Sociala center:
trovärdiga alternativ

Under hösten 1969 exploderade Italien i en våg av strejker och fabriksockupationer. Vänstern hade stark förankring i kommunistpartiet PCI (Partito Communista dItalia). 1974 utbröt en allvarlig ekonomisk kris. Liren sjönk vilket innebar allt högre levnadskostnader och arbetslöshet. Den nya situationen skapade nya kampformer. Arbetarna uppfann självreduktionen. Genom att själva fastställa kostnaden för hyror och elektricitet hävdade de rätten till rättvisa priser.

Tvivlet på makten

Det allt hårdare klimatet i Italien har många bottnar. Röda Brigadernas åtskilliga terrorattacker mot domare, politiker och journalister under 70-talet kan ses som ett svar på den nyfascism som hade börjat växa sig stark. Under 80-talet satt Bettino Craxio som premiärminister och socialistledare. Han anklagades för att ha mottagit mutor av stora företag. I landet förekom politisk korruption. Många ansåg att beslutsfattarna var byråkratiska, ineffektiva och att de dessutom slösade med skattemedel. Silvio Berlusconis stenhårda herravälde i Italien är alltså snarare regel än undantag bland makthavarna sedan andra världskriget. Man har aldrig lyckats behålla folkets förtroende särskilt länge.

Bostadslösheten

Idag är runt trettiotusen människor bostadslösa bara i Rom. Billiga hyresrätter säljs ut av staten och byggs om till kontor, vilket resulterar i att lokaler står tomma i innerstan och att ungdomar inte har någon möjlighet att flytta hemifrån. Politikerna betraktar innerstan som ett stadsrum endast vigd åt konsumtion som ska locka turister. En befolkning som inte följer regler inverkar negativt på investeringsklimatet. Företag flyttar och marknadsvärdet sjunker.

En före detta hundkapplöpningsbana

Acrobax, en gammal hundkapplöpningsbana som ligger i utkanten av Rom, ockuperades i november 2002 och fungerar nu som bostad för arton ungdomar. En stor trasig neonskylt blinkar mot den mörka tunga himlen. När vi går in genom snurrgrinden till en taklös hall skäller hundarna lydigt åt oss. Graffiti täcker väggarna i den stora lokalen där det är full aktivitet. Ikväll anordnar Acrobax en technofest. Man räknar med tvåtusen gäster. Skivbolaget som arrangerar festen lägger upp all sin musik gratis på webben. Bakom baren hänger trasiga glashyllor och bardisken är full med flyers om fester och klubbar på andra sociala center.

- Vi slåss för att ta tillbaka det de har tagit från oss, säger Giovanni, en ung kille vi träffar på Acrobax som hjälper till att bygga scenen. Hur ska vi kunna utöva någon form av kultur när vi inte ens har någonstans att bo? undrar han. De kallar sig själva för "self organisation lab" och betalar varken hyra eller el.

En före detta militäranläggning

Det finns ungefär hundrafemtio sociala center i Italien, i Rom ett trettiotal. Den första generationen center ockuperades kring 1985 till 1987. Forte Prenestino är ett av dem. Fortet ligger undangömt, inbyggt i ett berg. Utanför står några husvagnar parkerade. En liten bro sträcker sig över vallgraven in i den gamla militäranläggningen. Det är rått och kallt, men inbjudande på något sätt. Väggarna är täckta av målningar i blått. Det fanns varken elektricitet eller vatten från början.

- Everything you see we have built with our own hands! säger Mara som jobbar ideellt på fortet. Här arrangerar man projekt för skoltrötta ungdomar för att få de motiverade att börja gå i skolan igen. De anordnar också stödfester och spelningar för mindre band. Fortet är väldigt stort, tiotusen kvadratmeter. Förutom scenen utomhus finns en restaurang med mat till självkostnadspris. En bar, fotolabb, screentryckeri, skivbolag, inspelningsstudio, två biografer, varav den ena är förlagd utomhus där filmer visas för alla nyfikna, medlemmar som grannar under sommarhalvåret. Ett snickeri, teaterlokal, ateljé och gym där man kan utöva yoga och tai-chi. I info-shopen säljer man politiska böcker, skivor och tröjor. I fortet finns även cirka tjugo små lägenheter, bebodda av ockupanter för att skydda fortet från polis och ovälkomna högerextremister. Fortet har utsatts för polisrazzior ett flertal gånger de senaste åren.

