Amnestys kampanj om våld
mot kvinnor riskerar bli
tandlös

I Amnestys egna diskussionsblad presenteras nödvändigheten av kampanjen: "Under årtionden har Amnesty primärt fokuserat på våld och övergrepp som staten och dess företrädare gjort sig skyldiga till [] Det har inneburit att majoriteten av de offer som Amnesty arbetat för har varit män. Temat för den här kampanjen är att stoppa våldet mot kvinnor, som fortfarande ignoreras, osynliggörs och som dessutom i mångt och mycket hamnat utanför agendan för människorättsarbetet".

Kvinnoforskning som grund i kampanjen

När det gäller de teoretiska grunderna för Amnestys kampanj syns det tydligt i rapporten att organisationen tagit till sig en hel del av kvinnoforskningens teorier och begreppsapparatur. Amnesty presenterar på ett självklart sätt mäns våld mot kvinnor som en fråga om makt. Amnesty menar att det råder en könsmaktsordning där män, som grupp, aktivt eller passivt utnyttjar våldet för att behålla en överordnad position relativt kvinnor.

Vidare har de ideellt drivna kvinnojourerna erkänts sin oerhörda betydelse när de beskrivs som "den viktigaste aktören i kommunerna när det gäller att tillhandahålla stöd, hjälp och skydd åt våldsutsatta kvinnor. Kvinnojourerna spelar även en väsentlig roll när det gäller att synliggöra mäns våld mot kvinnor och besitter värdefull erfarenhet och kompetens".

Rasifierande myter avfärdas

I rapporten beskrivs också betydelsen av att bryta de myter kring förövarna som är vanligt förekommande i traditionella medier och andra sammanhang: Om förövaren är av utländsk härkomst förklaras våldet som en del i mannens förkastliga kultur, och om förövaren är svensk förklaras våldet som ett resultat av mental rubbning och dålig uppväxt. Men dessa menar Amnesty är felaktiga föreställningar som bara missleder och förvränger diskussionerna och handlingsplanerna kring motverkan av mäns våld mot kvinnor.

Brist på ställningstagande ger ytlighet

Så långt är Amnesty rak i sin framställning. De största problemen i Amnestys kampanj ligger dock, trots den gedigna könsmaktsanalys som de presenterar i rapporten, i rapportens teoretiska resonemang. För Amnesty har visserligen tydliga feministiska utgångspunkter för kampanjen, men bygger samtidigt inte vidare på dessa grundläggande ställningsstaganden. Inte sällan lämnas de ursprungligen radikala dragen i Amnestys rapport till ett öde av ytlighet.

Ett exempel: Den uppmärksammade svenska våldsundersökningen, Slagen Dam från 2001, som Amnesty tar upp i rapporten, visar att 46 procent av landets kvinnor blivit utsatta för våld eller hot om våld från en man, oftast någon kvinnan är bekant med på något sätt. Kanske har det varit maken, pojkvännen eller klasskompisen. Denna information kan tolkas dels som att förövarna är vilka män som helst där slumpen avgör vilka specifika män som blir de verkliga våldsutövare av alla oss potentiella våldsverkare, dels tolkas som att diverse sociala sammanhang formar vissa män till våldsverkare, medan andra tillhör "den goda sidan".

Den första tolkningen, som framförallt förts fram av kvinnorörelsen, ger en könsmaktsanalys som säger att alla män är potentiella förövare och att alla män har ansvar för att motverka våldets existens. Den andra tolkningen ger en individualistisk förklaringsmodell där män är ett offer för systemet och ingen ställs ansvarig för våldet. Den ena tolkningen ger möjligheter till feministisk aktivism, den andre till cementering av könsmaktsförhållandet. Amnesty tar i rapporten inte ställning kring dessa olika tolkningar.

Vidare tar Amnesty inte heller ställning emot vare sig prostitution eller pornografi, och en kampanj som går ut på att motverka, eller i bästa fall utplåna, mäns våld mot kvinnor utan att erkänna våldets legitimeringsprocess, där pornografi och prostitution som fenomen sexualiserar och cementerar våldet som en del i mäns upplevelsevärld, förfaller återigen ganska ytlig.

Långsiktighet och fördjupning saknas

Visserligen betonar Amnesty hur ekonomiska, juridiska, politiska och kulturella strukturer, som på olika sätt förmedlar kvinnoförtryckande ideal, skapar förutsättningarna för våldet, men de går inte vidare in och problematiserar dessa strukturer. Risken är då övervägande att Amnesty ger sig ut på ett korståg för att utrota symptomen, de konkreta våldshandlingarna, utan att angripa själva sjukdomen, mäns kontroll över kvinnors kroppar och sexualiseringen av våld.

Detta sammantaget gör att Amnesty i sin kampanj självt blir tandlös, och överlämnar den djupgående könsmaktsanalysen och det konkreta påtryckningsarbetet åt diverse regionala samarbetsorganisationer. Givetvis kan kampanjen få en mycket radikal och reell betydelse om dessa organisationer så önskar. Men det lutar nog snarare åt att kampanjen, som faktiskt redan skett i exempelvis Umeå, får samarbetspartners som medvetet tolkar och förvanskar kampanjen till att bli ytterligare ett harmlöst, men ändå tidskrävande, stilleståndsprojekt med enbart skenbara förändringar.

Avslutningsvis presenterar Amnesty ingen, vare sig i rapporten eller i kampanjen i stort, långsiktig plan för hur arbetet ska fortsätta när kampanjen är över vilket den ju är om bara ett och ett halvt år. Utan fortsatta påtryckningar riskerar de framgångar kampanjen kan uppnå att över tid förtvinas till nederlag genom en återgång till de förhållande som rådde innan kampanjens start, och de områden där det under kampanjtiden inte skett några förändringar förblir oberörda.