Marknadsliberal megaplan
för Centralamerika

De länder som detta berör är Mexiko, Guatemala, Belize, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica och Panamá. Planen innebär bland annat en regionsomfattande megasatsning på militarisering och utbyggnad av en privatiserad infrastruktur.

Rötterna till detta jätteprojekt finner man dock längre tillbaka i tiden och för att få en bakgrund till vad som sker kan det vara bra med en kort tillbakablick på regionens utveckling.

Skulder gav strukturanpassningskrav

Efter andra världskriget skuldsatte sig många fattiga länder genom de internationella organen Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Detta kom att generera en ond cykel och ett beroendeförhållande mellan Nord och Syd.

Framåt 70- och 80-talen badade de flesta regeringar i Syd i extrema utlandsskulder, vilket de politiska och ekonomiska eliterna i Nord inte var sena att utnyttja.

Via Världsbanken och IMF började nu Västvärldens ledare att ställa "strukturanpassningskrav" på det upp över öronen skuldsatta Syd. Dessa anpassningskrav innebar omfattande privatiseringar av viktiga nationella tillgångar och infrastruktur.

Lagändringar föreslogs och började genomföras till förmån för de transnationella bolagen som ivrigt knackade på dörren till Syd. Centralamerika var inget undantag utan tvärtom ett praktexempel i detta mönster.

Ju fler dörrar som öppnades för det utländska kapitalet, desto fler lån gjordes tillgängliga för de desperata och kortsiktigt tänkande regeringarna i Syd.

Utrotning och handelsavtal

Vad som i Centralamerika dock satte käppar i hjulen för det transnationella kapitalets aktörer var den rad av olika inbördeskrig som härjade i regionen under speciellt 1980-talet och början av 1990-talet.

Supermakten USA var inte bara åskådare, utan agerade även regissör och domare i många av dessa konflikter.

De stödde och odlade de högerextrema krafterna för att utrota alla eventuella vänsterrörelser och ideologier som fanns i regionen. Detta lyckades bra och den ena motståndsrörelsen efter den andra slogs ut.

Samtidigt under denna period sålde många centralamerikanska regeringar ut sina nationella tillgångar och naturresurser till utländska köpare för skandalpriser.

I mitten av 90-talet då inbördeskrigen börjat lägga sig, blev det dags för de så kallade "fri"-handelsavtalen att välsigna regionen.

Frihandelsavtal som innebar fri entré till Centralamerika för produkter och producenter utifrån, men inte i den motsatta riktningen.

1994 skrev Mexiko under avtalet NAFTA med USA och Kanada, vilket sågs som en av Clintonadministrationens större bedrifter.

I Centralamerika, med Mexiko i spetsen, började nu internationella ekonomiska institutioner att producera en mängd lagändringsförslag för att "anpassa" den centralamerikanska marknaden till den globala världsekonomins krav.

Den dåvarande mexikanska presidenten, Zedillo, gick i täten med stora utförsäljningsvisioner.

1996 föreslog han till exempel utförsäljning av den mexikanska golfen och en totalöppning av den "nya marknaden". Dessa förslag och idéer utmynnade i en ekonomisk plan som fick namnet Plan Puebla-Panamà (PPP).

En storslagen plan

Från Puebla i Mexiko, ner genom hela Centralamerika, till Panamá, skulle det nu storsatsas på infrastruktur i form av motorvägar, flygplatser, hamnar och så vidare.

Den efterträdande och nuvarande mexikanska presidenten, Fox, kom att göra denna plan till sitt främsta projekt och argument för "utveckling". I den politiska retoriken associeras nu PPP med nyckelbegrepp som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

I de politiska makthavarnas språkbruk är PPP idag synonymt med "utveckling" och "välfärd", en propagandabild som visas upp i massmedierna runt om i Centralamerika.

Nu ska dörrarna öppnas helt för alla transnationella jättar som vill in och söker billig eller gratis infrastruktur, skattebefrielse, de lägsta råvarukostnaderna för sin produktion och billig arbetskraft utan krångel med fackliga rättigheter.

