Få män har dessutom haft så vidsträckta vyer som han. Liksom Krapotkin i sin egenskap av geolog ser tillbaka över en tidrymd av hundratusentals år av den förhistoriska tiden, så överskådar han också sin tidsålders hela natur. Till den litterära och vetenskapliga bildning, som förvärvas i studiekamrar och vid universitet: språkkunskap, skönlitteratur, filosofi, högre matematik, har han lagt den praktiska bildning som vinnes i verkstäder, laboratorier, i fria naturen, genom studiet av naturvetenskapen i alla dess grenar, av militärvetenskap och fortifikation, av maskiner och fabriker. Hans utveckling omfattar allt. Vad har icke denne livfulle ande fått utstå, då man två gånger tvingade honom till ett flerårigt fängelselivs overksamhet; vilket tålamod och vilken övning i stoicism.

Han tålde mer än jämförelsen med vilken frihetskämpe som helst i vilket land som helst, århundrade igenom. Ingen har varit högre begåvad, ingen mer oegennyttig än han.

--------

Peter Krapotkin föddes 9 december 1842 i Moskwas gamla adelskvarter, det så kallade stallmästarekvarteret, i en aristokratisk miljö. Hans släkt härstammar från Rurikarnas gamla kungasläkt, som kan anses representera feodalperioden i Rysslands historia, och hans fäder hade varit storfurstar av Smolensk.

Åtta år gammal blev Krapotkin inskriven i den kejserliga pagekåren, 15 år gammal inträdde han i sin tjänst, sändes till Petersburg, där han fick en militärisk uppfostran. Det hade emellertid icke gått många år förr än han fattat ett djupt hat till militäryrket.

Redan som barn gjorde det ett starkt intryck på honom att se hur omänskligt man behandlade de livegna, denna ändlösa historia av lidande; hur män och kvinnor rycktes från sina hem och sina familjer, hur de såldes, spelades bort, eller byttes mot ett par jakthundar; hur de drevos till Rysslands avlägsnaste trakter för att skapa en ny befolkning; hur barn rycktes från sina föräldrar och såldes till grymma, utsvävande sällar; hur prygel hörde till ordningen för dagen; hur unga flickor icke kunde värna sin dygd på annat sätt än att springa i floden; hur tjänare, som grånat i sin herres tjänst, slutligen tog sig av daga genom att hänga sig nedanför hans fönster; hur de livegnas uppror under kejsar Nikolaus kuvades genom att man piskade ihjäl var tioende eller femtonde man och de upproriska byarna brändes i grund.

Allt detta ammade hos Krapotkin en djup och arm medkänsla med de lidande bönderna.

I Ryssland skedde ett stort uppsving på det andliga området åren 1857--1861. Allt vad man förut endast vågat viska om vänner emellan i den generation som representerades av Turgenjev, Tolstoj, Herzen, Bakunin, Dostojevski m.fl., började nu finna öppen väg till pressen, och den radikala rörelse, som växte fram, var stark nog att tränga in i ett så korrekt institut som pageskolan, ja till och med in i den högre aristokratiens hem. Krapotkin berättar exempelvis hur han gjorde den första bekantskapen med den revolutionära ryska litteraturen och med den landsflyktige Herzens skrifter i furstinnan Mirskis eleganta salonger. Och Herzens skrifter, om vilka Turgenjev sagt, att de voro skrivna med tårar, slogo starkt an på den unge pagen, fyllda som de voro av stilskönhet, idérikedom och en brinnande kärlek till folket.

I början av 1850 utgav Krapotkin "sin första revolutionära tidning". "Kunde jag väl vid 18 års ålder vara annat än ivrare för konstitionellt statsskick?" skriver han. "Naturligtvis skulle min tidning klargöra nödvändigheten av en konstitution för Ryssland." -- Den var mycket privat, och hela upplagan var 3 exemplar, som anförtroddes ett par likasinnade kamrater i pageskolan.

--------

Vid denna tid var det fråga om livegenskapens upphävande, som sysselsatte allas sinnen i Ryssland, och självfallet gick också Krapotkin i spänd förväntan. 1848 års frihetsrörelse i Europa fann genklang i den ryske bondens hjärta och oroligheterna bland de livegna tog oroväckande dimensioner. En hel del godsägare blev ihjälslagna och man måste till och med sända artilleri för att kväva upproren. Åren gingo i kamp mellan reaktion och framåtskridande. Äntligen 1857 meddelade kejsaren sin avsikt att upphäva livegenskapen, och alla frihetsälskande element grepos av en vild glädje. Men ännu var man icke vid målet. De olika politiska partierna sökte att vinna inflytande över kejsaren och länge vacklade denne som en urpendel, från den ena sidan till den andra. Slutligen kom dock kungörelsen om livegenskapens upphävande, den 17 mars 1861. "Jag läste kungörelsen om och om igen", skriver Krapotkin. "Det var friheten, men likväl icke fullkomligt, ty ännu under två år, eller till den 19 februari 1863, skulle bönderna förbli livegna. Icke desto mindre var en sak klar: livegenskapen var för alltid avskaffad och de frigjorda bönderna skulle få hem och jord till arv och ägo. Visserligen skulle de betala för det, men träldomens skam lådde icke längre vid dem. De voro ej längre slavar."

I juni 1861 utnämndes Krapotkin till pagekårens sergeant, med vilken befattning också följde tjänstgöring hos tsaren personligen. I den mån Krapotkin fick tillfälle att se mer och mer av det representativa hovlivet och kasta en blick bak kulisserna, fick han klart för sig hur tomt och värdelöst det hela var och huru mycken tid som bortslösades på denna yttre apparat, och innan ett år hade gått, hade också alla illusioner om kejsaren och hovlivet försvunnit.

I maj 1862 slutade Krapotkin vid pageskolan och blev på egen begäran befordrad som officer till ett av kosackregementena i Sibirien. Det var mot sin vilja han blev tvingad att gå militärvägen och nu längtade han åter att få göra slut på det och få leva vetenskapsmannens liv. Detta skulle dock medföra, en fullständig brytning med fadern och Krapotkin såg sig ingen utväg att nu realisera sin plan. Men i Sibiriens Amurdistrikt kunde han få tillfälle att ägna sig åt sina älskade naturvetenskapliga studier och forskningar.

De feen år han tillbringade i Sibirien gåvo honom en ny syn på livet och människorna. Han kom i beröring med alla slags människor, de bästa som de sämsta, folk som stod högst i samhället och folk sona krälade i dyn. Han hade rika tillfällen att studera allmogen i det dagliga livet och ännu flera tillfällen att se hur litet en statsstyrelse ens med bästa vilja kan uträtta.