Imponerande infrastruktur

Brancaleone är per egen definition ett självstyrande socialt center i utkanten av Rom. Med "självstyrande" förklarar de sig själva som oberoende från statsapparaten. Detta utesluter dock inte kontakt och finansiering med och från offentlig miljö och näringsliv. De värderar valfrihet och fristående högst och inriktar sig på etiskt korrekta handlingar beträffande inköp, ekonomi och produkter. Det märks tydligast i den pub som drivs med daglig verksamhet och vars sortiment består av biodynamiskt framställda drycker. Som ett komplement till detta avsätts en del av vinsten från puben till en handelsbod med rättvisemärkta varor. Brancaleone visar på en avancerad organisationsstruktur och en imponerande infrastruktur där var och en av husets olika verksamheter har ett råd och en styrelse. Personalen på Brancaleone ser sig själva som en icke profiterande verksamhet med en klar politisk värdegrund.

Mycket verksamhet

Brancaleone ockuperades i januari 1990 och beskrivs bäst som en dynamisk polykrom och ett socialt experiment. Interiören är minimalistisk med släta ytor i rött, lila och svart. Det finns tre våningar och tre barer varav en ligger i ett förtält som spänts upp intill en konsertlokal som vetter ut mot en park och tillika naturreservat för biologer. Här bedrivs undervisning i ekologi. Förutom kontor finns en biograf och kombinerad replokal och inspelningsstudio. Klubbverksamheten ordnar arrangemang av vitt skilda genrer men med ett gemensamt syfte. Återkommande klubbverksamhet är Agatha, Top a Top, Microhouse och Firewater. Här arrangeras också påkostad konsertverksamhet med internationellt erkända artister. I verksamhetens regi anordnas yogakurser och härifrån sänds radio Vovovov via webben.

Gick samman med vänsterpartiet

Då när det begav sig, för åtta år sedan, jobbade alla ideellt eller som volontärer. Men problem med polis och myndighet fick Brancaleone att gå samman med det italienska vänsterpartiet.

- Vi insåg att vi måste generera pengar för att kunna fortsätta driva och utveckla centret, påpekar en kvinna vi möter. Brancaleone var det första centret som tog steget in i legalitet. Sedan dess har många följt exemplet. Att bli kommersiella var en strategi som inte gillades av alla. Nu har Brancaleone ett fåtal heltidsanställda och flera hundra svartarbetande deltidsanställda.

Många besöksvärda center

La Torra och Ex-Snia Viscosa är två andra bra organiserade sociala center i Rom som är värda ett besök. La Torra ligger en bit utanför i en stadsdel som heter San Marino Soccorso. De hjälper människor som just kommit ut ur fängelse. På söndagar har de en liten grupp människor långtidssjuka och funktionshindrade som deltar i en odlingsgrupp. De arrangerar också danskurser och fester. Femton personer jobbar här ideellt. De har solceller på taket och en ekologisk restaurang.

Ockupationsvågen över Europa

I början av 80-talet växte en militant husockupationsrörelse fram i flera europeiska städer. Det fanns gott om tomma fabriker och öde industriområden i det postindustriella Europa. I Berlin bodde runt tretusen personer i hundrasextio hus under en tid. Okupationsvågen nådde även Sverige, främst Göteborg där de sista utposterna fanns i dåvarande arbetarstadsdelen Haga. Nu finns de officiellt ockuperade husen i Berlin inte längre kvar men det finns flera som skulle kunna betecknas som sociala center. Några av dem är Samahause, Yorck 59 och Kadterschmiede som fortfarande bedriver verksamhet som polisen ser mellan fingrar med. Sociala center finns även i Cochester, London och Wales.