Efter bomberna

De amerikanska och brittiska soldaterna borde nu lämna Irak för att direkt ersättas av en övervakande FN-styrka följd av en temporär FN-administration. Landets befolkning, som utgörs av en rad etniska grupperingar, ska själva utse och tilldela administrationen de representanter som sedan ska ersätta den övervakande FN-närvaron. Iraks enorma oljetillgångar ska genom finansiella biståndsprojekt tas i bruk för att, i direkt motsats till amerikanska företagsintressen, enbart gynna landets återuppbyggnad och dess civila struktur.

Men ingenting skulle kunna rättfärdiga det illegala bombkrig som vi nu har tvingats bevittna. USA:s geopolitiska ambitioner har än en gång åsidosatt internationell lag i sin strävan efter maktdominans. När USA och Storbritannien inte fick det godkännande av FN man sökte för ett redan utstakat anfallskrig mot Irak så förklarade men helt enkelt världssamfundet verkningslöst. De månadslånga diplomatiska framstegen som satt vapeninspektionerna i bruk raderades under några timmar och två dygn senare föll åter bomberna över Bagdad.

Farväl till FN

Hökarna i Washington jublade över att USA äntligen styrt in på den "ofrånkomliga" bana som "imperiet kräver". Richard Perle, som tillsammans med vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld och vice försvarsminister Paul Wolfowitz är en av inspiratörerna till kriget mot Irak, och även styrelseordförande för den Pentagonrådgivande tankesmedjan Defense Policy Board, gav omvärlden insyn i Bushadministrationens tänkande med en artikel i den brittiska tidningen Spectator, där han tar farväl av FN (se länk).

President Bush har låtit deklarera att USA:s armé ska stanna i landet tills "en stabil och väl fungerande regering satts i bruk". Men som vi nog snart kommer att kunna se så lär Pentagons planer för sin nyinförlivade klientstat stå i direkt motsättning med landets egen befolkning. Man kan inte införa demokrati i ett land samtidigt som man innehar rollen som ockupationsarmé. USA:s nästa insikt bör sedan vara att valet mellan sekulariserad diktatur och sekulariserad demokrati inte kan appliceras på regimer i Mellanöstern, utan valet står mellan sekulariserad diktatur och islamsk demokrati.

Mycket tyder även på att USA snart kommer tvingas inse varför Saddam Hussein kommit att bli en sådan brutal diktator. Irak är en brittisk kolonialskapelse sammantvingat ifrån tre ottomanska provinser: kurdiska Mosul i norr, sunnimuslimska Bagdad och det shiamuslimska Basra i söder. Den USA-styrda administrationen kommer troligtvis att komma till denna insikt i sitt försök att "ena landets befolkning" och därefter återupptäcka Saddam Husseins lösning.

Risk för inbördeskrig

USA har redan visat att man egentligen inte har några realistiska förhoppningar om ett enat Irak genom att stödja Ahmed Chalabi, ledare för den Londonbaserade irakiska oppositionen. Chalabi har adopterats av hökarna i Pentagon och är försvarsminister Donald Rumsfelds personliga val av nytillträdande ledare för Irak. Ahmed Chalabi har själv inte varit i Irak sedan 1958 och har egentligen inget stöd hos den irakiska befolkningen, han är dessutom dömd i sin frånvaro till ett flerårigt fängelsestraff för ekonomiskt bedrägeri i samband med en bankskandal i Jordanien.

Frågan är egentligen hur mycket som återstår av det utlovade löftet om demokrati i Irak. Samma sak gäller löftet om de enorma oljeresurser som sägs ska tilldelas det irakiska folket. Ahmed Chalabi har själv sagt i ett flertal intervjuer innan krigets utbrott att han kunde garantera två löften om han tilldelades en avgörande roll i Iraks nya regering, nämligen: fullt erkännande av staten Israel och total privatisering av landets oljeresurser.

Samtidigt som hökarna i Washington förhandlar fram "bästa tänkbara alternativ" över hur Irak ska styras så håller landet på att dras in i ett kaotiskt tillstånd som enligt den brittiska journalisten Robert Fisk mest kan liknas med Libanon tiden innan inbördeskrigets utbrott 1975. Från norr inkommer allt fler oroande rapporter om stridigheter mellan kurdiska och arabiska fraktioner samtidigt som mardrömsscenariot om en turkisk intervention blir allt starkare i samband med att de både nordliga städerna Mosul och Kirkuk fallit till kurdiska gerillasoldater.

Även i södra Irak pågår blodiga strider mellan olika shiamuslimska fraktioner runt och i städerna Basra, Nassiriya och Najaf. Plundring och förstörelse har fått ske ostört medan den amerikanska militären valt att säkra oljekällor och "specifika byggnader som har en vital betydelse för samhället". Robert Fisk har noterat att Iraks oljedepartement är en av få säkrade byggnader medan departementen för utbildning, utrikespolitik, bevattning, handel, industri, kultur och information alla har bränts efter att ha blivit plundrade.

"De kommer att tacka oss"

Paradoxerna i den amerikanska så kallade befrielsen blir allt fler och obehagligare. I norr har 2 000 amerikanska soldater säkrat oljekällorna runt Mosul och Kirkuk (nära 40 procent av Iraks kända oljetillgångar) medan stridigheter och omfattande plundring pågår obehindrat i de båda städerna. I Bagdad har även stora delar av världshistoriens kulturarv gått förlorade när det nationella arkeologiska museet plundrades och brändes. Även Bagdads berömda bibliotek med mängder av ovärderlig arabisk litteratur och ottomansk historiedokumentation är lämnat i aska.

Den materiella förstörelsen är oväsentlig i jämförelser med de mänskliga förlusterna. Närmare 2 000 civila irakier har mördats under USA:s och Storbritanniens flygbombning och artilleribeskjutning, enligt iraqbodycount.net. Tusentals fler har skadats och lemlästats för livet. Storbritanniens försvarsminister Geoff Hoon gick så långt som att i en intervju förra veckan uttala sig om att de irakiska mödrarna vars barn mördats under bombkampanjen i sinom tid kommer att tacka koalitionen för Iraks befrielse. Hur USA och Storbritannien kommit att beskrivas av medierna som en koalition likt den FN-auktoriserade allians som gick till krig mot Irak 1991 i Gulfkriget är en annan makaber realitet i ett krig långt bortom all legitimitet och försvar.