I Sibirien blev Krapotkin snart utnämnd till attaché hos generalguvernören i Ost-Sibirien, en syssla som ingenting gav att göra, varför han med glädje mottog anbudet att företaga geografiska undersökningar i Mandschuriet, i delar av landet som ännu ingen europé berest. Denna uppgift fullföljde han med iver och grundlighet. Efterhand ägnade han sig mer och mer åt vetenskapliga forskningar. År 1865 genomströvade han det västliga Sain. Härvid fick han en helt annan uppfattning om det sibiriska höglandets formation, än den inom vetenskapskretsar gängse. Hans uppfattning visade sig vara riktig. Året därpå företog han en lång resa för att finna den länge sökta, direkta vägen mellan Jakutsks guldgruvor och Transbaikalien, en uppgift som han också fyllde på ett glänsande sätt. Den sålunda funna vägen har sedan fått stor ekonomisk betydelse.

--------

Under sitt uppehåll i Sibirien kom Krapotkin snart till att inse omöjligheten att genom det administrativa maskineriet åstadkomma ens det minsta goda för de stora massorna. Han lärde sig snart förstå det mänskliga samhällets innersta kärrna. Genom att på nära håll bevittna duchoborzernas emigration till Amur-landet i Sibirien och se vilka otroliga fördelar de förstodo att draga av sina halft kommunistiska brödragemenskaper, medan statens koloniseringsförsök så ofta misslyckades, lärde han något, som han aldrig kunnat hämta ur några böcker. Genom att han levde tillsammans med de infödda och såg det sammansatta system av arbetsordning, som de, fjärran från civilisationens påverkan, utarbetat och igångsatt, var det som ett ljushav utbreddes för hans ögon. Han lärde att förstå vilken roll massorna spelade i alla betydligare historiska tilldragelser. Uppfostrad till att tro på nödvändigheten av kommando, straff och dylikt, började han dock snart förstå skillnaden mellan att handla efter principen om kommando och disiplin och efter principen om fri överenskommelse och ömsesidigt samförstånd. Den första är ypperlig i en militärparad, men oduglig i det levande livet. Sibirien kastade överbord hans sista tro på statsdisciplinen och han börjar således, om än omedvetet, få anarkistiska tendenser.

I Polen hade det år 1863 kommit till stånd en resning, som undertrycktes med sedvanlig rysk brutalitet. 11,000 polacker blevo då förvisade till Ost-Sibirien och en stor del av dessa sökte att göra uppror 1866. Detta uppror klargjorde med ens den ställning han intog som officer i armén. Både han och en äldre bror, som också var fäst vid ett sibiriskt regemente, skyndade sig att taga avsked och återvände i början av år 1867 till S:t Petersburg. Här satte de sig båda åter på skolbänken och började studera, till stort missnöje för fadern, för vilken det var en styggelse att se en civil dräkt. Båda blevo hänvisade att leva på egna medel, d.v.s. av eget arbete. Och under de följande fem åren var Krapotkin fullt upptagen av sina studier och sin vetenskapliga verksamhet.

Under denna tid skrev han en bok om sin expedition i Sibirien, och medan han höll på härmed kom han till förståelse om att de existerande kartorna över Nordasiens bergsträckningar voro rena fantasier, som icke gåvo något som helst begrepp om landets verkliga geologiska beskaffenhet. Han offrade nu flera år åt detta vetenskapliga problem, skrev ett stort arbete och utarbetade en karta, som sedermera blivit upptagen i de flesta geografiska arbeten över Asien.

Av det geografiska sällskapet blev han sedan sänd till Finland och Sverige för att utforska glacialperiodens formationer. Med denna resa fick hans liv en ny riktning. Han kom till att ägna sina tankar åt sociala frågor och detta fick ett avgörande inflytande på hans framtida liv. Medan han vistades i Finland, fick han anbud från geografiska sällskapet i S:t Petersburg om att mottaga posten som sällskapets sekreterare. Men de nya idéer, som kämpade om plats i hans liv, ledde honom till att giva ett nekande svar. Härom berättar Krapotkin följande:

"Jag såg vilket oerhört arbete den finske bonden måste nedlägga på odlingen av den hårda, stenbundna jorden och jag sade till mig själv: Jag borde skriva en fysisk geografi över denna del av Ryssland och lära bonden hur han lämpligast skall bruka sin jord. Här skulle de amerikanska jordbruksmaskinerna vara till oväderlig nytta och de olika gödningsmetoderna borde finna rik användning i denna karja jord. Men nästa ögonblick frågade jag mig själv: vad gagnar det att tala med den finska bonden om amerikanska maskiner, när han knappt har bröd nog från den ena hösten till den andra. Hur kan jag våga tala till honom om maskiner, då allt han kan få in måste användas till arrenden och skatter. Nej, vad han behöver, är att bli ägare eller oberoende bebyggare av detta land! Först då skall han med tillbörlig nytta kunna läsa böcker."

"Kunskap är en stor makt och människan vet det. Men ha vi icke redan en hel hop kunskaper? Låt oss antaga, att kunskapen, och icke allenast den, bleve gemensam egendom, tillgänglig för alla -- skulle då icke vetenskapen göra de mest storartade framsteg och produktionen, uppfinningar, sociala reformer utveckla sig med en snabbhet, som vi nu icke ens kunna drömma om? -- Alla högtravande fraser om ett arbete för människosläktets utveckling av sådana, som därvid stå fjärran från dem de vilja utveckla, äro rena sofisterier."

Här finna vi de tankar, som drivit Krapotkin att ägna sitt liv åt den revolutionära propagandan och upplysningen. Och det var dessa tankar som kom honom att säga nej till Geografiska sällskapets sekreterarepost.

--------

Sin första resa till vestra Europa gjorde Krapotkin 1872. Han hade länge önskat att få göra bekantskap med den internationella arbetarrörelsen och han reste därför till Schweiz.

Revolutionsrörelsen av 1848 hade slagits ned. Junirevolutionens nederlag i Paris, ungrarnas och italienarnas kuvande, samt den fruktansvärda politiska och andliga reaktion som följde, gjorde slut på den. Blott en av dessa idéer överlevde den, idéen om ett internationellt brödraskap mellan arbetarna. Vid den internationella utställningen 1862 sammanträffade representanter för engelska och franska arbetare, och detta blev början till den internationella rörelse, som snart bredde sig över Europa.

I Zürich inträdde Krapotkin i en av den Internationella Arbetarassociationens avdelningar. Han kastade sig över dess litteratur och slukade allt vad han kunde komma över. En ny värld öppnade sig för honom, en värld som han dock endast kunde lära känna genom att leva bland arbetarna. Det var detta han beslöt göra och reste för den skull till Genf. Här gick han helt upp i rörelsen och fattade beslutet att helt viga sitt liv åt propagandan.

