Två år efter Göteborg

Diskussionerna om hur händelserna under EU-toppmötet i Göteborg ska tolkas har efter den första chocken givit inspiration till mycket kreativt arbete. I Sverige har ett flertal böcker getts ut, teaterföreställningar spelats, människor organiserat sig och massor av tankar har formulerats. Själv var jag i Malmö i helgen för att uppleva utställningen på stadsbiblioteket om Göteborgshändelserna och de mindre omtalade Malmöhändelserna i samband med Ekofinmötet i april 2001.

Så när en SOU (Statens offentliga utredningar) om Göteborg publicerades i december var det bara en del i en omfattande tolkningspraktik av Göteborgsmötet. Men trots det en viktig del för det offentliga samtalet om händelserna. Rapporten gav upphov till en del debatter både i TV och i tidningar och det som fokuserades var lagen om maskering. Men rapporten har mycket mer att säga och några saker är faktiskt riktigt intressanta och borde lyftas fram av en maktkritisk vänster.

Enligt den traditionsrika svenska modellen, att så fort det uppstår kontroverser i samhället tillsätta en utredning, producerades det även en SOU om händelserna i Göteborg under EU-toppmötet 2001. Det är en omfattande rapport, över 700 sidor, som inkluderar många intervjuer, utredningsmaterial, polisrapporter och artiklar från massmedia. På flera ställen är den ambitiös och Göteborgskommitténs syfte att lyfta in händelserna i ett vidare perspektiv är väldigt tilltalande. Det är ju i ett globalt perspektiv som händelserna hör hemma och det försöker rapporten att bemöta. Att den sen inte räcker ända fram är väl kanske bara ett symptom på att syftet, ambitionen och analysen av händelserna inte riktigt hänger ihop med förslagen till framtida åtgärder.

"Inte bara en ordningsfråga"

Rapporten börjar dock hoppingivande. Händelserna sätts in i en ram som inkluderar hela samhället. Kommittén skriver: "Det som hände i Göteborg kan inte enbart ses som ordningsfrågor som skall hanteras med polisiära insatser utan också som politiska frågor rörande demokrati, inflytande, utanförskap mm" (17). Detta uttalande följs upp i rapporten dels genom att rapporten börjar med ett ganska långt avsnitt som handlar om de sociala rörelsernas reaktioner "mot vad de anser vara resultatet av en fortsatt ojämlik fördelning av makt och kapital" (50) dels genom att argumentera för - även om det sker väldigt undanskymt - att Sverige bör verka för ökad öppenhet vid framtida möten.

I denna del görs även ett försök att diskutera autonomi, makt och motstånd. Utgångspunkterna är den franske filosofen och idéhistorikern Michael Foucault och det måste väl vara första gången som han framträder i en SOU. Det var nästan så jag satt och väntade på att begreppet Imperiet också skulle nämnas och att en not till Michael Hardt och Antoni Negri skulle uppenbara sig. Men riktigt så intressant blev det inte.

Vågar inte ta ställning

Vad som framgår tydligt av rapporten är att polisens agerande i Göteborg bidrog starkt till händelseförloppet. Framför allt lyfts husrannsakan vid Hvidfeldtska gymnasiet fram som en avgörande situation. I rapporten framgår det att de som hade information om händelserna inne i skolan - Säpo, väktare, vaktmästarna, boendevärdarna och demonstranter - beskrev situationen innan husrannsakan som lugn. Som rapporten poängterar var det lugnt på Hvidfeldtska innan husrannsakan skedde. De uppgifter som låg till grund för den verkar enbart polisledningen haft i sina huvuden, i alla fall om man ska tro utredningen som verkar ha haft tillgång till ett omfattande polismaterial.

Trots detta väljer kommittén att inte kritisera beslutet av husrannsakan vilket jag finner mycket konstigt. Däremot skriver de: "Vi anser att det är anmärkningsvärt att källorna inne på Hvidfeldtska gymnasiet inte användes på optimalt sätt inför polisinsatsen på skolan" (682). Hur man från kommitténs sida kan undgå att kritisera insatsen i starkare ordalag visar på den veliga inställning som återfinns i rapporten. Här ligger deras egna bevis framför dem och de vågar ändå inte ta ställning, trots att till och med Säpo verifierar kritiken mot åklagare och polisledningen.

