The Empire (strikes back)

Föreläsningen som gick under namnet Globalization and Democracy: The Politics of the multitude, utgick ifrån boken, som lanserades i mars år 2000. Hardt väljer att framhäva tre centrala begrepp som förekommer i The Empire: Empire, krig och demokrati.

Han inleder med att sammanfatta begreppet Empire som en blandad konstruktion utav monarki, aristokrati och demokrati. Monarkins struktur representeras av Pentagon, aristokratin av dagens finansiella institutioner och demokrati utav FN:s generalförsamling, media och gräsrotsorganisationer (NGO). Vidare drar han paralleller mellan dagens Empire och Romarriket som var konstruerat på ett liknande sätt. Romarriket var också en blandning av monarki, aristokrati och demokrati, vilket är en av anledningarna till att Romarriket blev så framgångsrikt och varade så länge.

Empire är ett koncept av makt som inte har några gränser, det är ett nätverk som innehåller en mångfald av maktrelationer, där olika sociala krafter drar åt olika håll. I det moderna, industrialiserade samhället behövde det nationella kapitalet en nationalstat, medan dagens globaliserade kapital behöver The Empire. Och varför det?

Jo, därför att kapitalet, enligt Hardt, blivit mer abstrakt och rör sig över alla nationella gränser, vilket leder till att de som kontrollerar eller vill kontrollera dessa kapitalflöden då också måste ha en övernationell suveränitet. Det enda sättet som nationalstaten kan förhindra expanderandet av kapitalflöden är att stifta lagar som förhindrar den ekonomiska makten att bli starkare än den politiska makten.

Författarna väljer att i boken skilja mellan imperialism och Empire. Imperialismen som begrepp handlar om nationalstaters expandering av deras egna territoriella gränser. Men det är inte imperialism när nationella/transnationella företag väljer att investera och producera inom andra staters nationella gränser. När företagsmakten ökar i ett land, som till exempel Indonesien, minskar den Indonesiska statens makt för att den i många fall är tvungen att underkasta sig företagens politiska och ekonomiska krav. Hardt väljer att inte se detta som en fortsättning på imperialismen utan väljer att i stället mynta begreppet Empire, för att visa att det handlar om en ny och mer komplex maktstruktur.

Suveränitet återfinns i The Empire, fast i ny form. The Empire har fått en egen suveränitet, skild från den nationella suveräniteten, enligt Hardt. Han menar att den traditionella nationella suveräniteten nu överbryggas av en globaliserad suveränitet, nämligen The Empire, där nationerna krigar om dominans och privilegier inom denna nya suveränitet.

Nationerna, som fortfarande bevarat någon form av suveränitet, är en del utav det mångfaldiga nätverket. Men det är inte bara nationerna som är en del utav detta nätverk utan även transnationella företag, ekonomiskt inriktade organisationer (Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen, Världsbanken till exempel), centrala militära organisationer (Pentagon, Nato med flera), media och NGO:s. Individer är lika delaktiga i den komplexa, pluralistiska strukturen som alla andra sociala krafter, de är funktionärer med dubbla roller som kan representera stater och globala institutioner samtidigt. De kan representera två olika intressen under ett enda uppdrag, det är ett bevis på komplexiteten i The Empire, maktstrukturerna blir allt svårare att definiera.

Krig är oundvikligt i The Empire, krig precis som allt annat har också blivit komplext och svårbegripligt. Hardt vill få oss att förstå The Empires framväxt med hjälp av krigets historia. En närmare förståelse av krigets historia och hur omvandlingen har skett kan förklara The Empire i dagens läge. Hardt presenterar krig ur en historisk synvinkel men det viktiga är att kunna greppa krigets form och struktur som det ser ut i dag. När liberalismen, som representerar även dagens struktur (om än i något förändrad form) det vill säga Empire, valde att isolera krig till vissa omständigheter, blev fred den centrala normen. När fred blev en norm, legitimerades krig med just en strävan efter fred. Inom The Empire blir det svårt att finna några klara gränser mellan krig och fred, gränserna har suddats ut. Därmed blir alla krig definierade som inbördeskrig inom The Empire. Fienden blir också svår att definiera, fienden blir mer metaforisk, kriget behöver inte vara mot specifika stater eller individer utan mot så kallat obegränsade abstrakta aspekter. USA kan till exempel driva ett evigt krig mot droger eller terrorism i stället för mot en konkret och fixerad fiende. På så sätt kan man mobilisera många fler och göra kriget absolut.

Det tredje centrala begreppet i Hardts föreläsning är demokrati. Han kopplar demokratin till Empire genom att säga att den är omöjlig och snart också otänkbar. Om den ska kunna överleva måste vi reformera den. Demokratin är extremt svår att genomföra och upprätthålla på grund av att den inte ens finns med på dagordningen i en global värld. Vi har valt att ignorera diskussionen om demokratins roll. Vi omvandlar de ekonomiska strukturerna för att anpassa dem till globaliseringen men ingen väljer att diskutera demokratins globalisering. Dagens makt till folket kan ifrågasättas menar Hardt, nationalstaten förlorar makten över regler och beslutsfattande. De som skall representera folket, representerar också institutionerna. Regeln en person - en röst förlorar sitt värde. Det går att dra paralleller mellan undergrävandet av den nationella statens suveränitet och demokratins undergrävande.

Avslutningsvis tecknar Hardt en idealistisk, visionär möjlighet till en globaliserad demokrati.

Beslutsproceduren till de stora inflytelserika institutionerna Världshandelsorganisationen, Världsbanken och så vidare måste reformeras. Han menar att man bör dela upp jordklotets kontinenter eller länder i olika valdistrikt som sedan ska välja in representanter i de olika globala organisationerna och institutionerna men frågan är om institutionerna klarar av en sådan demokratisering. Hans förslag är ingen formell mall utan bara en skiss på hur den folkliga representationen kan bli global. Som exempel på tidigare radikala förändringar av demokratin nämner han Atens demokratiska systems övergång från att vara lokal till att bli nationell. Det kan tolkas som en mycket radikal förändring i dagens läge att försöka göra demokratin global men den kanske fortfarande är möjlig. Den måste rentav vara möjlig.