USA styr utgången av
säkerhetsrådets
resolutioner

Irak gav med sig, vad annars kunde de göra. I onsdags meddelade Saddam Hussein genom sin utrikesminister Naji Sabri att Irak tänker samarbeta med säkerhetsrådets resolution 1441. Man hävdar att inga massförstörelsevapen existerar i Irak och att man därför valt att åter släppa in vapeninspektörerna i landet.

Märk att Saddam Husseins val att godta resolutionen står i direkt motsats till det irakiska parlamentet som i tisdags enhälligt röstade mot dess innehåll. Så nu väntar nästa ödesdigra datum då landet förväntas dela med sig av en "fullständig" redogörelse av de massförstörelsevapen man precis nekat att man har tillgång till.

Iraks moment 22

Konfrontationen har alltså redan satts i gång. USA med Storbritannien hävdar att massförstörelsevapen existerar. Man lyckas ena säkerhetsrådet om vikten av att åter sända in vapeninspektörerna. Sedan tvingas Irak till lydnad, man kräver att de godkänner resolutionen, de svarar jakande, man kräver att Irak sedan delar med sig av den information landet besitter om de massförstörelsevapen som i takt med accepterandet av resolutionen redan förnekats existera. Med andra ord en direkt konfrontation som i slutändan kommer utmynna i en USA-ledd invasion. Tro inget annat.

Vad som nu troligen kommer ske är att vapeninspektörerna återvänder så som det är sagt att de ska göra på måndag (självklart ska Irak betala hela inspektionsnotan). Antagligen kommer man inte finna några säkra bevis för påståenden om massförstörelsevapen vilket i sådana fall kommer stå i direkt motsats till vad USA och Storbritannien hävdat. Något som av länderna då kan tolkas som att Irak medvetet dolt sanningen (för vad USA och Storbritannien säger är och förblir sanning) och därmed ges klartecknet till invasion.

Ett andra scenario är att vapeninspektörerna finner säkra bevis för massförstörelsevapen och därmed säkra konsekvenser om en än snarare invasion av Irak. Saddam Hussein har med andra ord tvingats acceptera ett aggressionskrig mot sitt eget land.

Kriget som aldrig slutade

Ett aggressionskrig som egentligen redan är igång. Den amerikanska armén vet vad som väntar och genom att tolka dess tydliga mönster kan vi förhoppningsvis dementera den sista stämma av fred som genom FN fortfarande tillåts existera. Faktum är att USA redan attackerat Irak. Kanske borde jag skriva att man aldrig slutat attackera Irak. Flygangreppen har sedan Gulfkriget 1991 samt dess efterdyningar 1998 fortsatt med varierande styrka. Senast för några dagar sedan kunde vi läsa om hur "missilförsvar" i södra Irak bombats. Under de senaste månaderna har dessa flygangrepp intensifierats till den grad att man i vilken annan situation som helst hade talat om ett redan reellt existerande krig.

Nästa tydliga mönster blir den ständigt ökade närvaron av amerikanska styrkor runt om i mellanöstern. Just nu befinner sig närmare 10 000 soldater i Afghanistan, 16 000 soldater på utposterande hangarfartyg, 11 000 i Kuwait, 5 000 i Saudi-Arabien, 4 500 i Bahrain, 4 000 i Qatar, 2 500 i Uzbekistan. Sammanlagt 63 000 soldater som enligt amerikanska källor i slutändan ska ha utökats till en invasionsstyrka på närmare 250 000 man. FN har med andra ord upphört att existera och nu ska den amerikanska hegemonin och det svarta guldet säkras. Tro inget annat.

Men vad är det som får det internationella samfundet att ställa sig bakom detta aggressionskrig. Vad är det som får säkerhetsrådet att enhälligt rösta för en resolution som i slutändan lämnar Irak med inga andra utvägar än att acceptera sitt påtvingade öde. Men framförallt, vad är det som gör just denna av säkerhetsrådet framröstade resolution så betydande.

Välja och vraka

Låt mig citera den amerikanska presidenten i hans tal till FN:s generalförsamling den 12 september i år: "Are security council resolutions to be honoured and enforced or cast aside without consequence?" George W Bush har helt rätt när han talar om vikten av att hedra och därmed även följa de av säkerhetsrådet framröstade resolutioner. Problematiken som uppstår när man talar om att hedra världssamfundets riktlinjer är inte att man då binder sig till att exkludera majoriteten av de redan författade resolutionerna, utan att man binder sig till att inkludera alla tydligt författade resolutioner.

Vad som i slutändan kvarstår är en förbannad paradox där USA och dess underhuggare väljer att följa de resolutioner som är i samstämmighet med stormaktens geopolitiska syften. På samma sätt fungerar selektionen när det gäller att bestrida och blankt köra över de resolutioner som står i direkt motsats till redan nämna geopolitiska syftena.

Förutom att bestrida de FN-resolutioner som man varit med om att författa kan man även se ett tydligt mönster där USA, som en av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar, väljer att inlägga sitt veto mot de resolutioner som av säkerhetsrådet annars enhälligt skulle röstats fram.

Personligen hävdar jag att konsekvenserna av att antingen köra över en resolution man varit med om att författa eller som i det andra fallet inlägga sitt veto gentemot en annars enhällig författning blir de samma i slutändan. Nämligen ett totalt förakt för de internationella riktlinjer som måste ligga till grund för en sund och fungerande världsordning.

