Rättvis skildring?

Dödligt spel
Regissör: Johan Åsard

Förhandsvisningen av dokumentären Dödligt spel har redan innan sin tv-premiär den 3 mars skapat en livlig debatt. Filmen handlar om det ökande våldet i elektroniska spel och den möjliga effekt det kan ha på ungdomar. Chattsidor, inte minst TV 4:s, har fyllts av olika åsikter om ämnet. På måndagens förhandsvisning bjöd den påföljande debatten på många känslosamma uttryck.

Debattpanelen var fylld av föräldrar, speltillverkare, en forskare och en konstnär. Till och med en spelare fanns med, en 25-30-årig ledare till laget Schroet Kommando, svenska vinnare av både EM, VM och OS i spelet Counter Strike.

De som lyste med sin frånvaro i både filmen och bland de inbjudna debattörerna var de som allting handlade om: de unga spelarna. Som vanligt när det handlar om unga talar man förbi dem, om dem och över huvudet på dem, men inte med dem.

Visst fanns en god vilja till kommunikation och att respektera ungdomen. Initivativtagarna till både dokumentären och debatten, organisationen Fair Play, talade sig varma för den positiva delen av spelkulturen och den tekniska utveckling den anammat. Det de vänder sig emot är den förslappning det innebär att tillbringa hela sin tid framför datorn, fördummandet det kan medföra samt framförallt det överdrivna våldet i vissa spel. Trots goda intentioner föll man flera gånger i fällan av att det hela blev vuxnas tolkning av en ung tillvaro. Välgrundade utrop kom från publiken om moralpanik. Man jämförde uppståndelsen med diskussionerna om dansbaneeländet på 1930-talet.

Delvis håller jag med om att våldsamheten i spelen är oroande. Det finns något underligt i att se världen över en pistolsmynnig som i Counter Strike. Eller få människor att be om nåd bara för att döda dem på groteska sätt som i Grand Theft Auto. I Dödligt spel visar man dessutom på att det i det sistnämnda spelet oftast är kvinnor eller personer från det man kallar minoritetsgrupper som man dödar. Dessa spel har självklart åldersmärkning, vilket dock oftast inte innebär att ungdomar inte spelar dem. Källorna är otaliga för ungdomar som ändå vill ha tag i spelen, och om inte annat finns det alternativ på nätet. En rapport talade om ett spel på nätet där man kunde vara hallick och bland annat sälja, misshandla och våldta kvinnor. Enligt Fair-Play har detta visat sig populärt bland vissa ungdomsgrupper. Detta är lite skrämmande.

En dansk undersökning som man hänvisar till i filmen menar dock att spelen är en utveckling av lekandet. Leken är barnens sätt att forma sin egen identitet och bearbeta det de ser runtomkring sig. I Dödligt spel visas en scen med barn som springer runt i skogen och leker cowboys och indianer. Kontrasten mellan denna scen och de scener ur våldsspel som visas i filmen är enorm. Det kändes som att regissören velat lyfta fram den egna barndomsleken till något oskyldigt, medan dagens barn omges av förstörande intryck. Det får mig att minnas hur min far brukade säga till mig att jag borde leka med kottar. En av åskådarna påpekade efteråt att ett barn som i dag skulle leka cowboys och indianer skulle bli mobbat, och att en sådan lek ligger bortom deras verklighet. Jag är benägen att hålla med. Själv lekte jag Star Wars vilket låg i tiden då det begav sig för mig. Dagens barn leker tydligen massmördare. Vad har det att säga om vår tid och dess mediakultur är mer intressant att diskutera än något annat.

Jag tror att det egentligen är här skon klämmer. Är det inte egentligen så att problemet inte är spelen, utan vårt samhälle i sig. Att barn i en värld full av krig, våld och övergrepp dras till lekar med samma innehåll kanske inte är så konstigt? Är det inte typiskt så att man här försöker fokusera på barnens problem i stället för att hantera sina egna? Vad vi behöver som mänsklighet är inte att skrapa på ytan i de effekter som vår samhällskontruktion har på elektroniska spels utformning. Det verkliga behovet ligger med stor säkerhet i en djupgående förändring i vårt sätt att leva.

