Lätta framsteg och tunga
bakslag

Så började årets valrörelse, och folk blev förstummade. För nåt hade hänt. Helt plötsligt seglade Lula upp mot det magiska 50-procentstrecket som skulle gett honom en aldrig tidigare tänkbar seger i första valomgången.

Så blev det nu inte. Men när den förre metallarbetaren och fackföreningsledaren, vars skolgång slutade efter femte klass, i söndags utklassade etablissemangets kandidat José Serra, då var Brasilien inte längre förstummat. Då var det en fest utan like. För valkampanjen har varit lång och segfluten och brassarna har hunnit vänja sig vid tanken. Det otänkbara kan ske. Det omöjliga har hänt.

Lulas envishet har gett utdelning och, kanske framför allt, demokratin har slagit rot. "Hoppet vann över rädslan", sa Lula själv på söndagsnatten. Och så är det kanske. Brasilianarna har tappat lite av sin rädsla inför eliten, man vågar välja sin egen president, inte sin herres.

Förhoppningarna är nu bly på Lulas axlar. Han får inte misslyckas med sitt förvandlingsprojekt, och han vet det. Han har i direktsändning lovat brasilianska folket att han ska jobba 24 timmar om dygnet för att hans vallöften ska bli verklighet. Och första året ska han ägna främst åt hungerbekämpning. Åt Brasiliens drygt 50 miljoner människor som lever under FN:s fattigdomsnivå ska han skaffa bröd och ris.

- Om, när min mandatperiod tar slut, varje brasilianare kan äta tre gånger om dagen, då är mitt livsmål uppnått, sa Lula efter segern.

...och tunga bakslag

Medan det brasilianska folket på nationell nivå visade att demokratin fått fäste genom att välja historiens första vänsterledare till president och det i det första tronbytet på 42 år där en folkvald president lämnar över till en annan folkvald president vann resterna av "coronelismen" ännu en seger i sitt trogna fäste Sergipe.

De senaste trettio åren i rad har João Alves och nu sittande Albano Franco (innan honom hans far, Augusto Franco) delat på makten. Nu är det alltså João Alves tur igen. Ingen annan politiker har lyckats klämma sig emellan dessa två familjer. Och medan Albano Franco är känd som en svag, inkompetent men inte illvillig man, har João Alves styrt med en diktators hand. Med en egen fruktad polisarmé under sig. En polisarmé som gjort sig känd för sina brutala metoder och sina många liv på samvetet.

- João Alves polisstyrka ställer inte folk inför domstol, där är det pistolens dom som gäller, säger José Adelmi dos Santos, fackföreningsledare från Sergipes inland.

João Alves är känd för sina många byggprojekt (han äger Sergipes alla stora byggfirmor), de flesta övergivna innan de blivit färdigställda samtliga överfakturerade. Hans taktik är enkel - att bygga ståtliga monument, sånt som syns. Mer subtila politiska åtgärder, sånt som handlar om jordreform, hälsa, utbildning, pensioner, arbeten bryr han sig mindre eller inte alls om.

Och varför röstar då folket på João Alves? De flesta helt enkelt därför att han betalar. Att sälja sin röst är nämligen långt ifrån nåt fult här i Sergipe. Tvärtom anses man korkad om man inte utnyttjar situationen och tar betalt för den. Att man kanske förlorar på längre sikt är inget som bekymrar. Och det är kanske inte så konstigt, vem orkar tänka på i morgon om man inte har nåt att äta i dag.

Så João får sina röster genom att utlova en livsmedelskorg till de fattigaste, genom att distribuera cementsäckar eller 10-realsedlar (30 kronor). Och genom att köra en smutsig förtalskampanj gentemot sin motståndare. Eftersom João råkar äga en stor del av Sergipes massmedier, har hans tidningar och radio- och tevekanaler förstås publicerat den ena hyllningsintervjun efter den andra, omväxlat med riktigt fula förtalsartiklar om motståndaren.

Brasilien är ett komplext land. Men inte ens Sergipe har gett upp hoppet. Lulas seger är ett tecken på att förändringsvagnen satts i rullning. Vem vet, om fyra år kanske vi får en guvernör i Sergipe som varken heter Alves eller Franco i efternamn.