5 och 9 öre per timma översteg Grov- och Fabriks riksavtal för själva staden Arvika och med 11 respektive 15 öre översteg samma avtal för stadens omgivning inom 12 km. Alltså låg Arvika LS avtal i höjd med Karlstad och Örebropriserna och ackordprislistan procentuellt därefter. Detta var en nagel i ögat i första hand för byggmästarna, men även reformisterna i olika läger önskade inte hellre än ett passande tillfälle för att få ge LS ett "tjuvnyp". Detta tillfälle kom.

Under ombyggnaden av gamla massafabriken i Jössefors hade denna fabrik moderniserats med nya maskiner, så kallad rationalisering, så att man nu producerade 40 procent mera mekanisk trämassa men med 7 man mindre per skift, inalles omkring 20 man. Fabriken igångsattes 1928 på våren.

1929 började Billerud bygga en sulfitfabrik, även den i Jössefors och då skulle de 20 som rationaliserats bort från den gamla fabriken, komma in i driften på den nya sulfitfabriken när den var färdig, men innan dess skulle de erhålla arbete under byggnaden. Ett lag bergsprängare hade redan börjat och gamla och vana rallare som alla voro, och är medlemmar i SAC, hade de redan ackorderat till sig ackordspriser som lågo över priserna i samtliga prislistor, både Grov- och Fabriks och LS. Nu kom det till vår kännedom att de 20 som förut voro organiserade i "Pappersindustri" tänkte bilda en avdelning av Grov- och Fabriks. Vi inbjöd dem då till Arvika för att tillsammans med Arvika LS register- och underhandlingskommitté för att dryfta läget och vi avrådde dem att bilda någon avd. av Grov. alldenstund de sedan skulle in i Pappers igen då de skulle arbeta på sulfiten. Resultatet av att de bildade en Grov- och Fabriksavd. blev att Grovs riksavtal blev tillämpat på fabriksbygget och detta var väl i alla fall onödigt då LS ordnade priserna genom sin prislista. Vi hade två sammanträden till med dem och de lovade tänka över saken. En del av dem voro Sillénare och en del Kilbommare och båda dessa partier ville gälla för radikal