Trots allt började han dock småningom tvivla på om den inre agitationen var sund. En kväll kom en bekant advokat A. i Genf och bad att få skriva in sig. Privata göromål, sade han, hade hindrat honom att komma förr. Detta yttrande sårade Krapotkin. En arbetare meddelade honom att advokaten varit de radikalas kandidat vid sista valet men fallit igenom. Nu sökte han att ställa sig in hos arbetarna för att få deras röster nästa gång.

Strax efter sammankallades ett möte för uppsättandet av ett svar på borgartidningarnas beskyllning mot byggnadsarbetarna, för att dessa planerade en strejk. En resolution förelades, vari man med indignation tillbakavisade dessa beskyllningar. Men byggnadsarbetarna voro på sin vakt; de protesterade, ty de ämnade gå i strejk.

Upprörd över vad som passerat vände sig Krapotkin till ordföranden och sade: "som ledare borde ni väl veta, att en strejk var i görningen?" I sin naivitet förstod han icke ledarnas bevekelsegrunder till detta dubbelspel, men ordföranden upplyste honom om att strejk vid ifrågavarande tidpunkt vore detsamma som att advokat A. skulle falla igenom vid valet.

Krapotkin hade nu fått nog av det politiska taskspeleriet och vände sig till en annan avdelning, till "bakunisterna" som de kallades.

1872 hade Internationalen sprängts. Bakunin och de radikala hade skiljt sig från Marx och de autoritära socialisterna. Bakunin samlade omkring sig nästan alla de romanska avdelningarna, föreningarna i Spanien, Italien, Schweiz och Belgien och denna gren av Internationalen är känd under namn av Jurafederationen. Det var nu denna Krapotkin gick att studera.

Först reste han till Neuchatel och tillbrakte en tid bland urmakarna i Jurabergen, som voro bland Bakunins anhängare. Den skillnad som i Genf rådde mellan arbetarna och ledarna fanns icke inom Jurafederationen. En del av medlemmarna voro mera intelligenta än de andra, men det var också hela skillnaden.

Här gjorde Krapotkin bekantskap med en hel del av den revolutionära Internationalens män, som James Guillaume, Bakunins gamle vän och medkämpe, Malon, bokbindaren Varlin, timmermannen Pindy, Lefrancais, Elisée Reclus och många andra. Då Krapotkin återkom från Jurabergen var hans socialistiska riktning bestämd -- han var anarkist.

Och med denna åskådning vände Krapotkin tillbaka till Ryssland.

--------

Vid denna tid hade det i Ryssland bildats en revolutionär ungdomssammanslutning -- "Tchaykovskys cirkel" -- som sedermera fick stort inflytande på landets sociala utveckling. Denna cirkel blev snart centrum för socialistisk propaganda bland den studerande ungdomen och arbetarna.

Här arbetade nu Krapotkin i två år. Det var ett rikt liv under högtryck, med varje nerv spänd och med stora fordringar på medlemmarna, på sig själv. Det var en stor familj, innerligt förenad med band av gemensamma intressen och stora uppgifter. Här kom han bland andra tillsammans med Sergie Kravechinsky, sedermera vittberömd under författarenamnet Stepniak.

1874 vistades Krapotkin en kort tid i Moskwa, då man en morgon meddelade honom, att en bonde önskade tala med honom. Det var Stepniak som rymt från Tver, där man spanade efter honom. Tillsammans med en f.d. officer hade han vandrat omkring på landet som sågfilare under flera veckor och ihärdigt agiterat bland bönderna, utan att väcka misstankar. Stepniak, som kunde hela bibeln utantill, uppträdde vanligtvis som religiös predikant och sökte genom bibelcitat bevisa sina åhörare, att det var deras plikt att göra revolution. Bönderna lyssnade till dessa två män som sannskyldiga apostlar och ledsagade dem från hus till hus. De började viska med varandra om de "heliga männen" och talade mera högt än förut om att jorden borde tagas från godsägarna. Ja de blevo så pass djärva, att de sade till polisen: "Vänta bara, turen kommer nog till oss också, och då blir det ett snöpligt slut på, ert regemente."

Det var på detta sätt Tchaykovskys cirkel arbetade bland folket. Många av dess agitatorer slogo sig ned på landsbygden som hantverkare och bönder för att lättare komma i direkt beröring med folket. Ja, flickor ur aristokratin ställde sig och arbetade 14 à 16 timmar i fabriker för att komma i kontakt med arbeterskorna. Snart började cirkeln vinna stor utbredning och myndigheternas förföljelser växte i samma mått. Mot slutet av 1873 blevo arresteringarna allt talrikare, och polisen lyckades få reda på huvudkvarteret i Petersburg. Polisen blev allt mera påpasslig. Förklädda till arbetare och bönder måste medlemmarna smyga sig till förstädernas arbetaremöten, men tid efter annan försvunno de bästa agitatorerna bak fängelsemurarna. Till slut fanns det i Petersburg icke flera kvar av de gamle än Krapotkin och en annan. Även Krapotkin ville fly från Petersburg, men han skulle först hålla ett föredrag i Geografiska Sällskapet, vilket sedan länge tillbaka var bestämt. Allt gick bra. Krapotkin kom tillbaka till sin bostad. Under de sista dagarna hade polisspioner svärmat omkrings hans hus. Man var icke säker på om han var identisk med en arbetare Borodin, som i förstäderna spridde revolutionära idéer på hemliga arbetaremöten. Krapotkin lyckades komma ned för kökstrappan, ut på gatan och körde bort i en vagn. Under vägen blev han emellertid förrådd av ett par vävare. Detta var 1874.

Han fördes nu till generalguvernören, där man utan resultat sökte att underkasta honom ett förhör. Härifrån förde man honom till Peter-Paulfästningen, som slukat så många av Rysslands bästa krafter under det århundradet. Här var det också Peter den store marterade sin son Alexis och sIutligen mördade honom med egen hand. Här hölls prinsessan Tarakanova innesluten. i en cell, som genom underjordiska ledningsrör fylldes med vatten, så att råttorna klättrade upp på henne för att icke drunkna. Här lät Katarina II levande begrava sina offer. Och här har många av det revolutionära Rysslands bästa krafter långsamt pinats ihjäl. Ända från Peter den store, eller i två hundra år, har denna stenkoloss vid Newa rymt mord och fasor. Här hade Ryléeff, Dostojewski, Bakunin, Chernyschevsky och så många andra suttit fängslade, och här hade Kawkazoff marterats och hängts. Och när Krapotkin tänkte på detta sade han till sig själv: "Ha de kunnat överleva det, så må också jag göra det. Jag skall icke duka under!"

