Positiv start för
Argentinas
folkförsamlingar

Under två veckor efter president Fernando De la Ruas fall spred sig fenomenet snabbt. Runt 20 kvartersförsamlingar skapades och ett råd bestående av kvartersförsamlingarna skapades. Denna träffas varje vecka för att samordna förslagen från kvarteren, och i medeltal deltar 3 000 "autoconvocados" ¹ från alla stadens råd i mötet. I dag är redan mer än 50 sammanslutningar aktiva enbart i Buenos Aires, medan de första stegen tas i samma riktning i området runt Buenos Aires och i resten av Argentina.

Vi behöver, när vi står inför denna tillväxt av direkt demokrati, aldrig tidigare skådat i detta lands historia, formulera de tankar som uppkommer både från deltagande och observation av den här rörelsen.

Långvarig mognad för motståndsrörelserna

Majoriteten av befolkningen i Buenos Aires, fenomenets vagga, tillhör medelklassen.

Protest- och motståndsrörelserna mot den nuvaranda ekonomiska modellen har mognat under många år. Emellertid antog medelklassen en passiv attityd gentemot finansmakternas diktat, och var i allmänhet ovetande om vad som var på gång. Man försökte så långt som möjligt tjäna på de fördelar modellen verkade erbjuda dem och accepterade okritiskt den ensidiga bild som massmedia skapade om dessa rörelsers marginella natur.

Den ursprungliga anledningen till lokalbefolkningens första möten var det enhälliga förkastandet av den finansiella tudelningen (den så kallade "corraliton") som iscenssattes av den dåvarande ekonomiministern, Domingo Cavallo. Allmänt hållet innebar denna "corralito" bankernas expropriering (och de stora företag ofta förbundna med dem) av en betydande del av hundratusentals små- och medelstora sparares kapital, i ett försök att rädda särskilda banker från kollaps.

Expropieringen slog mot medelklassen

Dessa åtgärder utdelade inte bara ett direkt slag mot den utarmade medelklassen, som ursprungligen hade varit alliansregeringens anhängare, utan hade också en förödande effekt på hushållens konsumtion. Detta fördjupade en recession i den lokala ekonomin som hade pågått i mer än fyra år.

Det var denna situation som fick medelklassen - som kände sig besviken och utnyttjad av de som använt dem för att komma till makten - att mötas i församlingar och således praktiskt manifestera den växande misstro mot (och avståndstagande från) de traditionella former av deltagande som den representativa demokratins institutioner erbjöd.

Samarbete med ockuperande arbetare

Med tiden (under den väldigt korta tidsperiod allt detta skedde) flyttades församlingarnas fokus vidare från "corraliton" specifikt till mer allmänna frågor om den ekonomiska modellen och det politiska systemet. Samtidigt började det utvecklas vänskapliga förbindelser mellan församlingsrörelsen och "piqueteros" (en självständig rörelse bestående av arbetslösa och som i huvudsak använder sig av vägblockader som protestmetod). De senare är från en annan socioekonomisk grupp, och har många år av kamp och motstånd mot den nyliberala modellen, men inte kapitalismen som helhet, bakom sig.

Vi ser den här händelsen, föreningen av rådsdeltagarnas och piqueteros kamp, som en av de intressantaste och mest positiva aspekterna av denna process. I samlingsrådet av kvartersförsamlingarna beslöts också att inkludera delegater från både piqueteros och de arbetare som kämpade mot staten, eller som hade blivit lämnade åt sitt öde av fackföreningsledarna, som i fallet med textilarbetare på Bruckman eller keramikarbetarna på Zanón. I båda fallen ockuperade de sina fabriker innan dessa lades ner av respektive företag.

Hela denna församlingsrörelse befinner sig i sitt allra tidigaste stadium och håller just på att lära sig gå. Inom den samexisterar lokalbefolkning utan erfarenhet av politiskt deltagande jämsides med erfarna aktivister från hela vänsterspektrat, och även några dåligt kamouflerade "krypskyttar" från de icke trovärdiga traditionella partierna.

Stor blandning på församlingarna

Församlingarna verkar vanligtvis horisontellt, med rotation av samordnare, tidsfördelning för tal, etc. Inom dessa talar folk fritt och kan lyssna på tal av alla slag: från naiv ortsbefolkning som upprepar massmediernas alienerande diskurser, till "självuppoffrande" aktivister som upprepar Partiets alienerande diskurser, till "framstående" fascister som hänryckta talar om flaggan och nationalsången, till en och annan frihetlig socialist och så vidare. Inte desto mindre är det "förnuftets" röst som härskar. Där finns en markerad misstro mot och avståndstagande från statliga institutioner, ledarskap och politiska partier.

Varje församling är autonom i förhållande till andra församlingar. Ingen församling talar eller beslutar för någon annan än sig själv. Detta självstyre, även om det lider av de oundvikliga barnsjukdomarna hos alla nya rörelser, återspeglas i samordningen av församlingsrådet. Där har alla församlingar oftast lika stor möjlighet att lägga fram sina förslag för resten, i ett federativt maner snarare än ett centralistiskt.

En annan funktion som är viktig att påpeka är att den samordnas genom rotation, med vilket menas att varje vecka roterar man samordningen och organiserandet av rådssysslorna.

