"En inbjudan till
palestinier att ge upp
sin kamp"

Det mest slående i fredsplanen är att den undviker grundproblemet - Israels ockupation - och inte heller kräver ett upphörande av den apartheid som palestinier lever under. Den kräver inte heller några sådana förändringar - särskilt inte i fas 1. Tyngdpunkten i färdplanen för fred är säkerhet och inte demokrati, om någon skulle tro det.

Fredsplanen skulle kunna avfärdas som en proisraelisk konfliktlösning vars huvudmål är att tillgodose USA:s politiska intentioner i Mellanöstern. Med insikt i konflikten är det lätt att se att det krävs ett slut på Israels ockupation, som pågått sedan 1967, för att det ska bli fred mellan Palestina och Israel. Men när USA har dragit upp linjerna kan vi vara helt säkra på att den som inte följer dem blir straffade och därför bör den granskas. Låt oss se hur planen för lösning av Israel-Palestinakonflikten kom till och kommentarer om planen som dokument.

Kritiken är i huvudsak inriktat på områdena som saknas eller inte utvecklas i fredsplanen. De är ockupationens upphörande och gränsdragning före ockupationen, Jerusalems status, flyktingars rättigheter och de olagliga israeliska bosättningarna. Inom dessa avgörande områden finns regler och företeelser som också måste tas bort och omvandlas för att ockupationen ska upphöra helt.

Bush vision blev fredsplan

Färdplan för en permanent tvåstatslösning för Israel-Palestinakonflikten, som är det officiella namnet har dragits upp USA och godkänts av EU, Ryssland och FN:s säkerhetsråd, i vilket USA och Ryssland är permanenta medlemmar. De tre andra parterna har också intressen i området.

Arabländerna i Mellanöstern ingår inte i planerna för Mellanösterns framtid. Egypten, som tillhör USA:s allierade mot terrorism och får militärt stöd från USA, har utsetts som medlare för att få Palestina att ge sig in på den rätta vägen. USA är det enda land som kan sätta press på Israel. De proisraeliska lobbygrupperna i det republikanska partiet i USA och i Bush-administrationen kommer att se till att pressen inte blir stor.

Färdplan för en permanent tvåstatslösning för Israel-Palestinakonflikten, som finns på FN:s hemsida, är till innehållet i stort sett samma plan som USA:s president George W Bush presenterade den 24 juni 2002 (full text på exempelvis the Observers hemsida).

I en intervju för Observer och Daily Telegraph förra veckan säger Israels premiärminister Ariel Sharon "Jag var den som föreslog planen, låt oss säga - mer eller mindre - är den identisk med president Bush vision när han höll sitt tal den 24 juni förra året om den här typen av plan."

Konfliktlösning ingår i krig mot terrorism

Vad är då bakgrunden till att Bush-administrationen plötsligt visade ett intresse för Israel-Palestinakonflikten? Kriget mot terrorism och att konflikten ingår i USA:s planer för Mellanöstern. Bush sade i talet den 24 juni 2002 att det inte finns någon väg till fred förrän alla parter bekämpar terrorism.

En anledning till att en plan för konfliktlösning mellan israeler och palestinier kom till är att USA och Israel vill få bort Palestinas president Yasser Arafat. Israels armé har försökt döda honom och hållit honom instängd i ett kontor i Ramallah sedan ett och ett halvt år, men har inte tagit död på hans makt. Många palestinier har däremot mindre förtroende för honom efter att han undertecknade Osloavtalet 1993 och efter avslöjande om korruption i PLO:s ledarskikt. Men färdplanen för fred handlar inte att uppmuntra demokratirörelser i Palestina.

Att palestinier saknar demokratiska institutioner och att ekonomin strypts anser inte USA har något med ockupationen att göra utan det beror på det palestinska ledarskapet. För att det ska bli fred, säger Bush, måste det palestinska ledarskapet bytas ut, vilket skrevs in som ett ultimatum i färdvägen för fred.

Genom planen kan Arafat kringgås genom att USA bestämmer att makten i Palestina läggs på premiärminister Mahmoud Abbas och säkerhetsminister Mohammed Dahlan. Båda har visat ett kompromissvilja gentemot USA, som bidrar med dollar.