Dödligt spel tar även upp amerikansk forskning som skiljer sig mycket från den danska. Efter att ha haft ett flertal massmord i skolor runtom i landet har många amerikaner börjat hysa en stor oro över just elektroniska spel och dess innehåll. Det har visat sig att alla de som begått dessa handlingar har spelat dessa spel, och dessutom härmat tillvägagångssättet i vissa av dem. Man berör den kända Columbine-massakern, där de unga massmördarna innan dådet har spelat in sig själva på video när de övningsskjuter i skogen. Där talar de om hur det känns som att det är precis som i deras favoritspel. Ett annat fall är två pojkar på 12-13 år som sköt ned 10 lärare och en elev på sin skola. Efteråt menade de att de inte ville skada någon. Kanske dessa ungdomar lever i spelet och har fått en rejält förvriden verklighetsuppfattning. Kanske är det bara något de säger för att skylla sin inre ilska på något annat.

David Grossman, en amerikansk forskare med bakgrund i armén, talar i filmen om att man kan jämföra våldsamma elektroniska spel med den träning som unga män får i armén. Han menar att vi i och med spelen tränar våra barn och ungdomar till att döda. Man har dessutom kunnat visa att ungdomar som spelat mycket bland annat oftare får mardrömmar, är våldsammare än andra och uppvisar flera posttraumatiska syndrom. Vad han anser är att spelen blir ännu en bidragande faktor till att påverka ungas utveckling på ett negativt sätt.

Att det skulle vara en faktor bland många var dock inte något som varken Dödligt spel eller måndagens efterföljande debatten var mycket koncentrerade sig kring. De kringliggande faktorer som kan bidra till ett våldsamt beteende togs endast upp i förbigående. Någon som har gjort detta mer ingående är till exempel Michael Moore i den välkända Bowling for Columbine. Regissören Johan Åsard menar dock att han är inne på samma spår som Moore. Han ser spelen som en bidragande faktor till den överdrivna rädsla i det amerikanska samhället som Moores film åskådliggör. Han menar också att hans egen dokumentär just var gjord för att fokusera på spelen, och att man inte kan ta upp allt i en film.

Dödligt spel är en välgjord film som väcker eftertanke och ger bra information. Samtidigt är frånvaron av de stora frågorna slående. Man undrar, varför finns dessa spel? Vad säger det om vårt samhälle? Varifrån kommer ungdomarnas intresse för eller behov av att spela dem? Varför är de populäraste spelen så våldsamma?

Per Strömbeck från Panvision, speltillverkare, menar att det är svårt att komma bort ifrån våldet när man tillverkar spel. Han påpekar att det finns ett stort utbud av andra typer av spel på marknaden, men att våldspelen blir populärast på grund av sitt tydliga tävlingsmoment. Konflikten som dramaturgiskt grepp är ett måste menar han, och då våld är det mest extrema uttrycket för en konflikt blir våldsamma spel mycket lockande. Han menar att alternativen som Backpacker eller The Sims är populära men helt enkelt inte lika spännande. Att denna bransch som är en av de snabbast växande industrierna i vår tid dock inte kan lägga ned pengar på att finna spel som varken är tråkiga eller överdrivet våldsamma är fascinerande.

Under debatten den första mars kom det fram många förslag på hur man kan förhindra dessa spels negativa inverkan. Man talade om märkning, att speltillverkarbranschen borde använda konfliktens dramaturgiska grepp lite mer kreativt och mindre våldsamt. Flera ansåg att föräldrar och regering bör ta sitt ansvar och genom åldersmärkning och förbud hålla ungdomen borta alltför. I Grekland har man enligt Aftonblandet den 3 mars förbjudit all slags elektroniska spel i offentlig miljö. Man kan ju undra om detta just är en bra väg att gå?

Själv ställde jag mig upp mitt i debatten och menade på, att för att ta vårt ansvar som vuxna, som människor, bör vi i stället fokusera på att skapa fred, vårda oss själva och varandra, stimulera våra barn i skolan, ha roligare, må bättre, leva sunt.

Svårt kanske, men sant tror jag.

Det är ett hett, viktigt men kanske infekterat ämne som berörs i Dödligt spel. På Röda Kvarn i måndags kom flera åsikter fram i debatten. Även en femtonårig spelare i publiken fick sitt sagt.

Den kanske ärligaste kommentaren kom från chefen för TV 4:s samhällsredaktion, Göran Elling. På frågan om varför de visar denna dokumentär sade han:

- Ja, vi vill ju väcka debatt, ha ämnen som berör. Det ger ju många tittare och det är ju bra för oss.

Vi får hoppas att TV 4 följer upp dokumentären med flera debatter som släpper in deltagare från alla läger. Ett viktigt ämne som detta förtjänar det.