Israels kryphål

Jag tänker nu lämna Irak för att närmare studera situationen i Palestina, som tydligt stärker det jag redan försökt påvisa. Genom att granska en rad resolutioner som USA valt att inlägga sitt veto mot ska jag visa på hur Israel sedan sexdagarskriget 1967 ständigt fördömts av världssamfundet men med stöd av USA hela tiden kunnat förkasta de författade resolutionerna och därmed fortsätta sin olagliga ockupation av Västbanken och Gaza.

Men låt oss först ta upp säkerhetsrådets resolution 242 som antogs den 22 november 1967 till följd av sexdagarskriget och Israels efterföljande ockupation av Palestina. Här har vi en resolution, enhälligt författad av säkerhetsrådet, som tydligt talar om Israels tillbakadragande ifrån de ockuperade områdena. En resolution som talar om "right of return", det vill säga rätten för de palestinska flyktingarna att återvända till sitt hemland.

Israel fann ett kryphål ur resolution 242 genom att hävda att ordet "alla" inte står skrivet framför "de ockuperade områdena". Med andra ord menar Israel att man då självmant kan välja vilka områden man ska dra sig tillbaka ifrån och vilka områden som ska fortsätta att lyda under ockupationen. Vad som inte fick säkerhetsrådet att direkt författa en ny resolution där ordet "alla" skrevs till förblir ett mysterium eller vad man kanske borde kalla ett tydligt tecken på bristande sympati med det palestinska folket.

Personligen menar jag att det sammanlagda innehållet av resolution 242 är så pass tydligt att avsaknaden av ordet "alla" förblir oviktigt. USA var med om att rösta igenom denna resolution samtidigt som man inledde en ny fas i det militära biståndet och det ekonomiska stödet till landet Israel. USA har formligen pumpat in vapen och pengar i Israel sedan 1967 för att därmed säkra sin geopolitiska ställning i Mellanöstern.

Om vi skulle applicera "hedern av att följa säkerhetsrådets resolutioner" så borde inte den nu 35 år långa ockupationen av Västbanken och Gaza existera. Inte heller borde det militära och ekonomiska biståendet till Israel existera. Problematiken som jag tidigare visat är att i situationen Palestina så väljer USA att förneka och därmed åsidosätta vikten av de annars så samstämmiga resolutionerna i säkerhetsrådet.

Fredsprocess i skuggan av USA-veto

Låt oss ta tre andra korta exempel som rör bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena. Ett projekt som Israel nu genomfört till den grad att nära 50 procent av Västbanken nu utgörs av judiska bosättningar, vatten- och markreservoarer samt vägar och militära anläggningar (något som tydligt beskrivs i den israeliska människorättsgruppen B'Tselems senaste rapport "Land Grab").

Mot följande tre säkerhetsrådsresolutioner; 199 författad 7/3 1997, 394 författad 17/5 1995 samt 21326 författad 30/5 1990, har inlagts veto av USA men annars enhälligt framröstats av rådets femton medlemmar (förutom ett undantag där Costa Rica uteblev). De tre resolutionerna talar alla om att Israel direkt ska avbryta och nedmontera sin bosättningspolitik då den står i direkt kontrast med resolution 242 och internationell fredsbevarande politik.

De talar specifikt om utbyggnaderna av bosättningarna runt Jerusalem, framför allt bygget av Jabal Abu Ghneim i östra Jerusalem. Anledningen till att dessa resolutioner inte kan tillämpas i samma grad som man nu kräver av Irak att tillämpa resolution 1441 är att USA valt att inlägga veto och därmed ge klartecken till ockupationsmakten Israel att fortsätta med sin illegala bosättningspolitik. Märk väl hur de tre resolutionerna sträcker sig över hela 1990-talet. En tidsperiod som hela tiden färgats av den medialt hyllade "fredsprocessen".

Förakt för internationella konventioner

Det finns även en period i Israels historia som av världssamfundet kritiserat starkt, nämligen invasionen av Libanon 1982. Säkerhetsrådets resolutioner 15185, 15255 samt 15347 författades alla under sommaren 1982 och talar tydligt om ett tillbakadragande av Israels styrkor ifrån Libanon. USA som ensamt land inlade veto mot dessa författade resolutioner och såg därmed till att Israel kunde fortsätta sitt dödliga angrepp på Libanon. Man beräknar att närmare 20 000 människor mördades under sommaren 1982.

En rad resolutioner följde även när Israel dragit sig tillbaka ifrån Beirut men för att permanent installera en ockupation av södra Libanon. Israel uppmanades av det internationella samfundet att dra sig tillbaka och avbryta sin olagliga ockupation men gavs av USA:s vetorätt fortsatt stöd för sina övergrepp.

Följande resolutioner; 252 (1968), 267 (1969), 271 (1969), 476 (1980), 478 (1980) och 672 (1990), berör all Israels ockupationspolitik och är skarpt kritiska till dess fortgående. Dessa sex resolutioner har författats av bland annat USA och är därmed likt 242 av samma vikt som man nu försöker bedyra i fallet resolution 1441 om Irak.

Jag skulle kunna fortsätta granska otaliga resolutioner författade av säkerhetsrådet som på ett eller annat sätt försvunnit ut ur den politiska agendan. Vad jag försöker visa på är den totala paradox som uppstår när geopolitiska syften endast springer ur ett enda lands totala förakt för internationella konventioner och beslut. Jag menar inte att USA bedriver någon sorts politisk dubbelmoral, (som man ofta kan läsa och höra om) utan jag försöker snarare visa på den bestämda och utstakade utrikespolitik som i slutändan endast passar USA:s och dess underhuggares intressen.