En ohållbar utveckling
för Mellanöstern

Man får en känsla av att Israel nu söker en militär konfrontation med en fiende man ännu inte kunnat besluta sig om. Ariel Sharon har inte lärt mycket av historien förutom insikten om att en militär situation alltid skapar kaos och ett förvirrat krav på starkt ledarskap. Ett ledarskap han aldrig rent politiskt kan klara sig utan men samtidigt ett nödvändigt ledarskap i Sharons strävan efter sitt judiskt historiska Storisrael.

Det är svårt att veta hur Washington resonerar men det verkar mer och mer som om Israel än en gång ska axla rollen som antändande gnista. USA har kört fast i Irak och kommer snart tvingas välja mellan att dela landet i olika etniska nationer eller fortsätta med sitt förödande försök att styra landet i dess helhet. Irak kan komma att bli för USA vad Afghanistan blev för Sovjetunionen under 1980-talet. USA kommer att behöva Israel i ett påtvingat försök att rikta de arabiska folkens uppmärksamhet mot ännu en förödande konflikt.

På samma sätt verkar det som om man planerar att använda sig av Turkiet i ett försök att militärt internationalisera Irakkonflikten. USA har gett Ankara klartecken för en väpnad kampanj mot den kurdiska gerillan i sydöstra Turkiet, en konflikt som garanterat kommer att sprida sig till de kurdkontrollerade områdena i norra Irak. Israel kommer antagligen att provocera fram en militär konfrontation med Hizbollah i Libanon som i värsta fall kan leda till att syriska soldater och därmed även Syrien dras in i kriget. Hela regionen kan komma att brisera men samtidigt avlasta USA i Irak som då kan fokusera sig på det ökade shiamuslimska motståndet i söder. Något som i slutändan kan leda till en konfrontation mellan USA och Iran.

Hur man än väljer att analysera de geopolitiska dragen av dagens politiska agenda sammanstrålar de tydliga konflikterna i ett ständigt återkommande ämne, nämligen Palestina. Den postkoloniala utvecklingen har lämnat det palestinska folket åt sitt eget öde och därmed cementerat ett militärt tillstånd i hela Mellanöstern. Den palestinska befolkningen kan inte förklaras enbart med Västbanken och Gazaremsan. De utgör en femtedel av Israels egna befolkning. Libanon, Syrien och Jordanien har alla en stor palestinsk flyktingbefolkning som under de senaste femtio åren haft betydande vikt för de enskilda ländernas inrikespolitik.

Ett annat sätt att formulera det palestinska folkets återkommande betydelse för utvecklingen i Mellanöstern är att peka på Israel som en militärt överlägsen och aggressivt "försvarsinriktad" ockupationsmakt. En rad uppmärksammade händelser har de senaste veckorna tydliggjort de israeliska avsikterna för regionens framtid. De har även visat på den paradoxalt förvridna roll som landet har gentemot sin omvärld. Israel verkar helt exkluderat ifrån det internationella ansvaret. Landet har de senaste veckorna brutit mot grundläggande internationell rätt genom sina aktioner och hot mot Syrien, Libanon och Iran. Samtidigt har man fortsatt att angripa den palestinska befolkningen på Västbanken och Gazaremsan. Israel har mött stark kritik i FN men godtyckligt kunnat ignorera omvärldens protester med hjälp av USA:s garanterade vetostöd.

En rad händelser har de senaste veckorna tydliggjort det hot som Israel och USA utgör för en varaktig fred i Mellanöstern. Det här är några av dem:

Israels flyganfall mot mål inne på Syriskt territorium.

Den israeliska armén hävdar att man bombat ett träningsläger som använts av den palestinska motståndsgruppen Islamska Jihad. Syrien menar på att grottkomplexet var ett gammalt PLO-läger som inte längre var i bruk. Huruvida Syrien eller Israel delger oss sanningen om vad grottorna användes för - flygbombningarna förblir en grav kränkning av Syriskt territorium och landets nationella suveränitet. Man kan fråga sig hur Israels skulle reagera om syriska stridsplan bombat mål djupt inne i Israel.

Syrien och Israel befinner sig fortfarande rent teoretiskt i krig med varandra trotts en rad syriska förhandlingsförsök över de ockuperade Golanhöjderna. Men inte sedan Israels invasion av Libanon 1982 har några militära konfrontationer ägt rum. En närmast enad generalförsamling krävde på Syriens begäran en fördömande resolution av Israels handlande. Men USA stod som vanligt i vägen och vetomakten var åter ett faktum.

