Motstånd är det första
steget mot irakisk
självständighet

Pentagon verkar inse att motståndet i Irak följer ett välkänt mönster när det gäller antikolonialism. Filmens åskådare får se handlingar utförda av den algeriska maquisen (ungefär gerillan) för över ett halvt århundrade sedan, som vore de filmade i Fallujah eller Bagdad förra veckan. Då som nu beskriver den ockuperande makten sådana handlingar som terroristdåd. Då som nu fängslas och torteras irakier, deras och släktingarnas hus förstörs samtidigt som repressionen mångdubblas. På slutet blev Frankrike tvingade till reträtt.

När de amerikanska efterkrigstida krigsoffren nu överträffar siffrorna för offren under själva invasionen (vilken kostade 15 000 irakier livet) har en debatt börjat föras i Förenta Staterna. Få kan förneka att Irak under USA:s ockupation är i mycket sämre tillstånd än under Saddam Husseins regim. Uppbyggnaden av landet är obefintlig och massarbetslöshet råder.

Det dagliga livet är misärlikt och ockupanterna med deras marionetter är oförmögna att tillhandahålla ens de grundläggande livsförnödenheterna. Asiatiska och filippinska invandrare används som arbetskraft inom lokalvårdsbranschen, eftersom Förenta Staterna tycks anse irakierna inkapabla till och med för städning. Detta är kolonialism i den nyliberala kapitalismens era. Således ges Förenta Staterna och vänligt sinnade företag förtur till uppbyggnaden. Ett ockuperat Irak skulle även under de bästa omständigheterna förvandlas till en kapitalistisk oligarki som en del av Bechtel och Halliburtons nya kosmopolitism.

Det är kombinationen av allt detta som ger bränsle till motståndet och uppmuntrar många unga män till strid. Få är villiga att svika dem som krigar för landet. Det här är en viktig punkt eftersom ett välbehållet motstånd inte kan fortleva utan befolkningens stöd.

Den irakiska gerillan har försvagat George Bushs ställning i USA och möjliggjort för demokraterna att kritisera Vita Huset. Howard Dean har lagt fram det vågade föreslaget att USA ska vara ute ur Irak inom två år. Även regeringsvänliga som motsatte sig kriget men stödjer ockupationen och fördömer motståndet vet att förutan det hade de blivit konfronterade med en triumfartad kör av krigshetsarna. Det viktigaste är dock att katastrofen i Irak definitivt har fördröjt vidare äventyr i Iran och Syrien.

Ett mer komiskt inslag under de senaste månaderna var Paul Wolfowitzs upplysning under en presskonferens i Bagdad: Det huvudsakliga problemet är att det finns för många utlänningar i Irak. De flesta irakier ser den ockuperade maktens styrkor som de verkliga terroristerna. Varför? När man väl ockuperar ett land måste man bete sig i sann kolonialistisk anda. Detta sker även där motståndet inte existerar, som till exempel i protektoraten Bosnien och Kosovo. I Irak, där motstånd finns, blir den enda utvägen en sorts hybrid av Gaza och Guantanamo.

Det anstår tydligen inte de västerländska kommentatorerna, vars länder är de som ockuperar Irak, att anpassa sina kommentarer till dem som motsätter sig ockupationen. Det är en otrevlig ockupation och det bestämmer även reaktionen på den. Enligt irakiska motståndskällor existerar mer än 40 olika motståndsorganisationer, vilka består av allt från Ba´athistiska, kommunistiska dissidenter äcklade av förräderiet gentemot det irakiska kommunistpartiet som sanktionerar ockupationen nationalister, grupper av irakiska soldater, hemförlovade officerer och sunnitiska och shiitiska religiösa grupperingar.

De stora irakiska poeterna Saadi Youssef och Mudhaffar al-Nawab, tidigare förföljda av Saddams regim och fortfarande i exil, är nationens samvete. Deras argsinta dikter, som fördömer ockupationen och hånar quislingarna, hjälper till att hålla motstånds- och förnyelseandan uppe.

Youssef skriver: Jag spottar i underhuggarnas ansikten/ Jag spottar på deras listor/Jag förklarar oss vara Iraks folk/ Vi är stamträden av detta land.

