Det sudanesiska
folkmordets ursprung

Omkring en miljon människor har tvingats fly i det som FN beskriver som en "etnisk rensningskampanj" mot svarta afrikaner, genomförd av regeringsstödda arabiska miliser.

Men det är svårt att veta om de kommer att lyckas avsluta den konflikt som beräknas ha kostat cirka 10 000 människor livet.

Sudan är ett land som konstruerats av västerländska intressen. Vore det inte för europeiska intressen skulle Sudan högst sannolikt inte finnas som politisk enhet. Nationen som är Afrikas största, en tredjedel av USA:s yta, består av en lång rad länder med olika språk och samhällsstrukturer. Ett av dessa länder är Darfur.

Darfur kan delas upp i tre etniska zoner: i norr finns arabiska och ickearabiska kamelskötare, huvudsakligen Zaghawa och Bideyat. Den centrala zonen på båda sidor berget Jabal Marra bebos huvudsakligen av ickearabiska jordbruksfolk, som Fur och Masalit som kultiverar milleter och talar sina egna språk. I södern finns så ett antal arabisksspråkiga boskapsnomader, Baqqara.

Detta var till en början inga statiska identiteter. En Furit som framgångsrikt handlade med boskap kunde flytta över gränsen och bli en Baqqara. Alla i Darfur är muslimer och ingen del av Darfur har någonsin varit etniskt homogent.

Det första sultanatet i Dafur grundades omkring 1650 och dominerades av furfolket. Det var dess ur dess elit som den härskande dynastin hämtades, men de styrde genom ämbetsmän hämtade ur alla de viktigare etniska gruppernas eliter.

Under sultanatet kunde den bofasta, huvudsakligen icke- arabiska, befolkningen mer eller mindre stänga ute nomaderna genom att ha staten på sin sida. 1874 efter omfattande tronföljdsstrider gick det första sultanatet under. Därefter uppstod ett politiskt vakuum, med resultatet att strider utbröt som i påfallande grad påminner om dagens konflikt, men de är nu mycket blodigare. Sultanatet restaurerades av Ali Dinar 1898 som ägnade det mesta av sin regeringsperiod åt att kasta ut nomaderna i norr och söder från de bosattas områden tills han dödades av britterna 1916. Britterna såg sig dock tvingade att fortsätta med Dinars politik. Och de höll den gamla eliten intakt.

Den koloniala perioden inleddes 1916 och landet skulle styras som en ointressant koloni i periferin av några enstaka brittiska tjänstemän till 1956. Först i mitten av 1960-talet skulle darfurier, både arabiska och ickearabiska, inträda på den nationella politiska arenan och göra anspråk på en egen identitet.

Militariseringen av den nuvarande krisen är ett resultat av premiärminister Sadiq al-Mahdis katastrofala beslut under 1980-talet; att beväpna de arabisktalande boskapsnomaderna Baqqara i södra Darfur. Beslutet motiverade han med att nomaderna nu skulle kunna skydda sig själva mot SPLA, det Sudanesiska folkets befrielsearme. Ingen blev särskillt förvånad när de började vända sina vapen mot sina grannar i norr, furerna, masaliterna och så vidare.

SPLA utnyttjade situationen till att försöka öppna en ny front i södra Darfur under den förre islamisten Daud Bolad som nu blivit darfurnationalist. Det var under denna tid som de arabiska miliserna som först kallades murahilin, men nu janjaweed, började löpa amok.

Etnifieringen av konflikten har skärpts efter att en islamistisk regering, under ledning av president Umar al-Bashir, tog makten genom en militärkupp 1989. Den nuvarande regimen är inte bara islamistisk, den är dessutom arabcentristisk. Detta resulterar i en ny rasistisk och ideologisk aspekt av konflikten. Sidorna definierar sig själva som araber och Zurq, respektive svarta.

Den rasistiska dimensionen framkommer i rapporter om våldtäkter och massmord som cyniskt nog stöds av Kharttoumregeringen som beslutat sig för att ta kontroll över området i syfte att kväsa den ickearabiska nationalism som de senaste åren växt sig stark. Orsaken är en planerad oljepipeline genom Darfur.