Israels angrepp mot Syrien följer samma mönster som USA själv tillämpat genom historien. Bush har tydligt deklarerat att Israel har rätt att försvara sig mot terrorverksamhet "både inom och utom sitt eget territorium". Frågan är om inte Washington gav direkt klartecken till den israeliska attacken i syfte att sätta allt starkare press på Syrien. USA har de senaste veckorna dragit upp planer för genomgående sanktioner gentemot Syrien. Minnet är fortfarande färskt över de anklagelser som riktades mot Syrien direkt efter Saddam Husseins fall. Det talades om att Syrien öppnat gränsen för både eftersökta Baathpartimedlemmar och utsmugglade massförstörelsevapen.

Israels bombhot mot Iranska kärnkraftsanläggningar.

Israel har den senaste veckan hotat med att bomba iranska kärnkraftsanläggningar. Det har talats om att i en samlad attack slå ut samtliga sju anläggningar och därmed "oskadliggöra det iranska hotet". Hot om våld gentemot en annan stat är en lika grav kränkning av samma rättigheter som skyddar Syrien (eller Israel för den delen) att inte utsättas för flygräder inom sitt eget lands territorium. Israel är och tänker förbli den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern. En kärnvapenmakt som helt undanhållit omvärlden sin styrka och som av någon oförklarlig anledning aldrig tvingats bemöta krav på inspektioner och internationell granskning.

Israel har aldrig öppet deklarerat att man har kärnvapen men samtidigt aldrig förnekat det. I förra veckan kunde vi läsa om hur amerikanska källor avslöjat att Israel nu kärnvapenbestyckat en rad ubåtar som ett direkt svar på det ökade iranska hotet. Israel vet att landets kärnvapenarsenal mister hela sin strategiskt dominerande effekt om Iran utvecklar ett eget kärnvapenprogram. Och varför skulle Iran inte få ha kärnvapen. Det är en tragisk realitet att ett lands enda och slutgiltiga försvarsmöjlighet förblir kärnvapen i sin militära dialektik med andra kärnvapenbestyckade länder.

Israels relation med Libanon och Hizbollah.

Israel har de senaste veckorna trappat upp sin militära närvaro vid den Libanesiska gränsen. Israeliskt flygvapen har vid flertaliga tillfällen de senaste veckorna kränkt libanesiskt luftrum och även bombat olika hizbollahposteringar i landets södra områden. Sporadiska skottväxlingar avlöser varandra så gott som dagligen och nu senast sköts en israelisk soldat till döds. Svaret lät inte vänta på sig. Även FN:s fredsbevarande styrka som fortfarande finns på plats i södra Libanon utsattes häromdagen för israelisk beskjutning.

Hizbollah är en betydelsefull makt i den libanesiska inrikespolitiken. Rörelsen är sedan länge väl integrerad i landets politiska agenda och har en partipolitisk och socialt förankrad position i Libanon samtidigt som Hizbollahs soldater betraktas som en del av det libanesiska försvaret.

Frågan är om Israel vågar anfalla Libanon på nytt. Rent militärt skulle en invasion likt den 1982 enkelt kunna genomföras men sanningen är den att Israel räds de efterföljande konsekvenserna. Hizbollah lyckades med det omöjliga. Nämligen att driva den israeliska armén ut ur Libanon efter ett blodigt gerillakrig. Ariel Sharon kommer troligen att fortsätta sin "restriktiva" aggressionspolitik gentemot södra Libanon. Men med ett amerikanskt stöd i ryggen och med en tillräckligt blodig ursäkt kan han mycket väl ge klartecken om att åter dra in över libanesiskt territorium och då garanterat involvera Syrien i striderna.

Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan.

Det palestinska folket blöder och aldrig tidigare har den israeliska brutaliteten varit så grundlig och militärt överlägsen. Ockupationen är en förödande realitet för mer än två miljoner palestinier. Gazaremsan är världens största fängelse omgärdat och uppsplittrat av israeliska soldater och bosättare. Ett fängelse av förtvivlad isolation och hopplöshet som försvarslöst inväntar ockupationsmaktens nästa dödsbringade drag.

Västbanken är uppdelat i en mängd palestinska enklaver. Nära 400 000 israeliska bosättare har med militärt stöd, alltsedan ockupationen inleddes 1967, roffat åt sig mer än halva Västbanken. Även Västbanken ska nu förvandlas till ett fängelse, långt mer komplicerat och omfattande än det instängda Gaza. Israel är i full färd med byggandet av vad de beskriver som ett "säkerhetsstängsel längs med gränsen mellan Västbanken och Israel". Men vad som nu uppdagas är en djupt inskärande betongmur som än så länge avskilt ytterligare 10 procent av det palestinska Västbanken.