Och Nawwab: Och lita aldrig på en frihetskämpe/vilken dyker upp utan armar/Tro mig, jag brändes i det krematoriet/Sanningen är att ni endast är lika stora som era kanoner/ Medan de som viftar med knivar och gafflar/ Endast har ögon för sina magar.

Med andra ord är motståndet till största delen irakiskt, även om jag inte blev förvånad ifall andra araber kom till vår undsättning. Varför skulle inte araber hjälpa varandra, om det nu redan finns polacker och ukrainier i Bagdad och Najaf? Nyckeln till motståndet är decentraliseringen det klassiska första steget när det gäller gerillakrigföring. USA:s Chinook-helikopter som sköts ner igår är en del i mönstret. Det återstår att se ifall dessa grupper vill avancera till den andra nivån och bilda en irakisk nationell front.

Förenta Nationernas roll som en ärlig förmedlare i Irak är en chimär, eftersom FN är en del av själva problemet. Bortser vi från FN:s tidigare meritlista (administratör för de dödliga sanktionerna och de på veckobasis återkommande angloamerikanska bombräderna under de senaste 12 åren), gjorde säkerhetsrådet bort sig igen den 16 oktober genom att välkomna den positiva responsen från internationellt håll till det representativa regeringsrådet [och] stödjer regeringsrådets ansträngning med att mobilisera folket i Irak

Samtidigt som en bedragare, Ahmed Chalabi, representerade Irak i FN. Det får en att minnas hur USA och Storbritannien insisterade på att Pol Pot skulle få sitta kvar över ett årtionde efter att han störtats av vietnameserna. Den enda erkända normen säkerhetsrådet har är brutalt våld och idag finns endast en makt som äger kapaciteten att använda den. Det är därför som FN är liktydigt med USA för många i den södra hemisfären och även på annat håll.

Den arabiska östern är idag en plats för dubbelockupation: USA:s/Israels ockupation av Palestina och Irak. Även om palestinierna till en början miste självtillit av Bagdads fall har motståndsrörelsens framfart uppmuntrat dem. Ariel Sharon bad, strax efter Bagdads fall, palestinierna att ta sitt förnuft till fånga när deras beskyddare nu var borta. Som om palestiniernas kamp var beroende av Saddam eller någon annan enskild individ. Den koloniala uppfattningen är att araberna är vilsna utan en ledare motsägs genom exempel som Gaza och Bagdad. Även om Saddam dog imorgon skulle motståndet snarare öka än tyna bort.

Förr eller senare måste de främmande trupperna lämna Irak. Sker det inte frivilligt kommer de att bli utjagade. Deras fortsatta närvaro sporrar till ökat våld. När det irakiska folket återfår kontrollen över sitt eget öde kommer de själva att besluta över interna strukturer och landets utrikespolitik. Man kan bara hoppas att demokrati och social rättvisa kombineras, en formel som satt Latinamerika på kartan men som föraktas av Imperiet. Under tiden kan irakierna åtminstone vara stolta över en sak, något som brittiska och amerikanska medborgare bör avundas: ett motstånd.

Tariq Ali
Översättning: Tanja Joelsson

Artikeln är tidigare publicerad på Dissident Voice den 4 november 2003.

Tariq Alis senaste bok Bush i Babylon: the re-colonisation of Iraq kom ut i slutet av oktober förra året. Han kommer att delta i konferensen En annan röst som hålls i Stockholm den 25 januari. Det är en alternativ röst till den internationella folkmordskonferensen Preventing Genocide; Threats and Responsibilites, som Sveriges regering anordnar i Stockholm.

Tariq Ali är född 1944 i Lahore i Pakistan. Hans motstånd mot diktaturregimen i Pakistan tvingade honom i exil i Storbritannien, där han levt sedan 60-talet. Han var aktiv i 60-talets studentrörelser och Vietnamrörelsen och blev ledare för International Marxist Group. Besviken över sekterism och att det borgerliga konsumtionssamhället svalde 1960-talets radikalism gick han över till att skriva polemiska böcker och kritisk granskande journalistik. Han har också skrivit en svit skönlitterära verk om islam. Tariq Ali är redaktör på brittiska New Left Review.