Presidenten till attack
mot Colombias
människorättsgrupper

Den amerikanske kongressledamoten Jim McGovern (demokrat) tillbakavisade i ett tal i kongressen i kärva ordalag Uribes argument. Han har tidigare vädjat om en tillfällig minskning av militärbiståndet till Colombia för att markera oro över straffriheten i landet och Uribes brutala åtgärder. McGovern menar att "det är straffriheten som hotar freden, demokratin och rättsäkerheten i Colombia, inte de organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter".

Bland de organisationer som Uribe angriper ingår aktade organisationer som Colombias Juristkommitté och en jesuitisk organisation. Dessa - och andra - organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har mycket konsekvent dokumenterat övergrepp som begås av såväl armén, dess bundsförvanter inom de paramilitära styrkorna som av vänstergerillorna ELN och FARC.

Aktivister förföljs

Problemet för Uribes regering är att de effektivt dokumenterat det fortsatta samarbetet mellan armén och paramilitärerna (som Uribe kallar "privata rättvisegrupper") och de fortsatta kränkningar som dessa gör sig skyldiga till. De skadar därmed Uribes internationella goodwillkampanj och han gör dem därför nu till en fiende. I Arauca har regeringsstyrkor redan fängslat åtskilliga fackföreningsledare och människorättsaktivister. Deras brott, konstaterar Jim McGovern, är att de fördömt och dokumenterat det fortsatta samarbetet mellan armén och paramilitärerna.

Många inom den civila vänstern - som emfatiskt betonar att man ingenting har att göra med FARC eller ELN - säger att de fruktar för sina liv, för att armén ska knacka på när som helst och låta dem försvinna. Förra året försvann i snitt 5,5 personer per dag i Colombia.

Årets fredspristagare Shirin Ebadi har i uttalanden för pressen särskilt velat uppmärksamma Uribes kampanj mot människorättsaktivisterna som hon kraftigt fördömer.

Gerillarörelserna FARC och ELN rör sig som fisken i vattnet, alltså gäller det för armén att tömma ut vattnet. Det gör man med våld mot civilbefolkningen. Jim McGovern tar upp ett fall där invånarna i en flyktingby (Colombia har tre miljoner internflyktingar) lät sätta upp taggtråd runt byn för att skydda sig mot fortsatta övergrepp från armén och paramilitärerna. Colombianska regeringsföreträdare påstod sedan att byn var ett FARC-kontrollerat koncentrationsläger och utsatte därmed inte bara byinvånarna utan också biståndsarbetare för livsfara i samband med en eventuell attack från armén eller paramilitärerna.

Andra åtgärder

Det finns ingen enkel lösning på inbördeskriget i Colombia. CIP betonar att USA:s politik med besprutningar av kokaodlingar bara har flyttat produktionen mellan länderna Peru, Bolivia och Colombia. Med bara en del av de enorma militäranslag som USA (och i någon mån Storbritannien, Tony Blair är Uribes andre, mera diskrete bundsförvant) skulle man kunna göra mycket för att hjälpa bönderna i regionen att odla andra grödor. Berömvärt är också ett program som Colombias regering har för att hjälpa före detta gerillasoldater av alla schatteringar att lägga undan vapnen, få en ny identitet och börja om som jordbrukare. Det borde Sverige och EU kunna understödja.

CIP framhåller också behovet av förebyggande åtgärder i USA som skulle kunna minska efterfrågan på narkotika där, inte minst behandling av narkomaner. De förslagen torde tyvärr vara svåra att förena med Bushadminsitrationens politik av kraftiga skattelättnader för de allra rikaste och kostsamma militära äventyr i Mellanöstern.

Vad gäller militärhjälpen till Uribe från USA och Storbritannien så är det viktigt att notera att Colombia inte saknar egna resurser att föra kriget. Landets rika elit sitter på gigantiska tillgångar och en indragning av det militära stödet till Uribe skulle kunna resultera i att han blev tvungen att införa ett fungerande skattesystem (beskattning av förmögenheter, latifundier som inte är uppodlade, inkomstskatt) och effektivisering av skatteindrivningen. Skatteuttaget i Colombia är idag bara cirka 10 procent av BNP, jämfört med över 20 procent i USA. En effektivisering av skattesystemet i Colombia skulle kunna få oerhört positiva långsiktiga effekter när det gäller att bygga någon form av organiserat samhälle i landet.

Colombia behöver också hjälp att bygga upp ett fungerande rättsväsende. Idag vänder sig många offer för arméns övergrepp till OAS (Organization of American States) interamerikanska kommitté för mänskliga rättigheter i Costa Rica. Det säger en del.

Saknar trovärdighet

Vad gäller Uribes politik att avskaffa lagar som tvingar militären att ha tillstånd från åklagare för att göra husundersökningar och arresteringar, så är det, som frilansjournalisten Dick Emanuelsson påpekat, inget nytt. Dåvarande presidenten Turbay Ayala gjorde samma sak i slutet på 1970-talet. Armén kom då att ägna sig åt försvinnanden, tortyr och misshandel i en ohygglig omfattning.

Omvärlden måste också sätta press på Uribe - och de brutala gerilla/terror-grupperna på höger- och vänsterkanten att söka en fredlig lösning på konflikten. Uribe har nu - liksom föregångaren Andrés Pastrana - återupptagit vissa förhandlingar med ELN-gerillan med Kuba som medlare. Det är åtminstone en början.

Ett oerhört allvarligt problem för Uribe är att straffriheten i landet gör att han har mycket svårt att uttala sig med trovärdighet när han försöker erbjuda gerillan att fredligt arbeta för förändringar i landet. Tidigare har hela politiska partier på vänsterkanten i praktiken utrotats till följd av systematiska politiska mord.

Straffriheten i landet gör det på sätt och vis tryggare för gerillan att fortsätta kriget än att gå med på en avväpning. Det talar inte för att Uribes avskaffande av lagligt skydd för mänskliga rättigheter kommer att underlätta en lösning på den 40 år gamla konflikten.