De tror att vi har glömt
dem!

8 juli 1999 demonstrerade många studenter vid Teherans universitet mot nedläggningen av reformvänliga tidningen Salaam. Dagen efter stormades studentkorridorer, man slängde ner studenter från fönstren, misshandlade och vandaliserade. Under de följande veckorna fängslades tusentals studenter rapporterade Human Rights Watch.

Många av studenterna är fortfarande fängslade utan hopp om att friges. De utsätts för tortyr och många hindras från att komma i kontakt med sina familjer och advokater. Flera fångar har dessutom tvingats till falska erkännanden i tv-sändningar och så vidare.

De spenderar sina ungdomsår i celler och allt för att de använde sin grundläggande mänskliga rättighet; att uttrycka sina åsikter och att uttrycka en önskan om ökad demokrati och frihet för sitt folk.

Khatami tillhör den reformiska sektionen av regeringen men det är egentligen väldigt lite som denna grupp kan åstadkomma, eftersom det är Khamenei som egentligen är Irans stadsöverhuvud och som sätter de politiska riktlinjerna och de lagliga ramarna. Reformisterna dansar när allt kommer omkring till de konservativas flöjt.

Studentföreningarna demonstrerar runtom i Sverige under torsdagen för ökad demokratisering i Iran. Göteborgs studentförening(GIS) gör det under parollen "Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter" och de samlar svenska partier och ungdom- och studentförbund för att öka medvetenheten och trycket mot den iranska regimen.

Nazeem Tabilzadeh, en medlem i GIS, sa i en intervju till Yelah; "det är viktigt att man som omvärld, informerar och uppmärksammar det som händer i Iran".

I Iran fortsätter frihetskampen bland studenterna. De tar dock, via sina protester och kritik, en mycket större risk än vi gör när vi kritiserar Iran utifrån. Trots att regeringen reagerat hårt mot vidare demonstrationer, har studenter runtom i landet inte glömt 8 Juli 1999. De fortsätter varje år att på något sätt manifestera sitt missnöje och sin solidaritet med de studenter som fortfarande är fängslade.

Ingen iranier ska tro att denne blivit glömd eller är ensam i sin kamp mot de orättvisor och den antidemokrati som den iranska regeringen och den konservativa delen av regeringen representerar. Det iranska befolkningen har lidit i tystnad i årtionden nu, och även om de internt för kampen om frihet så gott de kan, finns det inte mycket de kan göra utan att sätta sig själva och sina familjer i farozonen. Men vi här i utlandet, iranier eller av annan nationalitet, kan bidra med påtryckningar på våra egna regeringar så att de i sin tur officiellt och aktivt förkastar den politiska regimens förtryck mot sitt eget folk.