Israel förbereder
invasionen av Gazaremsan

Ständigt läser vi om hur ännu en "vapenfabrik" jämnats med marken, oftast med fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen. Nu senast i al-Katiba där 16 palestinier fick sätta livet till i efterdyningarna av israels ännu kvarvarande attack. Folk hade precis vågat sig ut efter att pansarstyrkorna vänt åter då två apachehelikoptrar plötsligen öppnade eld, en av missilerna dödade över 10 personer då den slog rakt ner i ansamlingen av folk.

Den senaste händelsen i Gazaremsan är en i raden av blodiga attacker vi tvingas bevittna under omvärldens tystlåtna medgivande.

I juli valde Israel att bomba ett helt bostadshus för att komma åt en länge efterlyst Hamas-aktivist, över 15 människor dog i den attacken varav nio var barn under 17 år.

Den 23 september några veckor senare följe åter en attack i syfte att förstöra ännu en "vapenfabrik", den gången fick nio palestinier sätta livet till. Glöm då inte att dessa fruktansvärda brott endast är en del av vad som "väljs ut" som bidrag till det enskilda datumets nyhetsinslag.

Frågan är vad som fått Ariel Sharon att bestämma sig för den nu pågående offensiven mot det palestinska självstyret i Gazaremsan. Troligen har återockupationen av Västbanken visat sig så lyckad att den israeliska armén beslutats sig för att en gång för alla krossa den palestinska strävan efter självständighet.

Sakta men säkert viker sig det palestinska motståndet, självklart inte för gott som makteliten i Israel tycks tro utan snarare i en vila av sorg och hopplöshet. Det är ur den här sorgen självmordsattackerna finner sitt starkast stöd, det är också ur den här situationen av hopplöshet som Sharon finner sin starkaste övertygelse om fortsatt konfrontation.

Ariel Sharon talade så sent som i tisdags om ytterligare ingrepp i Gazaremsan. Hamas som länge kunnat verka mer eller mindre ostört tvingas nu dra sig undan och ersätta vad som i huvudsak varit ett socialt stödarbete för Gazaremsans otaliga flyktningar till undangömt och i framtiden väpnat motstånd mot den anstormande israeliska armén.

Situationen mellan Hamas och Arafats säkerhetsstyrkor har även förvärrats de senaste dagarna med en rad konfrontationer där flertalet Hamas-aktivister skjutits till döds.

Israel vet vilka konsekvenser en övergripande invasion av Gazaremsan skulle betyda. Över en miljon människor lever i svåraste misär uppdelade av 26 israeliska bosättningar med en sammanlagd befolkning av 6 000 personer. Dessa bosättningar upptar en fjärdedel av hela Gazaremsan och kontrollerar över 15 procent av de sammanräknade vattenresurserna.

En invasion av Gazaremsan skulle innebära katastrofala konsekvenser för den palestinska befolkningen, en konfrontation av den skala som Israel skulle vara tvungna att välja för att helt kunna kontrollera Gazaremsan skulle troligen även betyda slutet för de israeliska bosättningarna.

Min personliga rädsla är att Israel kommer använda sig av den anstormande situationen i Irak då en amerikansk invasion är att vänta. Genom omvärldens blickar riktade mot Bagdad kommer Israel troligen dra nytta av det tillstånd av krig och attackera det palestinska självstyret med syfte att fördriva allt fler palestinier. Om sedan Irak (som de mot all förmodan har kapacitet att göra) på något sätt angriper Israel är det framförallt det palestinska folket som kommer få betala för hämndens pris.

Det palestinska motståndet på Västbanken är för tillfället besegrat. Utegångsförbud råder i flera av de självstyrande städerna. Nablus har nu inlett sin 112 dag av tystnad, för bara några timmar sedan drog den israeliska militären åter in i staden Hebron för att utlysa ännu en tid av utegångsförbud.

Medan världens ledare prisar varandra med verkningslösa ord om fred så dör det palestinska folket i tystnad. Västbanken är återockuperad och söndersplittrad, det palestinska styret är i förfall medans Arafat gör allt han kan för att uppfylla sin patetiska roll som "stabilitetsbevarare".

I utegångsförbudens tystnad drar Israel nu upp sina slutgiltiga planer för en invasion av Gazaremsan.