Men det var ingen barnlek att hålla sig uppe i Peter-Paulfästningens fuktiga kasematter. Då två år hade gått, hade flera av fängelsekamraterna dött och andra hade blivit sinnessjuka. Man omgav dem med en absolut tystnad; fångvaktarna hade icke lov att yttra ett ord till dem. De voro levande begravna. Och ännu hade de icke hört något till att deras sak skulle komma inför vederbörlig domstol. Krapotkins hälsa började nu också bli vacklande. Äntligen våren 1876 skulle saken för domstolen och fångarna flyttades över till ett fängelse som stod i förbindelse med domstolslokalerna.

Krapotkins hälsa blev emellertid allt sämre. Hans familj gjorde framställning om att få honom fri mot borgen, men åklagaren svarade blott hånfullt: "Ja, om ni kan skaffa mig läkareintyg på att han är död inom tio dagar, så skall jag ge honom fri." Man var i färd med att långsamt mörda honom. Trots allt lyckades man dock till slut att få honom förflyttad till ett garnisonssjukhus. Här började han snart repa sig och med hjälp av sina kamrater, med vilka han lyckades sätta sig i förbindelse, kunde han planlägga en flykt.

--------

Först hade man överenskommit om en plan till flykt, som skulle verkställas den 21 juni, men ödet ville att den aldrig kom till utförande. Som signal till att allt var klart, skulle hans vänner släppa upp en kulört leksaksbalong. Skälvande av spänning gick Krapotkin på sin fånggårdspromenad och väntade på det avtalade tecknet och med tunga steg måste han vandra tillbaka till cellen, utan den väntade signalen visat sig. Något måste ha gått på tok.

Vad som fattades var emellertid ingenting annat än att man just den dagen icke kunnat komma över någon sådan balong, som eljest fanns att köpa i massvis på ett närbeläget torg. När man slutligen fick tag i en, ville den icke gå till väders. Så fann en av vännerna, en dam, på att binda den i. ändan på sin parasoll, men damen var för låg och den mur som skillde henne från fånggården var hög. Det visade sig emellertid efteråt, att detta missöde varit lyckligt i det de gator genom vilka flykten skulle försiggå blevo tillfälligt spärrade.

Nu hade man vunnit denna erfarenhet med gatuspärren, och man ordnade ett komplicerat signalsystem för att undvika ett dylikt missöde ännu en gång. Redan dagen därpå var allt åter klart. Krapotkin skulle få signalen till flykt genom fiolspelning från en angränsande villa. Vi låta nu Krapotkin själv berätta om den spännande flykten:

Klockan fyra var jag ute och gick med hatten i hand. Om en liten stund hörde jag vagnen, och strax därpå fioltonerna från den grå villan. Jag var emellertid då i gårdens andra ända, och då jag kom tillbaka till vägstycket, som var närmast porten hade jag en av skiltvakterna allleles i hälarna på mig. "Jag måste göra ännu ett slag", tänkte jag; men innan jag tänkt tanken ut, tystnade plötsligen fiolspelet.

Så gick en kvart under den förskräckligaste ångest utan att jag kunde förstå varför spelet avbrutits; men så hörde jag några tunga vedlass komma rasslande in genom porten och köras, över till den vanliga platsen på gårdens andra sida. Det var alltså dessa som orsakat avbrottet. Strax började fiolspelaren igen och det med en vild mazurka av Kentsky; den spelades med en kraft, som ville därmed sägas: "I väg nu. Tiden är inne."

Jag gick med min vanliga långsamma gång mot ändan av den av vakterna trampade gångstigen och skälvde av ångest att spelet åter skulle upphöra innan jag hunnit fram. Jag vände mig om. Skiltvakten hade stannat fem till sex steg bakom mig och såg åt motsatt håll. "Nu eller aldrig!" sade jag till mig själv, kastade av den långa flanellrocken och gav mig iväg.

Under flera dagar förut hade jag övat mig i konsten att snabbt kunna kasta av den långa obekväma rocken. Den var så lång, att jag bar den nedersta delen av den över vänstra armen, alldeles som damerna bära sina klädningssläp. Trots alla mina övningar kunde jag icke få av den i ett tag; jag skar upp sömmarna under armarna, men icke ens det hjälpte. Så beslutade jag att öva mig att få den av i två tempon. Först kastade jag ned släpet och så krängde jag av mig den. Jag fortsatte att öva mig till dess jag kunde göra det lika precis som en soldat gör sina grepp med geväret. Ett... tu -- och så låg rocken på marken.

Jag litade icke fullt på mina krafter och sprang därför icke allt för fort att börja med. Men jag hade knappt tagit två steg, förr än bönderna som staplade ved började ropa: "Han springer sin väg. Efter honom." Och de satte efter mig i full fart. Nu sprang jag för livet.

Mina vänner, som i villan mitt emot åsågo hela scenen på gården, berättade för mig efteråt, att skiltvakten och de tre soldaterna, som stodo på trappan, voro alldeles i, hälarna på mig, skiltvakten till och med så nära, att han försökte slå mig i ryggen med geväret. Ett ögonblick trodde de till och med att han fått tag i mig; och själv hade han ju tänkt kunna få mig fast på detta sätt, eftersom han icke sköt. Jag bibehöll emellertid försprånget, och utanför porten fick han enligt reglementet icke komma.

Då jag väl kommit ut, upptäckte jag till min fasa, att i vagnen satt en herre i militärkappa; han vände ryggen åt mig. "Förrådd!" tänkte jag. Men i sista brevet hade vännerna skrivit: "Har du blott kommit ut om porten, får du icke tveka; det skall finnas tillräckligt med vänner till hands att skydda dig, om det blir nödvändigt." Likväl kände jag ingen synnerlig lust att springa rakt i armarna på en fiende. Men då jag kom vagnen närmare, såg jag att den däri sittande hade ett gråsprängt helskägg, vilket genast erinrade mig om en mycket god vän, som visserligen icke hörde till vår cirkel, men vars osvikliga mod och herkuliska krafter jag mer än en gång haft tillfälle att beundra. "Skulle det vara han? Är det möjligt?" tänkte jag under det jag fortsatte att springa. Jag var på vippen att ropa hans namn, då jag i stället fick den ingivelsen att klappa i händerna. Han vände sig om, och jag igenkände honom genast.

"In genast!" ropade han med sin tordönsstämma, lyfte handen med en revolver mot kusken och röt "Kör i fyrsprång eller jag skjuter!" Hästen var en ypperlig fullblod, anskaffad för tillfället, och sträckte ut i full karrier. "Hejda dem! Grip dem!" ropades från alla håll, medan min vän hjälpte mig hastigt ikläda mig en elegant överrock och hög hatt.

