Sharon blandar ihop
antisionism med
antisemitism

Ariel Sharons "nya" taktik, sedan han sett hur världsopinionen, främst i Europa, allt mer börjar kritisera hans palestinapolitik, är att misstänkliggöra kritikerna. Detta gör han genom att dels ifrågasätta trovärdigheten i deras ställningstagande mot terrorismen i allmänhet, dels benämna dem som judehatare och antisemiter.

Israels regering åberopar dessutom allt oftare judeförföljelserna i nazityskland och Förintelsen i desperata försök att frammana någon slags kollektiv traumatisk skuld hos folk inför detta brott och därmed försätta kritikerna i ett moraliskt och psykologiskt dilemma. Ty, menar Sharon och hans gelikar och även hans enögda supporters i Sverige, de som kritiserar Israels politik mot palestinierna är antisemiter, stöder terrorister och förringar eller bortser ifrån Förintelsen.

Färre vågar kritisera regimen i Israel

Denna försåtliga strategi är inget annat än ett uttryck för cynisk demagogi och borde vara lätt att genomskåda. Tyvärr tycks den dock fått folk att bli återhållsamma i sin direkta kritik mot regimen i Israel. Och det kan vara förståeligt att folk inte vill klumpas ihop med terrorister, nazister och antisemiter. (Samma psykologiska mekanismer kommer i dagen, då avarter inom den "islamitiska kulturen" kritiseras och kritikern kallas för rasist).

Även inom den offentliga seriösa debatten och i tidningsledare är man återhållsam. Man vägrar att i klartext säga att Israel är en angripare och erövrare av palestinska områden och de facto uppträder som en ockupationsmakt. En kontinuerlig ökning av bosättningar och uppföranden av murar och stängsel på palestinska områden, passtvång för palestinska arbetare i Israel, avspärrningar, riktade mordaktioner mot palestinska ledare, husarrest av landets valde president, raketbeskjutning och utplåning av hela kvarter och byar, förödmjukande behandling av befolkningen och så vidare borde vara bevis nog för debattörer att ta ställning.

Skilj på antisemitism och antisionism

Det är viktigt att skilja mellan antisemitism och antisionism. Den senare riktar sig mot den högerinriktade, nationalistiska och konservativa prästerliga sionism, som just nu ser Sharon som sitt politiska verktyg att förverkliga dess stora gudomliga vision om ett Storisrael i området. Det kan inte nog framhållas att det inte är Israel eller det judiska folket som kritiken riktar sig emot, utan regeringen Sharon och den sanslöst groteska politik som nu utövas i området. Med ett till tänderna, av USA, rustat Israel, som bit för bit håller på att ta över Palestina, står några tusen lätt beväpnade palestinska poliser och ett antal "självmordsbombare", som i hopplös desperation är beredda att offra sina liv för ett fritt Palestina.

Det är också viktigt att förstå att det är de, under de senaste decennierna, sionistiskt styrda regimernas aggressiva politik, som med USA:s benägna bistånd, skapat den frustration, förödmjukelse, ångest och hjälplöshet hos det palestinska folket, som gjort framväxten av en "självmordsrörelse" möjlig. Detta är inte sagt som ett försvar för massakrerna av oskyldiga civila. Det kan inget dödande av oskyldiga civila, vare sig det sker av tanks, självmordsbombare eller bomber från flygplan.

Ambassadören vandaliserade en konstinstallation

Nyligen har Israels ambassadör, Zvi Mazel, i Stockholm förlorat behärskningen inför en konstinstallation på Historiska Museet.

Installationen, som saboterades av ambassadören, var allmängiltigt orienterad och egentligen politisk harmlös. Den ville visa det blod som flutit i kriget mellan Israel och Palestina, genom att i en bassäng med rödfärgat vatten placera en segelbåt med ett porträtt av en kvinnlig självmordsbombare som segel. Bredvid fanns även en text där självmordsbombarens dåd beskrevs som mord på "19 oskyldiga civila".

Ambassadören såg genast installationen som en politisk handling riktad mot Israel och judar.

Hans reaktion visar den överkänslighet som finns hos regimen i Israel, som är beredd att "slå ner" på allt som enligt den luktar antisemitism eller antisionism.