Nyliberalismen firar nya
triumfer: fokus på
Sydafrika

I dag verkar Sydafrikas regering, på samma sätt som den svenska socialdemokratin, inom nyliberalismen och rättar sig efter samma ideologiska och ekonomiska hegemoni.

Den fundamentala högersvängningen på 1990-talet är fullkomligt bisarr - i nord som i syd. På folkpartisternas riksmöte i Umeå år 2003 spelades Arbetets söner och viftades med röda fanor. I Sydafrika för "socialistiska" politiker en nyliberal politik och tilltalet Kamrat har blivit en käck anspelning på svunna dagars kamp.

"Kalla mig thatcherist"

Det påstås ofta i dagspress och samhällsdebatt att den "globala ekonomiska realiteten" inte ger utrymme för alternativ till "utveckling" efter nyliberala premisser. "Det finns inget alternativ" som Margaret Thatcher uttryckte det. Denna inställning speglas i dagens sydafrikanska politik. "Kalla mig en thatcherist!" utbrast Sydafrikas dåvarande vicepresident Thabo Mbeki när han förfrågades om landets nya ekonomiska politik. Internationella ekonomer gladde sig åt ANC:s "förnuftiga" politik då den var så förvånansvärt "marknadsvänlig".

ANC introducerade 1996 sin nyliberala tillväxtplan Gear (Growth, Employment and Redistribution), vilken ledde till sporadisk och svag tillväxt, men en ordentlig minskning i jobb och ingen signifikant omfördelning. Drömmen om en "nationell demokratisk revolution" (som var antiapartheidorganisationernas paroll på 1980-talet) verkar vara ett minne blott, åtminstone bland politiker. Vad har hänt med klasskampen och möjligheterna för revolution? Till stor del har ANC:s ledarskap "konverterat" till nyliberalismen och med ständiga liberala reformer eroderas fackföreningarnas organisationskapacitet.

Facket splittrade

De få nya jobb som skapas finns inom servicesektorn och den informella sektorn. Sedan 1994 har de många livliga samhällsorganisationerna tystats ned. Till stor del då deras stöd från väst har försvunnit. När nu Sydafrika blivit en demokrati så behövs ingen aktiv opposition verkar både före detta internationella sponsorer och Sydafrikas regering, som avmätt engagerar samhällsorganisationerna, anse.

En skakig allians mellan afrikanska nationalkongressen (ANC), den största fackföreningsorganisationen (Cosatu) och sydafrikanska kommunistpartiet (SACP) består sedan kampen mot apartheid, men politiken styrs av den nyliberala makteliten som finns koncentrerad i presidentsämbetet, finansministeriet, handels- och industriministeriet och sydafrikanska reservbanken. I dessa maktens boningar, inom ett par kvadratkilometer i huvudstaden Pretoria, är det främst kontakterna med regeringar i väst, den internationella valutafonden och världsbankens ekonomer som kultiveras. Människorna i huvudstadens kåkstäder och på den utfattiga landsbyggden är definitivt av sekundär prioritet om man skall döma av den politik som förs.

Det är förstås svårt för Cosatu och SACP att bibehålla en allians med ANC, men hittills har de politiska riskerna med att distansera sig från ANC vägt tyngre än krav från organisationernas "fotfolk" om en mindre hycklande politisk hållning. ANC åtnjuter fortfarande status som antiapartheidkampens förkämpe och det finns med fog en viss känsla bland fackföreningsaktivister, socialister och kommunister att man inte helt enkelt bör överlåta ANC och alliansen till ANC:s nyliberala ledarskap.

Sydafrika följer dominanta mönster i Syd. Politisk demokrati sedan 1994 har inte resulterat i märkbara förbättringar för Sydafrikas fattiga. I vanlig ordning fetishiserar borgerligheten den politiska friheten allena, medan ekonomisk makt helst skall lämnas därhän i parlamentarisk och samhällelig debatt.

Ekonomisk demokrati saknas

Sydafrikaner kan i dag oavsett hudfärg stoppa en valsedel i valurnan var femte år (vad det gäller riksomfattande val till parlamentet) men tillgång till dugligt vatten, el, tak över huvudet, skydd mot våld och en dräglig utbildning för barn beror fortfarande på individens tillgång till pengar. Alltså är det ekonomisk demokrati som saknas.

Det bör alltså inte förvåna någon att Sydafrika på många vis i dag ser ut som förr. Visst har topp- och bottenskikt "integrerats" något. Om man tar en rundtur i Johannesburg som är Afrikas rikaste metropol kan man se någon enstaka vit människa tigga på gatan i Braamfontein eller Boksburg och svarta affärsmän trängas med den traditionella vita makteliten på vernissage i Sandton eller någon trendig galleria i Hyde Park. Men för gemene man har inte mycket förändrats. Det är fortfarande ett svart lumpenproletariat som befolkar kåkstäderna i Zola, Kwa-Thema, Alexandra och Ivory Park. I de lummiga förorterna i norr, som på så många sätt påminner om amerikanska lyxområden, bor den vita borgarklassen fint om än bakom murar och fönstergaller.

Men allt är inte hopplöst. Det finns fortfarande opposition mot nyliberalismen och ett nytt parti på vänsterkanten är inte omöjligt, delvis bestående av SACP, Cosatu och ANC:s mer radikala ungdomsorganisation. En politik som bibehåller apartheidtidens grova ojämlikhet genererar obönhörligen svåra motsättningar och till slut en förnyad klasskamp. Detsamma gäller globalt för den gamla urvattnade liberalismen som nu marknadsförs som "framtidens" politik.