Otålighet över det långsamma arbetet

Det är nödvändigt att peka ut bräckligheten hos dessa sammanslutningar. Denna bräcklighet pressas ständigt av de grupper som inte tjänar på utövande av direkt och folklig demokrati, och som således söker att underminera en rörelse som, om den slog rötter, skulle göra att de ruttna strukturerna hos så många maktstrukturer skulle falla samman.

Denna bräcklighet exemplifieras i frågor som bristen på tålamod när man stöter på de särskilda svårigheter som uppkommer på grund av bristande erfarenhet av horisontellt arbete. Det gäller särskilt vid formulering av eller röstning om resolutioner då många känner att detta skenbara slöseri med tid också är slöseri med krafter. Detsamma gäller när man ska omsätta dessa resolutioner i praktiken och de önskade effekterna inte uppnås genom själva aktionerna.

Att tolka rörelsen genom resolutionerna

Kanske kan en analys av resolutionerna som föreslås och röstas om i både kvartersförsamlingarna och församlingsråden hjälpa oss att förstå detta nya lokala fenomen och som sprider sig så snabbt.

Det faktum att det förekommer resolutioner som motsäger varandra anser vi återspeglar rörelsens heterogena natur, såväl som dess förståeliga omogenhet. Låt oss ta det fjärde församlingsrådet som exempel. Vi kan se att det samtidigt röstas för förslag av radikal natur, som denna: "Folket måste styra genom sina församlingar" eller "Ogiltigförklara paragraf 22 i konstitutionen, som förhindrar folkets självstyre, och gör det bara möjligt för dem att påverka genom representanter" som mer moderata såsom "Frånta borgmästare Aníbal Ibarras specialbefogenheter" eller en annan som tidigare röstats igenom, vilken krävde "Kvartersförsamlingarnas representation i lagstiftande kammare med rätt att tala och rätt att rösta".

Partierna försöker ta över

Man kan också se försök att manövrera församlingsrörelsen i sin egen riktning genom förslag från vissa grupper, särskilt CTA (Argentiska Arbetarföreningen), MST (Socialistiska Arbetarrörelsen) och koalitionen Förenad vänster samt PO (Arbetarpartiet). Ett tydligt exempel på detta var när ett förslag för en demonstration runt Nationalkongressens hus den 13 februari 2002, samma dag som en diskussion skulle hållas där om den exekutiva budgeten för i år, röstades igenom under det femte församlingsrådet. När församlingarna nådde kongressen såg de att en scen redan hade rests där ledarna för CTA talade. Andra exempel visar sig snabbt när vi läser igenom de förslag som tagits upp till röstning, såsom att kalla för en "fri och enväldig konstituerande församling", det trotskistiska partiet POs plattform.

Positiva förslag

Det är emellertid viktigt och positivt att förslagen som enligt vår synpunkt är de fräschaste och mest originella kommer från församlingsmedlemmarna som inte är involverade i fack- eller partistrukturer, eller i vilket fall inte är "hjärntvättade" av dessa strukturer och deras diskurser. Men vi kan inte undvika att betona den naiva karaktären hos många resolutioner, såsom den som föreslår att "ett massmediaorgan som undangömmer information måste ha stöd för detta i lagen". Detta ignorerar det faktum att själva essensen hos dessa mediakonglomerat är att de skapar samförstånd.

Vad gäller rollen som den frihetliga eller anarkistiska rörelsen i allmänhet spelar i dessa församlingar är det svårt att göra en skiss över den allmänna riktlinjen: vi anser till och med att det inte är nödvändigt. Många medlemmar i dessa grupper deltar i församlingarna och omedelbart efter händelserna den 19-20 december ägnade man sig åt att föra ut det positiva budskapet om och uppmuntra till skapandet av kvartersförsamlingar, vid en tid då dessa fortfarande var ett minimalt och isolerat fenomen.

"Församlingarna måste leda utvecklingen"

Bara några dagar före president De la Ruas fall frågade man Osvaldo Bayer, en erkänd författare och anarkist, i radio vem som borde leda den omedelbara omvälvningen av landets politiska och ekonomiska situation. Bayer svarade att "församlingarna måste göra det, allas församlingar". Detta framkallade en nästan hånande och förbluffad tystnad från personen som hade ställt frågan.

Vid denna tidpunkt var det få som trodde att en rörelse med denna karaktär skulle resa sig och spridas med den spontanitet och styrka som den uppvisar i dag. Vi som anarkister anser att vi måste försvara och berika den resurs, det värdefulla utrymme som dessa församlingar innebär. I vår tur måste vi berika oss själva med dem, i den mån de behåller sin horisontella struktur, solidariteten, yttrandefriheten, respekten för andra församlingar, självstyret och samordningen av alla kampens delar.

Nästan utan att vara medvetna om det reste dessa församlingar, om så inte i ord men i dåd, historiska frihetliga fanor - federalism, självstyre och konstruerandet av ett alternativ nerifrån och upp. Vi anser att det är vår uppgift att förhindra att dessa principer går förlorade, förvrängs eller i värsta fall - att principerna inte omvandlas till konkret praktik.

Lyckligtvis finns det mycket för oss att lära, mycket att göra, mycket att förbättra och en lång väg att gå.