Den verkliga, faran hotade emellertid mindre från våra förföljare än från den soldat, som stod på post utanför sjukhuset. Han skulle ha kunnat hindra mig springa upp i vagnen eller kunnat hejda hästen blott genom att springa fram ett par steg. En av de invigda hade därför fått på sin lott att avleda hans uppmärksamhet och gjorde detta alldeles ypperligt. Soldaten hade förut haft sysselsättning i sjukhusets laboratorium. Min vän visste detta och började därför tala med honom om kemiska experiment. Så gick han över till att tala om mikroskopet och de märkliga saker man genom det fått se. Han talade särskilt om en viss parasit på den mänskliga kroppen, och frågade soldaten, om han icke hade sett, vilken lång svans den hade. "Vad säger ni, en svans?" "Ja visst, när man ser den genom mikroskopet, har den en lång svans." "Nej, hör nu, stå inte och inbilla mig sådana dumheter!" sade soldaten; och under det min vän svor på att det var sant och att han själv hade sett det i mikroskopet sprang jag alldeles förbi dem upp i vagnen. Det låter som en saga, men det är i alla fall sant.

Vagnen svängde in på en trängre gata, vi körde förbi muren, där veden uppstaplades och där det nu icke fanns en människa. Kusken vände så tvärt, att vagnen höll på att stjälpa och blott genom att draga min vän till min sida lyckades jag att hindra en sådan olycka. Vi riktigt flögo genom den trånga gatan och togo så av till vänster. Där stodo två gendarmer framför en offentlig byggnad; de skyldrade för min vän i uniformskappan. "Var nu lugn!" viskade jag till honom, allt går ju bra, gendarmerna hälsa på dig." Han var ännu i hög grad upphetsad. Nu vände också kusken sitt ansikte mot mig och gav mig ett brett, lyckligt leende – även han var en av vännerna. Överallt möttes jag nu av bekanta ansikten, som blinkade och logo mot oss då vi körde förbi i skarpaste trav -- skriver Krapotkin.

Tio minuter senare var han hemma hos en vän, bytte kläder, klippte sitt långa skägg och gick ut igen. Här nere tog de en droska och körde omkring planlöst, ty de hade fått order att icke komma hem förr än sent för att undvika eventuella spaningar. Men detta planlösa kringirrande var ju lite meningslöst, varför en vän föreslog, att man skulle begiva sig till Donon, en av de förnämsta restauranterna i Petersburg. De gingo mitt genom folkvimlet i de upplysta salarna och fick ett enskilt rum, där de firade Krapotkins lyckliga räddning åt mänskligheten.

Krapotkin reste efter ett par dagar över Sverige till Norge och därifrån till Hull.

--------

Krapotkin kom icke att återvända till Ryssland, som det ursprungligen varit hans avsikt. Han rycktes nämligen med i den anarkistiska rörelsen, som vid denna tid gjorde stora framsteg inom Västeuropa. Den ryska frihetsrörelsen urartade också till en sammansvärjningskampanj, som försvårade utsikterna att resa en folklig rörelse, sådan som Krapotkin önskade. Hans egen böjelse drog honom också mer och mer till den internationella arbetarrörelsen. Han kom till Schweiz 1876 och bosatte sig i La Chaux de Fonds.

Den Internationella Arbetarassociationen, eller Internationalen, hade tidigt delat sig i två partier. Dess Generalråd var förlagt till London och stod under inflytande av tyskarna Marx och Engels. Då detta råd på ett hemligt möte 1871, med stöd av några få delegerade, beslöt utnyttja föreningens krafter för valagitation, ledde detta självmyndiga ingripande en del av medlemmarna till insikt om, att all styrelse, till och med den ursprungligen mest demokratiska, var ett oting. Detta var anarkismens begynnelse, säger Krapotkin. Jurafederationen med Bakunin och Guillaume i spetsen blev en oppositionsgrupp mot generalrådet, vilket definierade sin uppgift sålunda: "Vi måste förvärva oss makten inom de bestående staterna!" På en kongress i Haag 1872 blev Bakunin och Guillaume, med hjälp av en fingerad majoritet, uteslutna ur Internationalen, och med dem Jurafederationen. Men då de flesta internationella föreningarna, särskilt de spanska, italienska och belgiska skulle komma att sluta sig till den schweiziska Jurafederationen, försökte man upplösa Internationalen. Man valde ett nytt generalråd, som förlades till New-York, där det snart saligen avsomnade, medan Jurafederationen fortsatte att arbeta ännu en del år, och regelbundet sammanträdde till internationella kongresser.

Hösten 1877 deltog Krapotkin i en internationell kongress i Genf under namn av Levashoff. Ett par dagar efter hans ankomst gjorde de belgiska myndigheterna, på den ryska regeringens enfordran, jakt på honom, och han måste i hast fly till London. Efter en tid for han härifrån till Paris, där han tillsammans med italienaren Costa, Jules Guesde och några andra kamrater började bilda socialistiska grupper.

År 1878 förövades icke mindre än fyra attentat mot krönta huvuden: två mot den tyske kejsaren, ett mot den spanske och ett mot den italienske kungen. Detta gav upphov till en systematisk förföljelse mot Jurafederationen, fast denna icke haft det ringaste med saken att skaffa. Man häktade till höger och vänster: Paul Brosse, som utgav federationens tidning "Avantgardet", blev arresterad och åtalad. Tidningen indrogs och alla tryckerier i Schweiz anmodades att ej trycka dylika tidningar. Nu blev det Krapotkins tur att få till stånd en tidning och i februari 1879 upprättade han i Genf "Le Révolté", vilken tidning fortfarande utkommer i Paris under namn av "Temps Nouveaux". Hans ledande artiklar från denna tid blevo sedermera utgivna i bokform av Elisée Reclus under titeln "Paroles d"un Révolté" (En upprorsmans ord).

Den 13 mars 1881 avrättades kejsar Alexander II i Petersburg av de ryska revolutionärerna, som ett svar på det olidliga och tyranniska regemente han förde. Man hoppades visst också, att hans efterträdare skulle visa sig bättre. Den ryska regeringen låg ständigt över de schweiziska myndigheterna, därför att de tilläto en hel del ryska flyktingar att uppehålla sig i Schweiz. Ett par månader efter attentatet lyckades det också att uppnå Krapotkins utvisning ur landet. Han flyttade nu över på franska sidan av Genfersjön. Här fick han meddelande om att den "heliga ligan" i Ryssland avkunnat dödsdom över honom, och han fick till och med anvisning på det fruntimmer som skickats från Petersburg till Genf för att planlägga hans förpassande ur denna världen. De enda försiktighetsåtgärder som Krapotkin vidtog, var att omtala alltsammans för "Times" korrespondent i Genf och skriva en liten notis om det i Révolté. Till all lycka utvecklade kamraterna och de anhöriga en betydligt större vaksamhet -- och attentatet kom aldrig till utförande.