Att polisens agerande ifrågasätts så starkt i utredningen är intressant. Det går nämligen på tvärs med all annan mediabevakning från händelserna, men också med den dominerande åsikten efteråt. Då har demonstranterna fått den aktiva rollen vilket innebär att all skuld för händelserna - även polisskotten - läggs på demonstranterna. Polisen framstår enbart som reaktiv i händelseförloppet. Det är ju därför som åtalen mot poliserna kan läggas ner gång efter annan. Enligt åklagarna och medierna har inte polisen gjort något fel för de reagerade bara mot en hop vilda ungdomar. Men utredningen säger något annat. Därför är den väldigt intressant.

Media som sanningssägare

Det som kanske har kritiserats mest från Göteborgshändelserna är massmedias agerande. Väldigt många har känt en besvikelse över hur händelserna skildrades eftersom stereotypa bilder av våld fick all uppmärksamhet. Tyvärr har inte kommittén tagit till sig något av detta. Istället används media som sanningssägare, som den objektiva betraktare som massmedia själva kämpar för att framhäva sig som. Bland annat skriver man i rapporten att: "Av senare uppgifter i massmedia framgår [...]" (236). En djuplodande granskning av massmedierna hade varit på sin plats i en rapport som handlar om en av de händelser som kvantitativt uppmärksammats mest av massmedia de senaste 15 åren. I rapporten är dock massmedia fortfarande den granskande objektiva tredje statsmakten - en bild som för länge sedan har förkastats av både forskare och demonstranter.

Några andra noteringar som bör göras är att rapporten använder sig av begreppet Göteborgshändelserna för att beskriva hela förloppet under toppmötet. Det är ett begrepp som är mycket mer sympatiskt i sin neutrala form än ordet Göteborgskravallerna. Göteborgskravallerna har blivit det ord som har använts flitigast av både författare, journalister och politiker för att beskriva händelserna. Det är ett ord som lägger fokus på kravaller av en omedgörlig skuldbelagd massa och ordet skymmer därmed den mångfald av händelser som faktiskt ägde rum. Göteborgskommittén visar här en känslighet inför ordens makt medan andra debattörer kanske borde fundera över språkets karaktär istället för att upprepa maktens begrepp.

Inkonsekventa slutsatser

Sammanfattningsvis anser jag att ambitionen med denna SOU lovar mycket mer än den kan hålla. Trots den post-moderna inriktningen med uttalanden som "Vår ambition har varit att försöka ge en så rättvis bild som möjligt" så landar rapporten i ett stort modernistiskt "mer pengar till polisen och ingen maskering". I sina slutsatser faller den undan och blir precis det som syftet lovade att den inte skulle bli. Även om kommittén poängterar att "En analys av de bakomliggande orsakerna visar att det framför allt handlar om frågor som bara kan lösas politiskt inom de demokratiska strukturerna" (699) så finns det inga förslag som handlar om just de bakomliggande strukturerna av ojämlik fördelning av makt och kapital.

Förslagen som kommer från kommittén handlar nämligen om att polisen ska bli mer kravallutrustad och att demonstranterna inte ska få maskera sig. I lagförslaget om maskeringsförbud ligger nästan en ironi. Maskeringsförslaget är nämligen så urvattnat att alla som vill maskera sig också kan göra det i framtiden. Undantag görs nämligen för att skydda sig mot väderleken (många luvor mot blåsten blir det, eller stora glasögon mot solen), av religiösa skäl (oj vad alla blev muslimer helt plötsligt) och under deltagande i en parad, karneval eller liknande (inte visste jag att alla demonstrationer kunde bli karnevaler) (751).

Lagförslaget visar hur omöjligt ett maskeringsförbud är och hur ovärdigt det också är vårt samhälle. Tyvärr visar det också på de stora bristerna i rapporten. Det finns mycket intressant i rapporten men kommittén vägrar att ta konsekvenserna av deras egna analyser. De ser att protesterna har ett samband med makt, de ser att polisen är de som är upphovsmän till oroligheterna och de ser att det finns flera olika berättelser om händelserna. Trots det retirerar författarna och de enda förslagen som kommer från rapporten är att polisen ska få mer resurser och att ett maskeringsförbud ska införas.

Rapporten blir därmed inkonsekvent och en stor besvikelse samtidigt som några av deras analyser, exempelvis vad som skedde vid Hvidfeldtska gymnasiet, är radikalare än de flesta andra böcker jag läst i ämnet och mycket intressanta att ta med in i framtiden. Göteborgskommitténs SOU upprepar många av de snart två år gamla tolkningar av sanningen som massmedierna förde fram om skuld och problem. Samtidigt beskriver rapporten händelserna som initierade av misstag inom polisen och en global obalans. Detta borde tas fram och diskuteras framför allt av en maktkritisk vänster.