Sharon har kritiserat EU för att man fortfarande har samtal med Arafat och i veckan besökte han Storbritanniens premiärminister Tony Blair för att ställa kravet att Storbritannien följer USA:s linje att frysa ut Arafat.

Nykonservativa lobbyn har stort inflytande

Den 3 april 2002 skickade den nykonservativa organisationen Project for the New American Century, PNAC, ett brev till president Bush där de uppmanar att USA inte ska förhandla med Arafat.

I september året innan PNAC hade skickat ett brev till president Bush där de föreslår olika steg i en strategi att bekämpa terrorism. Israel och den palestinska myndigheten är ett av stegen. De anser att USA inte ska ge den palestinska myndigheten något stöd förrän den visar handling mot terrorism.

PNAC bildades 1997 av Robert Kagan och William Kristol ¹. Organisationens syfte är att arbeta för ett globalt amerikanskt ledarskap. Bland underskrifterna av PNACs principförklaring den 3 juni 1997 finns personer som idag har poster i Bushadministrationen, exempelvis vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld, vice försvarsminister Paul Wolfowitz och Richard Pearle, som tidigare var styrelseordförande i Pentagons Defence Policy Review Board, som är en rådgivargrupp till försvarsminister Rumsfeld. Pearle avgick från sin styrelsepost i Defence Policy Review Board den 28 mars i år efter ett avslöjande att han fått 5 miljoner som rådgivare till telekombolag, som nu är bankrutt. Det ansågs sätta honom i en intressekonflikt.

I sin kommentar till färdplanen för fred menar mediekritikern Edward Herman² att den kristna högern öppet ger stöd åt Israels etniska rensning av palestinier.

En annan lobbyorganisation för Israels sak är AIPAC (the American Israel Public Affairs Committee).

Daniel Pipes bildade 1994 the Middle East Forum³. Han tillhör den nykonservativa skaran och skrev i New York Post den 8 juli att han börjar bli orolig över om USA kan sätta tillräcklig press på palestinierna att infria kraven i fredsplanen och göra slut på terrorism.

Luddigt om statsgränser, Jerusalem och flyktingar

PNAC:s förslag går igen i Bush vision om konfliktlösningen för Israel och Palestina. Den visionen blir sedan fredsplanen för fred. Även luddigheten i Bush uttalande om att lösa frågan om Jerusalem och framtiden för fyra miljoner palestinska flyktingar förblir luddiga i fredsplanen.

Om gränserna för staten Palestina, Jerusalems status och ockupationen görs bara antydningar i färdplanen. Fas tre beskrivs att parterna i konflikten ska "förhandla om gränser utifrån FN-resolutionerna 242, 338 och 1397, vilka gör slut på ockupationen som började 1967 och ska inkludera en rättvis och realistisk lösning på flyktingfrågan och förhandla om en resolution om Jerusalems status som tar hänsyn till politiska och religiösa intresse på båda sidor och skyddar de religiösa intressena hos judar, kristna och muslimer över hela världen, och fullföljer visionen om två stater, Israel och självstyrande, självständig, demokratiska och beständiga Palestina, att leva sida vid sida i fred och säkerhet." I detta stycke nämns året 1967, men i dokumentet i övrigt hänvisas till återställandet till situationen före mars 2000.

Herman säger att färdplanen för fred skickades av FN:s generalsekreterare Kofi Annan till FN:s säkerhetsråd den 7 maj. Men, "dokumentet återger exakt den partiskhet som härrör från USA:s författande av planen."

Kräver att palestinier ger upp

I färdplanen för fred har EU, Ryssland och FN godkänt USA:s partiska plan för en tvåstatslösning, där de tunga kraven ställs på den part som lever under ockupation och apartheid och lämnar öppet för ockupationsmakten Israel att bedöma om palestinierna uppfört sig rätt.

Herman summerar planen för konfliktlösning som "en inbjudan till palestinierna att ge upp och lämna sina liv i de vänliga händerna på Ariel Sharon och George Bush."

