Irakkoalitionens
dödsantal undangöms

Den västdominerade mediabevakningen av Irak har egentligen inte antagit något nytt mönster i sitt sätt att beskriva eller rapportera händelseutvecklingen i landet. Omvärlden tvingas fortfarande leta efter alternativa källor i sin jakt på en mer sanningsenlig och nyanserad bild av både historiska som nutida händelseförlopp.

Under 1980-talet utelämnades de starka ekonomiska och ideologiska band som förenade USA och Storbritannien med Saddam Hussein. En diktator som med tyst samtycke samtidigt bedrev ett brutalt rensningskrig mot den kurdiska minoriteten och olika shiamuslimska religions- och klangrupperingar. Under 1990-talet vände den ideologiska överenskommelsen när Irak spelat ut sin strategiska marionettkaraktär och vid samma tidpunkt begick det katastrofala misstaget att invadera grannlandet Kuwait.

Gulfkriget följde och koalitionen, som den här gången faktiskt kunde visa upp en viss grad av politisk legitimitet genom ett utfärdat FN-mandat samt ett brett spektra av bidragande stater, slog ner på Irak som trots militär upprustning led ett förkrossande nederlag. Det är här som medierna fortsätter sin utstakade förvanskningsradie. Utelämnat och bortglömt blir de katastrofala följderna som drabbade det irakiska folket medan regimen förblev intakt. Sanktioner som slog ner med förödande effekt mot ett redan krossat folk cementerade Saddam Hussein vid makten och vidmakthöll den rådande normen av vardagsbrutalitet och politisk diktatur. Vad omvärlden aldrig blev varse om var de folkmordskarakteristiska konsekvenser som sanktionerna, efter amerikanska och engelska diktat, förde med sig. Medierna valde att ignorera det väl fungerande arbetet med att avväpna regimens massförstörelsevapen och skapade åter, denna gång 1998, grundsatser för ännu ett förödande bombkrig mot det irakiska folket.

"Demokratisering"

Sen kom nästa årtusende och ingenting blev egentligen förändrat. Det blev en än mer ignorant presidentadministration i USA som genom elfte september gavs tillräckligt mycket frihet och kraft för att i slutändan inte ens behöva sin mediebroder. Efter ett kort och förhållandevis smärtfritt angrep mot Afghanistan, för att inte nämna något om de uppskattningsvis nära tiotusen civila dödsoffren som lämnades begravda efter befrielsen, var det åter dags att vända sig mot det formbara Irak.

Här återkommer så det mediala mönster vi tidigare skapat bekantskap med. FN ogiltigförklarades, små obskyra magisteruppsatser förvandlades till stormakternas mest välgrundade och alarmerande säkerhetsrapporter. Irak köpte uran ifrån Afrika, robotramperna stod startklara och aldrig förr hade den irakiska regimen innehållit så mycket obotlig ondska. Koalitionens angrepp kunde förutspås likt en matematisk profetia, likaså förutbestämd var den fallande regim vi nu endast hör strypgreppsviska genom inspelade kassettband.

Här har vi ett projekt som trots sitt historiska garnnystan ska genomföras med absolut perfektion och om analytikerna i det fjärran Washington fick sia så skulle alla fredsälskande nationer, ja hela den fredsälskande irakiska befolkningen, sluta upp i vad analytikerna närmast kunde beskriva som demokratiseringens anstormande era.

Drama och myt

Men det är samtidigt här som saker börjar gå fel. Den evigt maktrelaterade mediemaskinen har verkligen försökt hjälpa till, ja man gick till och med så långt som att ersätta krigets blodiga realitet med filmatiserade hjältesagor. Men ingenting kunde hindra koalitionens frihetssoldater från dess smärtsamma förvandling till hatad ockupationsgarant. Saddam Hussein är nu endast ett mystifierat kassettband vars uppdateringar är lika entydiga som obetydliga.

Det handlar inte längre om USA mot Baathregimens personifierade ondska, det har slutat handla om massförstörelsevapen och dess medföljande interventionsarmé. När alla dessa ideologiskt motiverade vrångbilder stöpts om ända så kommer endast den reellt existerande, och för de amerikanska och engelska soldaterna obehagligt närvarande, insikten om att Iraks framtid endast kan och ska stöpas av det irakiska folket bli till den sista och kargt kvarvarande försoningen med kameralinsen.

De verkliga siffrorna

Jag ska nu med hjälp av en ny Internetresurs visa på hur de västdominerade medierna fortfarande följer samma förutbestämda mönster av framställning och undanhållning. Därför ska jag nu bli en smula mer sifferbestämd i min avslutande del av denna lätt poetiska beskrivning av omvärldens skeenden.

Sedan invasionen av Irak inleddes den 20 mars 2003 så har totalt 292 amerikanska och engelska soldater dött. Av dessa 292 stycken är 44 engelska och resterande 248 är amerikanska. Jag tänker dela in händelseutvecklingen i Irak i tre olika perioder. Den första perioden från att offensiven inleddes 20 mars till Bagdads fall 10 april. Nästa period sträcker sig fram till 2 maj då USA:s president George W Bush förklarar kriget avslutat. Den tredje perioden blir således från 2 maj och framåt.

Genom att presentera följande siffror vill jag visa på hur medierna även här följer sin edsvurna uppgift. Man försöker genom rena faktafel att undanhålla de motgångar som för var dag blir allt mer påtagliga i sin mer sanningsenliga form. Det nämns olika beräkningar när nyhetsinslag och dagstidningar uppdaterar antalet stupade koalitionssoldater. Men man kan generellt uppfatta en överensstämd beräkning som säger att nära 50 amerikanska och engelska soldater har dött sedan Bush förklarade kriget avslutat. Verkligheten är av en annan kaliber.

Innan jag visar på antalet döda under period tre vill jag kort summera period ett och två. Jag måste också poängtera att det endast är amerikanska och brittiska soldater som stupat.

Under period ett dog 148 soldater varav 117 stycken var amerikanska.

Under period två dog 24 soldater varav 22 stycken var amerikanska.

Under period tre så har än så länge 120 soldater dött varav 109 stycken är amerikanska. Antalet stupade är mer än dubbelt så högt som vad dagligen rapporteras av media. Av de 120 soldater som dött sedan den 2 maj har 60 stycken dödats av irakisk gerilla. Endast 6 av de stupade är britter och de dog alla i samma incident när deras konvoj anfölls norr om Basra i södra Irak.

53 soldater varav endast 3 är britter har avlidit till följd av olyckor, oftast i form av vältande fordon samt vid minst tre incidenter av helikopterolyckor. 9 soldater har dött av sjukdomar varav åter 3 är brittiska. 3 amerikanska soldater har dessutom tagit livet av sig under sin tid i Irak. Det sista dödsfallet är en amerikansk soldat som dog av så kallad "friendly fire" under en räd i norra Irak.

Hur många irakier som dött sedan krigets utbrott är svårare att beräkna. Uppskattningsvis har närmare 8 000 civila irakier dödats men denna siffra utelämnar soldater ur den irakiska armén som antas överstiga det civila antalet med minst det dubbla. Det är konstigt hur gränsdragningarna mellan civila och militära irakier dras då media samtidigt rapporterat att en stor del av den irakiska armén var tvångsrekryterad och tvingades strida under dödshot ifrån andra irakiska förband. Dessa tvångsrekryterade soldater borde då rimligtvis infinna sig i den civila beräkningen av antalet stupade irakier.