Självständighet genom
ockupation

Genom vapenmakt och förnekat självbestämmande ska det irakiska folket stöpas i amerikanskt predikande värderingar. Kapitalismens demokrati ska härska och det svarta guldet ska äntligen kontrolleras av sin rättmäktiga dollarkurs. Borta är den farsartade FN-diplomatin som så länge dominerade det politiska och mediala utrymmet.

Med diplomatins totala förödmjukelse försvann även den grundprincip och de allmänrådande FN-resolutioner och konventioner som borde ligga till grund för en humanare världspolitisk inriktning. Likaledes borta är de fördömande röster som endast fann sin grund i en hotad europeisk ekonomi. Försvann gjorde även Turkiet och den kurdiska befolkningen trots att Iraks norra delar med städerna Mosul och Kirkut fortfarande präglas av fraktionsstrider och den kurdiska gerillans närvaro. Lika osynlig som den utlovade befrielsen av det irakiska folket är den fantasiindustri av massförstörelsevapen som så oemotsagt fick ligga till rättslig och moralisk grund för USA:s geopolitiska interventionspolitik.

Afghanistan är kanske allra längst bort när vi nu så smärtsamt tvingas betrakta hur den politiska och mediala linsen ständigt byter fokus. Landet är på inga sätt annorlunda än Irak där de amerikanska styrkorna nu så sakta dras in i vad som ser ut att formas till ett regelrätt gerillakrig mot ockupationen. Afghanistan hålls samman med vapenmakt och ekonomiska utbetalningar till de inbördes stridande krigsherrarna. Landets herointillverkning har ökat dramatiskt sedan den nu omgrupperade talibanregimen tvingades bort ifrån maktens mer officiella representation.

Märk hur det väpnande motståndet mot de amerikanska styrkorna i både Afghanistan och Irak omnämns som terrorism, en medveten benämning för att legitimera ockupationens brutala karaktär och som oundvikligen knyter an till händelserna den 11 september och USA:s war against terrorism, I Afghanistan visar rapporter på att närmare 20 000 människoliv gått förlorade som en direkt eller indirekt följd av de amerikanska bombningarna av landet (läs Jonathan Steele´s artiklar i bland annat The Guardian). I juni månad rapporterade "Iraq Body Count" att uppskattningsvis 10 000 civila irakier har dött som en direkt eller indirekt följd av stridigheterna i mars-april, bara i Bagdad beräknas 2400 civila ha omkommit.

En skrämmande tanke som når oss är att endast ett, för de amerikanska och brittiska styrkorna, kostsamt gerillakrig i Irak, men även Afghanistan kan få länderna att omvärdera sin geopolitiska frammarsch och framförallt hindra framtida angrepp mot andra länder i Mellanöstern. Som om endast blodets logik kan omvärdera maktprofitens vägskål, om inte annat dess folkligt grundade och moraliskt skyddade tanke om västvärldens ansvarsplikt gentemot världens befolkning.

Rakt västerut om Irak pågår just nu kanske den mest bisarra och massmedialt förvridna sekvens som någonsin utspelats i världsagendans blickfång. Det ska bli fred mellan den israeliska ockupationsmakten och den förtryckta palestinska befolkningen. Vad som helt tycks undgå den analytiska omgivningen, för att inte tala om det nu helt ogiltigt representativa palestinska maktstyret, är att ingenting egentligen ska förändras. Israels premiärminister Ariel Sharon hyllas som fredens man i ett konstlat försök att tvätta hans blodiga händer rena.

Omvärlden applåderar när han nämner ockupationen vid namn, men ingen verkar lyssna när han sedan avfärdar dess omnämning. Omvärlden applåderar när han talar om palestiniernas stat, men ingen verkar inse att han inget sagt om en palestinsk stat. Omvärlden applåderar när han talar om rivandet av bosättningar, men ingen verkar bry sig om att bosättningar i Sharons ordval endast utgör några obebodda tältläger och aldrig inkluderat de över 200 permanenta bosättningarna på Västbanken som nu rymmer nära 400 000 judiska bosättare. Omvärlden applåderar när israeliska soldater dras tillbaka ifrån norra Gaza, men ingen verkar vilja se att bara några kilometer västerut ligger bosättningskomplexen kvar och med dem de israeliska soldaterna symbiotiska närvaro. Omvärlden applåderar även när Betlehem överlämnas till palestinskt styre, men ingen verkar notera att de israeliska soldaterna i stället bildat mur runt stadens periferi. För att inte tala om hur hela det massmediala bruset tycks radera de palestinska flyktingarnas ovillkorliga rätt att återvända till sina forna hemtrakter. Hemtrakter som för en mängd palestinier snart inte längre kommer finnas kvar då den Israeliska staten är i full färd med uppförandet av den så kallade "säkerhetsmuren mellan Israel och Västbanken".

Lika osynlig som debatten om Israels säkerhetsmur är även de faktiska konsekvenserna som muren medför då den inte alls följer 1949 års gränslinje utan i stället krymper Västbankens yta genom att införliva en rad israeliska bosättningar samt östra Jerusalem till den israeliska sidan av gränsdragningarna. Ingenting sägs om planerna för murens färdigställande som till slut helt kommer att inringa stora delar av Västbanken och därmed förvandla området till världens största fängelse, näst efter Gazaremsan.

Den israeliska ockupationen har likt USA:s ockupation av Irak en obehagligt legitim karaktär i maktens korridorer. Det koloniala arvet är ingen annat än ett krasst försök att skilja på historia och nutida verklighet. Ingenting positivt kan komma ur ockupationens påtvingade beteende, ingen fred kan skapas genom ockupationens diktat. Så länge de amerikanska styrkorna finns kvar i Irak så bör ingen annan vikt läggas än vid ett direkt gerillakrig mot ockupationens närvaro. Så länge Israel ockuperar Gazaremsan och Västbanken så bör inga förhandlingar ske och inga eftergifter ges, endast ett civilt och väpnat motstånd mot den israeliska ockupationen. FN stadgarna ger vart folk som lider under militär ockupation en väpnad motståndslegitimitet.