Edward Saids kommentar om färdplanen för fred är att den mer är en plan för pacificering än om fred. "Den handlar om att göra slut på Palestina som ett problem." Han hänvisar till det upprepade ordet "performance" (här ungefär verkställande) som syftar på hur palestinier ska uppföra sig. "Inget våld, inga protester, mer demokrati, bättre ledare och institutioner - allt grundat på uppfattningen att det underliggande problemet har varit grymheten i palestinskt motstånd, snarare än ockupationen som är orsaken till motståndet."

Väpnad kamp sätts inte i förhållande till ockupationen

I sitt tal den 24 juni 2002 beklagar Bush att israeler tvingas leva under terror och att palestinier tvingas leva under ockupation. Att leva under ockupation betyder att leva under terror, men terror nämns aldrig så att det kan knytas till den israeliska armén.

Ett ockuperat land befinner sig i ett krigstillstånd. Men väpnat motstånd mot ockupationsmaktens militär betecknas som terrorism enligt USA:s doktrin efter 11 september dådet 2001.

Det ställs aldrig frågan varför terrorhandlingar uppstått eller vad de är ett svar på. Intifada förklaras inte som ett uppror mot förtryck. Said beskriver den palestinska intifadan som ett uttryck mot kolonialism, men också ett exempel på ett missnöje med den ekonomiska och sociala världsordningen.

George E. Irani och Laurie King-Irani påpekar att Sharons regering måste bort. De säger också i sin artikel i libanesiska tidningen Daily Star att en färdplan för fred i en konflikt som varat i 55 år och en ockupation som varat i 33 år måste ha former för att läka lidande och trauman och vägar att söka försoning.

Amnesty International kritiserar att färdplanen för fred framställer krav på att följa de internationellt överenskomna konventionerna för mänskliga rättigheter som om de kunde villkoras efter politiska framsteg. Brott mot mänskliga rättigheter görs både av israeler och palestinier. Ett brott mot internationell lag som Amnesty tar upp är att det finns 350 palestinska barn i israeliska fängelser.

Bosättningar blev utposter

Trots att Sharon ser sin egen karta för Palestina i färdplanen för fred gjorde Israel 14 invändningar mot den färdvägen för fred när den presenterades. Invändningarna har i stort accepterats.

Exempelvis lovade Sharon vid mötet mellan Bush, Abbas och Sharon i Aqaba i Jordanien den 4 juni att dra tillbaka illegalt byggda utposter som kommit till efter mars 2001, då Sharon tillträdde som premiärminister. De uppskattas vara 60 stycken. Även om Sharon har uppmanat till att bygga utposter för att spränga sönder de palestinska områdena är det enklare att bygga upp utposter igen. De redan etablerad bosättningarna, som bryter mot den fjärde Genèvekonventionen klarar sig från borttaganden. Det är till bosättningarna, som ofta ligger i utkanterna av palestinska städer på palestinsk mark, som de israeliska soldaterna har retirerat när nu säkerhetsuppdraget överlåtits på den palestinska myndigheten i norra Gaza och i Betlehem.

Det bor 200 000 israeliska bosättare på Västbanken och Gaza och 200 000 i östra Jerusalem.

Sharon kan även undgå att plocka ner utposterna. I intervjun för Observer och Daily Telegraph i förra veckan sade han: "I första fasen ska det bli ett fullständigt upphörande av terror, hot och provokation, och sen är jag redo att gör smärtsamma kompromisser".

Normalisering är inte ett normalt tillstånd för palestinier

Israel ska dra sig tillbaka från områden "som ockuperades från 28 september 2000". Den 29 september 2000 gjorde Sharon sitt provocerande besök till Harem Al-Sharif, som är muslimers heliga plats i Jerusalem, flankerad av upp till tusen israeliska poliser och soldater. Under de protester den provokationen utlöste sköt israeliska soldater ihjäl åtta palestinier. Den händelsne utlöste den andra intifadan (upproret) som fram till i juni i år pågått i tusen dagar eller 33 månader.

