En demokratisk
arbetsordning omfattar
sociala maktordningar

Arbete kan grovt indelas i produktivt och reproduktivt arbete som vård, omsorg och skola etc, men det pratas ofta bara om produktivt arbete. Det kan bara ge fyrkantiga resultat, som bortser från en mängd maktordningar. Ändå görs det gång på gång.

Ekonomen Adele Oliveri pratar om balanserande arbetskomplex på arbetsplatsen på just ett så avgränsat sätt. Hon bortser från vardagen utöver arbetet och från andra maktordningar än hierarkierna position och graden av inflytande över arbetet och graden kreativt arbete.

I sitt tal på sociala forum i Porte Alegre i Brasilien 2003 påpekar Oliveri att det balanserande arbetskomplexet (som är det lättbegripliga namn arbetsorganisationen fått) på arbetsplatsen är en del av balanserande arbetskomplex i andra institutioner. Ändå använder hon i sina argument för visionen om ett rättvist samhälle arbetsplatsen isolerat från andra institutioner i samhället.

Hon förklarar att det annars bara skulle förvirra. Tvärtom skulle det förtydliga om arbetsplatsen inte isolerats, utan sattes i samband med den omgivande vardagen.

Vad modeller saknar är individpsykologiska, gruppsykologiska och socialpsykologiska faktorer, såväl som problematiseringar av sociala maktordningar.

I samhällsmodeller utgår modellmakarna ifrån att varje individ befinner sig i samma fas i livet - helst född samtidigt, att vi alla har samma erfarenheter och kultur, samma möjligheter socialt och psykologiskt och fysiskt och psykiskt. Det sägs förstås att hänsyn ska tas till individers olikheter och mänskliga rättigheter. Men det är inte ovanligt att människan som en sammansatt individ försvinner i modeller, metoder och retorik. Om individer inte känner igen sig i samhällsmodellen hur ska de då bli engagerade i modellbygget?

Då jag skrev uppsats om 60-talsradikaliseringen plöjde jag en mängd litteratur av olika slag. En specialitet var att ta fram abstrakta samhällsmodeller, företrädesvis av män. Det pratades då ibland om år noll. Genom historien återkommer markeringar av nya samhällsordningar för att visa att gamla är förbi, som om allt vänder vid ett tillfälle.

Oliveri pratar också om "ett nytt samhälle". Här och där i strategin skymtas manualer och visionen framstår ibland som redan utarbetad till fullkomlighet.

Anarkismen har en förtjänst i att inte ha levererat fixa samhällsmodeller. Anarkismen ses av många som en tendens, som i tankar och handlingar ifrågasätter alla maktordningar och auktoritära hierarkiska strukturer. I förändringsarbetet uppstår också maktordningar som måste ifrågasättas, så något slutmål i ett perfekt tillstånd är knappast möjligt.

Det är lite för enkelt att enbart ifrågasätta. Anarkismens idéer och handlingar omfattar också diskussioner om hur maktordningen ska brytas ner och vad som ska byggas upp.

Ett av de områden där den antikapitalistiska anarkismen stått ganska tomhänt är om en vision om den ekonomiska ordningen efter kapitalismen. I idéerna och tankarna i deltagardemokrati har under 1990-talet utvecklats en ekonomisk vision och teori som går under namnet parecon (participatory economy) - eller deltagarekonomi. Michael Albert och Robin Hahnel, professor i ekonomi, presenterar parecon i boken Looking Forward: Participatory Economics for the Twenty First Century.

Med parecon som grund Olvieri ger ett tal om balanserade arbetskomplex - den arbetsdelning på arbetsplatsen och mellan arbetsplatser som är en förutsättning för att arbetarna ska uppnå "solidaritet, självstyre, rättvisa och mångfald." Jag håller med om den beskrivningen. Men i det sätt som Oliveri presenterar balanserande arbetskomplex i sitt tal finns luckor och förenklingar som jag tycker har betydelse att uppmärksamma. Oliveri är säkert medveten om luckor men går hellre in i detaljer i visionen än fyller i några av dem Och jag förstår inte poängen.

Organiseringen av arbetet på en arbetsplats är förstås betydelsefullt, men att lönearbetets organisering är huvudfaktor för individens livskvalitet och egenmakt är att sätta lönearbetet före livet efter lönearbetet. Jo, en stor del av vårt liv går åt till lönearbete, men i vår strävan efter livskvalitet och egenmakt måste vi ta in hela vårt liv.

Att lägga en överdimensionerad tonvikt vid den lönearbetande tiden och arbetsplatsen är ett manligt synsätt. Det har passat män utmärkt att tiden efter arbetet inte ställd inför samma krav på förändringar av maktordningar, jämlik livskvalitet och jämlik egenmakt som på arbetsplatsen. Ett sånt synsätt kom att prägla arbetarrörelsen och särskilt fackföreningsrörelsen. Arbetarmakt före nedbrytning av könsordning och etnisk ordning. På samma sätt säger feministrörelser/-nätverk: kön först, klass och etnicitet sen. Men platsen för förändring är både arbetet och det privata.