Omvärlden protesterar givetvis och FN försöker få Israel att avbryta byggandet av muren. Det palestinska FN-sändebudet Nasser Al-Kidwa talade förra veckan inför säkerhetsrådet och föreslog en resolution som skulle förbjuda Israel att fortsätta byggandet av "säkerhetsmuren". Säkerhetsrådet samlades under tisdagen för att höra USA:s FN ambassadör John Negroponte bryskt förklara att "USA hade för avsikt att lägga in sitt veto mot alla resolutionsförslag som kritiserade israels säkerhetsstängsel".

Det är en oroande utveckling som tar form och det palestinska folket står maktlöst inför den israeliska militärmakten. Häromveckan inledde Israel ett förödande angrepp mot flyktinglägret Rafah i södra Gaza. Flera människor dödades, över hundra hus har förstörts och närmare tvåtusen människor har lämnats hemlösa. Avsikten med angreppet var enligt Israel att lokalisera tunnlar som används för vapensmuggling. Men vad som verkar mer troligt är att Israel genom att förstöra hundratals hus nu håller på att skapa en buffertzon i södra Gaza. Allt för att säkra bosättningar och militära posteringar vid gränsen till Egypten. Peter Hansen, ansvarig för FN:s flyktingkommitté i Gaza beskrev Rafah som en katastrofplats och talade om en desperat och ohållbar utveckling för det palestinska folket.

USA och Storbritanniens ockupation av Irak.

USA gick till krig mot Irak trots en nästintill enhetligt protesterande världsopinion. England, Italien och Spaniens maktcentra beslöt sig för att stödja den amerikanska invasionen och visade därmed sitt totala förakt inför den demokratiska apparatur vars ideal man samtidigt hänvisade till försvar för krigets legitimitet. Efter en förödande månad av invasionens blodiga framfart föll Bagdad och därmed även den Irakiska regimen. Saddam Hussein försvann och förblir försvunnen. De brittiska styrkorna lämnades i landets södra område medan amerikanska soldater befäste ockupationen och därmed även motståndet i de mittersta och norra delarna av Irak.

Vad som hänt med de kurdiska styrkorna sägs det väldigt lite om men allt tyder på att de för tillfället tillåts styra stora delar av norra Irak i väntan på nya direktiv ifrån Washington. Direktiv som troligen kommer innefatta turkisk militär. Det irakiska folket styrs av en amerikansk administration med Paul Bremer i spetsen. Till sin hjälp har han en utvald interimsregering liknande den som USA tillsatt i Afghanistan. En ny valuta cirkulerar, en omdirigerad polismakt har installerats och en rad nyförordningar har införts, däribland oljan som nu sakta men säkert börjat pumpas ut ur Irak.

Men folket lever fortfarande i djupaste fattigdom och landets tillstånd är en direkt konsekvens av västmakternas förödande sanktioner under 1990-talet. Tiotusentals människor har dött som en direkt följd av invasionen och ockupationen av Irak skördar varje dag nya dödsoffer. Robert Fisk, reporter för den brittiska tidningen Independent, uppskattar att närmare tiotusen personer avlidit under ockupationens järnförsedda hand allt sedan George Bush förklarade kriget avslutat.

Samtidigt som fler och fler irakier motsätter sig de amerikanska styrkorna har ett regelrätt gerillakrig tagit form och hundratals amerikanska soldater har fallit offer för motståndets allt mer väpnade karaktär. Ockupationen har nu pågått i över ett halvår och ingenting tycks få USA att dra sig ur, snarare dras man allt djupare in i en konflikt som snart kan komma att te sig olöslig och direkt förödande för den amerikanska utrikespolitiken. FN:s medlemsländer förväntas ställa upp med ekonomiskt och militärt bistånd samtidigt som USA genom föreslagna resolutioner ska bibehålla den övergripande makten i Irak. Washington arbetar för en internationaliserad ockupation och därmed även det mänskliga och ekonomiska priset som man nu tvingas betala.

Genom vapenmakt ämnar USA stöpa Irak i en kapitalistisk demokrati helt avskild ifrån det irakiska folkets makt och vilja. Vågar man nämna att några irakiska massförstörelsevapen fortfarande inte dykt upp, enligt Washington ska de nu finnas i Syrien eller Iran. Frågan är hur många länder dessa massförstörelsevapen kan tänkas passera innan USA tvingas erkänna att allt man har att erbjuda är en lögnaktig och ekonomiskt motiverad imperialism.