Efter att i november samma år ha rest över till London och vistats där några månader, flyttade han snart åter till Frankrike och Thonon vid schweiziska gränsen. De anarkistiska idéerna utbredde sig vid denna tid hastigt i Frankrike. I slutet av 1882 inträdde en svår kris inom silkesindustrien i Lyondistriktet. Överallt jäste det och arbetarna började uppträda hotfullt. En bomb kastades i ett överklasskafé. De burgna klasserna grepos av panik. Ett 60-tal anarkister häktades. Krapotkin fick flera varningsbrev. Den ryska diplomatien hade satt sig i rörelse för att få Krapotkin indragen i förföljelsen. Natten till den 21 november dog hans hustrus bror i hans armar och -- en stund efteråt inträdde polisen i hans bostad och arresterade honom.

Den franska regeringen arrangerade en av dessa stora rättegångar, som aldrig förfela att göra verkan på massan, men den lyckades icke med bästa vilja i sina strävanden, att göra anarkisterna ansvariga för dynamitattentatet. Man tillgrep då utvägen att åtala dem för att de tillhörde Internationalen, vilket efter fransk lag var förbjudet. Men arbetarna i Lyon tillhörde icke Internationalen och hela rättegången blev därför en ren komedi. Icke desto mindre dömdes de härför: fyra till fem års fängelse och 3,500 francs böter; de övriga fingo från ett till fyra års fängelse.

Saken väckte ett ofantligt uppseende. Den allmänna opinionen var på de dömdes sida och anarkismen blev populär. Strax efter domens avkunnande insände en hel del namnkunniga män en ansökan om Krapotkins frigivning. Bland dessa befunno sig män som Herbert Spencer, Swinburne, Viktor Hugo o.s.v. Förslag om deras frigivning väcktes gång på gång såväl i tidningarna som i deputeradekammaren. Anarkisternas frigivning blev till ett stridsrop mot regeringen och på hösten 1885 blevo alla Krapotkins kamrater försatta på fri fot. Nu var det blott Krapotkin kvar. Dessutom hade Louise Michel under tiden blivit fängslad och dömd för stöld! Hon hade nämligen i spetsen för en skara hungriga arbetslösa stormat en brödbutik, och hon blev dömd till 9 års fängelse. Kravet på Krapotkins och Louise Michels frigivande blev emellertid allt starkare. I deputeradekammaren svarade regeringen "att diplomatiska svårigheter voro i vägen för Krapotkins frigivning". Det var den ryska regeringen som här övade sitt inflytande. Äntligen i januari 1886 öppnades fängelseportarna, sedan Krapotkin suttit i fängelse i mer än 3 år.

För att icke ge den franska regeringen tillfälle att efterkomma den ryska regeringens krav om en utvisningsorder lämnade Krapotkin snart landet och for till England där han med sin gamla iver kastade sig in i agitationen. Med hjälp av några engelska kamrater startade han en tidning "Freedom", vilken ännu utkommer i London. Han började nu också att utarbeta en praktisk plan för ett anarkistiskt-kommunistiskt samhälle -- så långt sådant är möjligt -- och offentliggjorde densamma i "Le Révolté" i Paris. Dessa artiklar ha sedermera omarbetats och utkommit under titeln "La Conquête du Pain". På svenska heter den "Erövringen av brödet" och torde utan tvivel vara det mest spridda socialistiska arbetet i Sverige.

--------

I England bodde nu Krapotkin ända till 1917 med undantag av några korta sommarsejourer, som han sökte sig bort till en eller annan plats med stärkande klimatiska förhållande. Han slog ned sina bopålar i London, tidvis i Brighton eller på ett landsställe i Kent.

Det hade varit hans avsikt att resa tillbaka till Ryssland efter revolutionen 1905 och den därefter utfärdade amnestin, men denna plan omintetgjordes av Holger Drachmanns obetänksamma hustru. Om denna episod berättar Georg Brandes följande:

Nyårsnatten 1905--06 satt hos mig Holger Drachmann och Mylius--Erichsen och deras fruar, då posten bringade mig ett brev från Krapotkin, vari han meddelade mig sin avsikt att vända tillbaka till Ryssland nu, då "revolutionen hade segrat där".

Det hade nämligen utfärdats amnesti, men med det resultat, att den förste socialistledare, som i tillit till detta vände tillbaka, blev vid ljusan dager nedskjuten av en polisman på en gata i Moskwa, varefter hundratusen människor följde honom till graven. Jag grubblade över Krapotkins avsikt och telegraferade följande dag: Bauman följdes till graven av hundratusen människor. Om Ni hyser åtrå att bli följd till samma, ställe av tvåhundratusen man, så res. Stanna eljes i England.

Dock, länge innan detta telegram kom åstad, hade följande inträffat. Drachmanns (tredje) fru, som icke hörde till de inneslutna, hade från mig begivit sig med sin man till Bristol-Cafét, där hon till den oerhörda massa människor som samlas där en nyårsafton ögonblickligen bringade det intressanta budskapet, att Krapotkin nu vände åter till Ryssland.

Då det i Bristol fanns minst ett tjog journalister hade alla Europas och Amerikas tidningar följande dag nyheten: Krapotkin har skrivit till G.B. att han nu reser hem.

Det var för mig en stor skam. Jag måste tusenfall förbanna min dumhet att jag icke hade tegat med innehållet i ett sådant brev. I min tanklöshet hade det icke fallit mig in, att de få människor, som satt hos mig i mitt arbetsrum, icke skulle förstå vad jag för övrigt uttryckligen sade dem -- att den första betingelsen för att ett sådant företag kunde lyckas, var den, att den ryska polisen icke fick någon underrättelse.

Nu var jag redan avslöjad som en slags förrädare på grund av ren barnslighet. Det måste se ut, som om överhuvudtaget ingen kunde anförtro sig till mig. Jag behöver icke säga, att jag genast skrev ett ångerfullt brev till Krapotkin.

Men långt innan det kom fram, infann sig en dag en smart journalist på lantstället i Kent för att låta Krapotkin veta, att hans blad stod till furstens rådighet, om denne önskade öppna en polemik emot mig för min lättfärdighet eller förrädiska handling med betrodda hemligheter.

Längre kom han icke, ty så reste Sacha sig (Krapotkins dotter) och sade: "Hur saken har gått till känner vi ännu icke. Men det fattades bara, att två män som pappa och Georg Brandes skulle bli ovänner för en sådan där stackares skull."

Men efter detta var naturligtvis Krapotkins resa omöjlig, då han icke kunde lita på amnestien, men hade alla utsikter till att på ett diskret sätt bli expedierad till evigheten av den ryska polisen.

--------

---

KRAPOTKINS IDÉER

--------

Människans enhet med naturen, både den organiska och oorganiska blev så småningom Krapotkins livsfilosofi, en filosofi till vilken han redan lade grunden i pageskolan.