Målet i färdplanen är att återgå till tillståndet för intifadan, vilket kallas normalisering, inte är ett normalt tillstånd för palestinier påpekar den brittiske journalisten Jonathan Cook. Då var 60 procent av Västbanken och 20 procent av Gaza kontrollerat av Israel. Han kritiserar också färdplanen för att hoppar över att Västbanken och Gazaremsan separerades under åren då Osloavtalet rådde (Osloavtalet slöts 1993).

Den israeliska journalisten Amira Hass, som bor i Gaza, säger att även om det skulle lyckas att återställa ordningen som den såg ut 2000, före den andra intifadan, så är bosättningarna kvar, mark och vatten stjäls och israeler kontrollerar vägar. Varför skulle palestinier vara tacksamma för att återgå till ett sånt liv?

Slutfasen kan skjutas upp på obestämd tid

Fredsplanen är indelad i tre faser och slutfasen är 2005, då staten Palestina ska godkännas av kvartetten.

Sharon poängterar i intervjun förra veckan att "Man går inte från en fas till nästa om inte den förra har blivit fullständigt verkställd". Just det har kritiker av färdvägen för fred noterat öppnar möjligheter för Israel att fördröja hela processen mot slutmålet att en självständig palestinsk stat bildas.

Mustafa Bargouti⁴ säger att Sharon framställer en interimstat för Palestina som en permanent lösning av konflikten. Han befarar att färdplanen för fred kan bli samma misslyckande för palestinier som Osloavtalet blev. Bargouti, som så många andra, menar att fred skapas bara om Palestina bildare en egen stat där gränserna är desamma som 1967 innan Israel ockuperade Israel. Och säger att ockupationen också skadat israelernas liv. Bargouti är drivande i organisationen National Poltical Initiative (NPI) i Palestina. NPI anordnar träningsprogram för arbetslösa palestinier - arbetslöshetssiffran i Palestina är 50 procent - och försöker enligt Said att mobilisera det palestinska samhället för fria val.

Palestina blir enklaver

Sharon godkände en färdplan för en Palestinsk stat och inte staten Palestina som det står i färdplanen. Han sade att talade också en palestinsk stat som landområden med "contiguity", det vill säga nära grannskap, men inte som ett helt landområde.

I färdplanen för en tvåstatslösning står inget om var landgränser ska dras. Den öppnar för en tolkning att det är gällande splittrade tre enklaver av palestinska områden som ska utgöra staten Palestina. Det ger möjlighet för Sharon att fullfölja sin karta för Palestinska områden inlåsta i staten Israel.

Det handlar inte bara om att Västbanken och Gazaremsan är åtskilda utan Västbanken kommer genom stängsel och murar att bestå av flera enklaver. Det sägs att vägtunnlar och broar ska förbinda enklaverna, men det byggs inte ens in gångvägar i stängslen.

Redan Osloavtalet öppnade vägen för enklaver då det resulterade i tre säkerhetszoner som Sharon utnyttjat i sin strategi att splittra palestinska områden och omringa dem med israelisk mark. Se karta och förklaring av säkerhetszonerna här

Palestinier åtskiljs från palestinier som bor i områden som kommer att bli godkänt som israelisk mark, t ex den bördiga Jordandalen. Minst 300 000 palestinier på västbanken kommer att skiljas från den mark de odlar.

Israelernas byggande av den separerande muren och de separerande stängslen, som inte nämns i färdplanen, är det mest tydliga för tanken om apartheid. Stängslen är åtta meter högar och omgivna av djupa diken och taggtråd. Muren på Västbanken byggs i cement och är åtta meter hög (och lika många meter under jord) och två meter bred. Den ska byggas från norr till söder, vilket är 347 kilometer. Hittills har 120 kilometer av muren byggts. Varje kilometer kostar 1,6 miljoner dollar.

Vid sitt möte med premiärminister Blair i veckan gjorde Sharon klart att muren och stängsel inte ingår i Israels åtaganden i fredsplanen. "Säkerhetsstängslen är varken politiska eller militära gränser, utan ett hinder mot infiltration."

Att fortsätta våldssituationen före fredsplanen ökar våldet och repressionen. Det finns demokratiska vägar till fred, där palestinska folket är kraften, men en sådan konfliktlösning backas inte upp ens av arabstaterna i närområdet.