Jämställdhetsarbetet har dock i sin institutionaliserade form fokuserat på arbetsplatsen. En av jämställdhetspolitikens svagheter är att den är så koncentrerad till arbetsmarknaden och arbetsplatsen att den tappar förankring i vardagen, som arbetet är en del av. Både fackligt arbete och jämställdhetsarbete står till exempel ofta handfallna inför arbetslösas situation, som kan se olika ut.

Det är lite förvånande att Oliveri, som lovordar jämlikhet, isolerar sig till arbetsplatsen i sitt exempel. Hon är helt säkert förtrogen med maktperspektiv som etnicitet, genus, funktionshinder, sexuell läggning och faktiskt även klass, men väljer här att bortse från dem.

Oliveris definiering av klass märks i uttalandet: "arbetsdelningen, tillsammans med ägandet av produktivt kapital och andra faktorer, är ett av de huvudsakliga förhållanden som bestämmer klassindelningar och klassrelationer." Det är en klassisk materialistisk marxistisk definition av klass. Sociala förhållanden och rangordningar, däribland etnisk segregering, rasistisk struktur och könsmaktordning, bestämmer lika mycket klassindelningar och klassrelationer.

Låt oss gå vidare med några exempel på Oliveris resonemang och förklaring av hur vi uppnår balanserande arbetskomplex så att vi får demokrati på arbetsplatsen.

"Istället för att jag är datavetare och du sekreterare skulle jag kunna hålla koll på min egen korrespondens och mina telefonsamtal en del av tiden medan du skulle kunna tillbringa en del av din tid på marknadsföring eller på att utforma hemsidor, eller med att ta hand om försäljning och kundrelationer, eller vilken uppgift du nu tycker är intressant, användbar och förenlig med dina talanger.

Självklart kommer egenmakteffekten på vårt arbetskomplex att vara detsamma för oss båda, så att när vi sitter i arbetarrådet kommer vi båda att kunna uttrycka våra åsikter, bedöma alternativ och på ett effektivt sätt bidra till beslutsprocessen. "

Hur blir datavetarens och sekreterarens egenmakteffekt på deras arbetskomplex självklart detsamma? Arbetsrotation på arbetsplatser borde vara en självklarhet att jobba för. Men hur blir en rotation av arbetsuppgifter den enda avgörande faktorn för att vi likvärdigt kan uttrycka våra åsikter och bedöma alternativ i beslutsprocessen?

Oliveri poängterar mycket riktigt att det inte räcker att skapa balanserande arbetskomplex enbart på enskilda arbetsplatser utan att också göra det mellan arbetsplatser eftersom vissa arbeten är mindre åtråvärda än andra.

Oliveri är många gånger detaljrik, men när det kommer till arbetsrotation hoppar hon över momentet samordning. Det måste finnas många lokala samordningsstationer för att arbetsrotationen mellan arbetsplatser ska fungera. En sjuk person kan plötsligt inte stå utan vård för att det kreativa arbetet tog mer tid. Ansvar måste kunna lokaliseras och för det krävs offentlig insyn av arbetsplatserna, vilket kräver dokumentation och arkivering. Även det ingår i arbetsrotationen.

De som är uthyrd arbetskraft, timanställda och så kallade migrantarbetare känner nog igen sig i Oliveris arbetsplatsbyten: att gå från butiksarbete till att svara i telefon på biblioteket, ta hand om gamla på sjukhem och gå i städpatruller. Det de saknar i jobbrotationen är det så kallade kreativa jobbet.

Uthyrd arbetskraft, timanställda, så kallade migrantarbetare eller arbetslösa finns inte med i strategin som Oliveri påpekar att vi kan börja redan i det kapitalistiska samhället.

För att förändra arbetsdemokratin på arbetsplatsen kan vi organisera arbetarråd, men det förklaras inte om det är för att det lokala facket har kört fast i strukturer och en ny form ger mer kraft genom att den byggs upp från början. Men fackföreningar är ändå kvar i Oliveris strategi, eftersom de nämns bland andra institutioner som också ska förändra för att nå balanserande arbetskomplex. Om facket upplöser sig själv vid arbetares självstyre på arbetsplatsen berörs inte, men det brukar inte heller facket diskutera.

En samhällsmodell lagd till en vision om ett rättvist och jämlikt samhäller som ger individen lika utfall i möjligheter och i livskvalitet ifrågasätter maktstrukturer och maktmekanismer i samhället. Däremot diskuteras sällan visionens samhällsmodell utifrån maktperspektiv, vilket skulle ge den både verktyg för förändringsprocessen och nyanser i tolkningen.

Mot slutet av sitt tal tar Oliveri upp maktordningar inom den sociala rörelsen för rättvisa, som hon själv tillhör. Hon ställer den retoriska frågan "Har vi hierarkier inom gruppen?". Igen ger hon då exempel på vad vi gör inom gruppen.

Olvieri avlutar med ett citat av Seneca: "Det är inte på grund av att saker är svåra som vi inte vågar försöka. Det är på grund av vi inte vågar försöka som de är svåra. "

Jag kommer att tänka på filosofen Cornelius Castoriadis, som har filosoferat kring autonomi. Han fick under en intervju frågan: Vad vill du då - förändra världen? Och svarade: - Nej, jag vill något mycket mer anspråkslöst än så. Jag vill att människan ska förändra sig själv.