I sin bok "Anarkism och modern vetenskap" visade Krapotkin, att anarkismen representerar en nödvändig konsekvens av naturvetenskapernas allmänna uppvaknande under det nittonde århundradet. De anarkistiska idéerna, formulerade av Godwin och Proudhon och utvecklade av deras efterföljare, representera den induktiva metoden på de vetenskaper, som studera de mänskliga samhällenas liv. Anarkismen är en världsuppfattning, baserad på en mekanisk tolkning av fenomenen, som omfattar hela naturen, däri inbegripet samhällenas liv. I rättsfilosofien, i moralteorien, i den politiska ekonomien ha anarkisterna redan bevisat, att de ej nöja sig med metafysiska slutsatser, utan söka en naturalistisk grund för sina slutledningar.

Krapotkins anarkistiska lära -- om man nu skall kalla den "lära" -- är ingen samling abstrakta doktriner eller teorier, "intet fladdrande känslotänkande, men en biologisk vetenskap, en fullständig darwinistisk filosofi". Hans åskådning är genomsyrad av den ädlaste humanism, och dock är hans utgångspunkt icke någon broderskapets kärleksdogm. Kommunismen som åskådning var för honom icke utgångspunkten men resultatet av trägna forskningar. Han var den vakne iakttagaren, den lärde och samvetsfulle forskaren, den av sanningskärlek genomträngde naturvetenskapsmannen, den lidelsefulle frihetsälskaren som vigde sitt livs arbete åt proletariatets frigörelse. Ingen var som han genomträngd av solidaritetens anda och ingen har som han förstått, hur den ömsesidiga hjälpen är oändligt mycket viktigare än den ömsesidiga kampen för den samhälleliga utvecklingen. Hans bok "Inbördes hjälp" bildar på sitt sätt epok inom naturvetenskapen. Den är en reaktion mot den extrema darwinismen, och föregångaren för en riktning som vinner allt mera erkännande. Bernstein har rätt då han säger, att måhända skulle ingen utom Krapotkin kunnat vara i stånd att skriva detta arbete, så genomträngt av kommunistisk anda och av ömsesidig hjälp, som det är.

Krapotkin sökte utröna de krafter som verka i det sociala livet, de utvecklingstendenser som göra sig gällande, den riktning vari de arbeta. Och ur dessa faktorer drog han sina slutsatser. Han drog den slutsatsen, att anarkismen, den kommunistiska anarkismen, måste bli samhällets nästa utvecklingsfas. Han pekade på de två tendenser som enligt hans förmenande göra sig starkast gällande i det moderna samhällslivet: strävandet efter allt större individuell frihet, samt den ömsesidiga hjälpens tillväxande, manifesterande sig i otaliga på ömsesidig solidaritet vilande föreningar, som framvälla på alla samhällslivets områden och famna allt vidsträktare kretsar.

--------

För honom var revolutionen den oundgängliga inkörsporten till det nya riket, liksom revolutionen i sig själv blev en oundgänglighet och en produkt av förhållandena. Men medan denna revolution exempelvis hos Marx blir en rent fatalistisk episod, hitförd av okontrollerbara, ekonomiska krafter, spelar idéerna och den mänskliga viljan hos Krapotkin en långt större roll, utan att han därför underkänner de ekonomiska krafterna.

Statssocialismen har i honom en outtröttlig begabbare. Den är en efterbliven idé, som i sitt innersta är reaktionär. De socialistiska idéernas växande utbredning bland massan skall omöjliggöra dess förverkligande. Då revolutionen utbrutit, skall det bli nödvändigt att proklamera allas lika rätt till livet, till näringsmedlen. En regering är oduglig till att ordna samhället efter en social revolution. Endast folkets fria verksamhet kan bli en verklig garanti för revolutionens slutgiltiga seger. Överlämnar man det åt en regering, så kommer det att gå som det gick med Pariserkommunen, -- kontrarevolutionen blir segrare och proletariatet blir en missräkning rikare.

När kommer revolutionen?

Den kommer antagligen att utbryta, liksom revolutionen 1848, mitt i en fruktansvärd industriell kris. Sedan åratal tillbaka befinna vi oss i full jäsning och situationen kan icke bli annat än värre och värre. Allt bidrager härtill: konkurrensen mellan de unga nationerna, som träda fram på arenan för att erövra de gamla marknadsplatserna, krigen, de ständigt växande skatterna, statsskulderna, osäkerheten för morgondagen, de stora företagen i avlägsna länder, o.s.v.

Det ekonorniska tillståndet är ohållbart, kapitalismen måste avlösas av socialismen. De ekonomiska kriserna, som tid efter annan härja samhället; den utmanande lyxen å ena sidan och det skrikande eländet å den andra sidan; kvinnans offentliga prostituering, hennes degradering till en handelsvara för överklassens dandyer; föraktet för det produktiva arbetet; de rikas monopol på det intellektuella arbetet, på konsten och litteraturen och musiken o.s.v.; massans undernäring och svält vid sidan av överproduktionen av livsförnödenheter, det ena betingat av det andra; jorden som ligger obrukad medan millioner villiga händer med våld hållas borta från att bruka den; de överfyllda kolmagasinen vid sidan av de frysande och huttrande arbetaremassorna; bristen av bostäder vid sidan av arbetslöshet en masse bland byggnadsarbetarna; allt detta. som bottnar i det kapitalistiska egendomssystemet, bildar element i det nuvarande samhället, som innifrån tär det sönder och skapar det missnöje som måste leda till revolution.

Det nuvarande samhället skapar en klass av parasitära dagdrivare, vilka Krapotkin betecknade som en pästhärd för den allmänna sedligheten; en klass som redan på grund av sin ställning icke kan känna någon solidaritet med de övriga samhällsmedlemmarna och som genom sitt liv sprider den grövsta egoism, en klass som ständigt strävar efter de grövsta och sinnligaste njutningar och förnedrar allt som kommer i dess närhet.

Kapitalismens indivudalistiska system blir allt mera omöjligt. Hela den moderna produktionen är en möjlighet endast genom allas samverkan. Det minsta föremål är icke längre en individ-produkt men en kollektiv-produkt. Tag en tändsticka -- och ni skola förvånas över hur många människor som ha del i denna lilla sak: där är timmerhuggaren som fällt trädet i skogen, flottningsarbetaren som kanske med livsfara forslat det längts flottleden, hamnarbetaren, sjömannen och järnvägsmannen som forslat det fram till fabriken, anläggsarbetaren och varvsarbetaren som byggt järnvägen eller fartyget med vilket man forslat timret, gruvarbetaren som skaffar vissa råstoff till fabrikationen, byggnadsarbetaren som byggt fabriken, verktygsarbetaren och maskinarbetaren som tillverkat arbetsredskapen, arbetaren på tändsticksfabriken, handelsarbetaren som distribuerar den färdiga produkten, o.s.v. nästan i det oändliga. Den lilla tändstickan är slutprodukten av tiotusenden av arbetares samverkan. Och dock -- det vansinnigaste av allt -- blir tillägnelsen fortfarande individuell. Men redan förståelsen och erkännandet av det kollektiva arbetets nödvändighet skall bereda vägen för det kommunistiska samhället, där man icke blott producerar i gemensamhet, men där också tillägnelsen av produkterna blir gemensam.

Otaliga exempel visar också, att samhällslivet utvecklas i riktning mot kommunism. Förr i världen hade man vägpängar och bropängar. De äro nu nästan överallt upphävda och kommunerna ställer vägar och broar. till allas förfogande, till var och en efter hans behov; utan hänseende till hur mycket den eller den använder sig av dem. Fritt tillträde till muséer, bibliotek, konstsamlingar, fritt vatten o.s.v., allt är samma tendenser till kommunism. Den kommande revolutionen måste fortsätta på denna väg och proklamera gemensamhetsegendomen, den anarkistiska kommunismen, med principen: av en var efter hans förmåga, åt en var efter hans behov.

--------

Kommunen måste för allas räkning lägga beslag på alla inom dess område hopade rikedomar.

Det gäller att avskaffa utsugningen av människorna. Det gäller att göra slut på orättvisorna, på lasterna, på förbrytelserna, som framkallas av det dagdrivarliv som föres av en del människor medan en annan del äro ekonomiska, moraliska och intellektuella slavar under dessa dagdrivare. Lösningen av detta problem ligger i expropriationen, i anarkien.

Om de sociala rikedomarna stanna i händerna på dem som i dag äro ägare av dem; om fabriken och verkstaden förblir arbetsköparens egendom; om transportmedlen stannar i händerna på bolagen; om städernas hus liksom landsbygdens slott förbli i de nuvarande bisittarnas ägo, i stället för att omedelbart efter revolutionen bli ställda till allas förfogande; om alla guldförråd som upphopats i bankerna eller i privat besittning icke ögonblickligen förklaras för gemensam egendom, därför att alla ha bidragit till dess upphopning; om icke det revolterande folket lägger beslag på alla de i städerna upphopade livsmedels- och kornförråd och inrätta sig så, att de ställas till disposition för alla dem som behöva mätta sig; om jorden förblir bankernas och ockrarnas egendom, och om de stora godsen icke fråntagas de rika godsägarna, och ställas till disposition för dem som vilja arbeta jorden; eller om det skapas en ny klass av regerande som befalla över de regerade, -- då skall upproret icke bli någon revolution och man skall bli nödsakad att börja om igen från början. Efter att ha undsluppet oket ett ögonblick, skall arbetaren åter nödgas lägga sitt huvud under samma ok och på nytt känna trycket av arbetsgivarens vilja, sin chefs översitteri, dagdrivarnas laster och förbrytelser, tyranneriet över arbetarnas massor.

Expropriationen -- det måste bli lösenordet för den kommande revolutionen, så framt den vill utföra sin historiska mission. Den fullständigaste expropriation av allt, som skulle kunna användas till utbytning av människorna är nödvändig. Tillbakalämnandet till nationens ägo av allt, som i den ene eller andres ägo, sak samma vems, skulle kunna benyttas till utbytande av andra, måste ske.

Skapa ett förhållande, som tillåter envar att leva fritt av sitt arbete, utan att vara tvungen att sälja sin arbetskraft och sin frihet till andra, som upphopa rikedomar av sina slavars arbete, -- det är vad den kommande revolutionen, enligt Krapotkin, bör åstadkomma.

För några årtionden tillbaka var detta program, åtminstone i dess ekonomiska delar, gemensamt för alla socialister. Sedermera har det kommit så många industririddare och exploaterat socialismen för sin privata del, och de ha så väl lyckats med att förfuska programmet, att det endast är anarkisterna som i dag ansluta sig till det.

Det finns tusentals människor som mena att man bör nöja sig med litet för att icke mista hela stycket; folk som söka att döda den revolutionära andan och slösa bort tiden på gagnlösa attacker, på likgiltiga saker och likgiltiga människor, i stället för att resolut vända sig mot institutionerna; män som vilja spela Robespierrer och häva sig upp till samhällsdiktatorer, i stället för att göra som bönderna i det sjuttonde århundradet, under den franska revolutionen, det vill säga -- ta de sociala rikedomarna och genast bruka dem, hävdande sin rätt härtill genom att låta hela folket draga nytta av dessa rikedomar.

"Men bör väl därför, fråga Krapotkin, den sociala revolutionen riva ned alla gärden mellan de små böndernas jordlappar, jämna ut alla trädgårdar och låta ångplogen köra över det hela, för att införa stordriftens problematiska välsignelse, som en del auktoritära socialister önska?"

Anarkisterna skola sannerligen akta sig för att göra det. De skola akta sig för att röra vid den lille småbrukarens jordlott, så länge han brukar den med egen kraft, utan att tillgripa lönearbete. Men man bör lägga beslag på all den jord, som icke kultiveras av dem som besitter den. Och när den sociala revolutionen är ett fullbordat faktum, när stadens arbetare icke längre arbetar för en arbetsköpare, men för tillfredsställande av allas behov skola glada och upprymda arbetare strömma ut till landet och hjälpa till med att ge jorden den kultur, som den nu saknar.

En del socialister ha sökt att göra en distinktion! Må man gerna expropriera jorden och marken, säga de, verkstäderna och fabrikerna, det äro vi med på. Det är produktionsmedel och det är riktigt att göra dem till gemensamhetsegendom. Men utom det finns det förnödenhetsartiklar: föda, kläder och bostad, och detta bör förbli privategendom.

Det sunda människoförståndet har övervunnit denna subtila distinktion. För arbetaren är ett varmt och ljust rum ett lika nödvändigt produktionsmedel som maskinen eller verktyget. Det är vilostället för hans muskler och hans nerver, som i morgon skola användas i arbetet. Arbetarens vila det är det samma som maskinens drivkraft. Detta är ännu uppenbarare med avseende på födan och det förhåller sig på samma sätt med kläderna.

Antingen man nu vill det eller ej, så tänker sig folket revolutionen sålunda, att så snart man sopat undan regeringen skall man framförallt försäkra sig om en hälsosam bostad, tillräckligt föda och kläder utan att betala någon tribut. Och folket har rätt.

--------

De flesta socialisterna ha påstått att det inom de civiliserade staterna produceras långt mer än vad som behövs och att det blott är sättet för fördelningen som är oriktigt. Om en social omvälvning ägde rum så behövdes ingenting annat, än att var och en gick till sin fabrik eller verkstad och att samhället själv tog hand om överskottet, som nu går i kapitalistens fickor.

Härmed är Krapotkin oenig. Han påstår att själva produktionen kommit in på orätt spår så att man ofta försummar eller hindrar tillverkningen av de viktigaste levnadsf&o