PPP:s arkitekter kommer från många olika intressehåll, men de största intiativtagarna och de huvudansvariga var och är främst den interamerikanska utvecklingsbanken (BID) och Världsbanken.

BID utgör planens tekniska grupp och utformar dess "ekonomiska korridor" som det har kommit att kallas. Världsbanken är planens största finansiär och internationella hejarklack, men även initiativtagaren till den del av planen som kallas för den "biologiska korridoren".

Dessa korridorer består av regionstäckande planer för hur "utvecklingen" ska snickras. De två korridorerna är i sin tur uppdelade i mindre korridorer.

Den ekonomiska korridoren består bland annat av en infrastrukturell korridor och en energikorridor och den biologiska korridoren bestar av bland annat av turism-, naturskydds- och jordbrukskorridorer.

Allt som rör detta megaprojekt är dock inte tillgängligt som allmän information. Via politiska presskonferenser pumpas utvalda delar av planen ut i de centralamerikanska massmedierna som till största del refererar till politikernas ord utan kritiska reflektioner.

Marknadens "osynliga hand" behöver även en knytnäve

En mindre omtalad del av PPP är att den innehåller en omfattande militarisering av hela regionen.

De utländska investerarna och de transnationella bolagen behöver naturligtvis stabilitet och säkerhet för att garantera och skydda sina intressen. Man vill inte riskera att få folkliga uppror på halsen.

Parallellt med denna "utvecklingsprocess" tilltar därmed ett kontrollsamhälle med ökad militär och polisiär närvaro.

Allt görs för att förhindra lokala motaktioner och kväva de protester som finns och växer med exploateringen av arbetare, naturresurser och inte minst de ursprungsfolk som fortfarande inte har utrotats, även om de är på god väg i och med detta.

Gräsrötter gör motstånd

Civilsamhälleliga motståndsrörelser på gräsrotsnivå organiserar sig i denna stund förtvivlat mot detta aktuella regionala uttryck av nyliberal globalisering.

Till de bäst organiserade gräsrotsrörelserna hör den zapatistiska ursprungsfolkrörelsen i Mexikos sydligaste och mest marginaliserade delstat Chiapas.

Den första januari 1994 gjorde den zapatistiska folkarmén (EZLN) beväpnat uppror efter de århundraden av förtryck som nu nådde sin topp när utsugningen och utnyttjandet blev totalt legaliserat.

Som en symbolisk gest hade datumet noga utvalts då det var just den dagen som Mexikos intrade i NAFTA började att gälla. Zapatisternas krav gällde mänskliga och kulturella rättigheter i linje med FN:s konventioner för dessa.

Upproret slogs dock brutalt ned av den mexikanska militären och sedan dess har ett lågintensivt krig förts mot de zapatistiska ursprungsfolken.

När vapenvilan efter upproret tog rum, började man att vandra en lång och snårig stig mellan dialoger som syftade till att lösa konflikten och dödlagena i förhandlingarna.

Gång på gång bröt den mexikanska staten sina löften om de kulturella rättigheter som zapatisterna eftersträvar.

Ett lågintensivt krig en psykologisk krigsstrategi som bland annat innebär en hög militär och paramilitär närvaro i områden där civilbefolkningen bor.

Det innebär också förtalskampanjer i medierna, liksom drog- och alkoholspridning. Detta har som syfte att bryta ner civilbefolkningen psykologiskt och avskräcka människor från att organisera sig.

Samtidigt som den militära och paramilitära närvaron sprider skräck och misär i området är pressen från andra statliga politiska aktörer som de politiska partierna PAN, PRI och PRD en del av en strategiskt utstuderad plan av de politiska och ekonomiska makthavarna.

PPP:s aktörer, politiker som kapitalister, har allt att vinna på att splittra civilbefolkningen politiskt, socialt och ekonomiskt, genom att muta folk till att ansluta sig till PAN, PRI eller PRD och överge den zapatistiska motståndsrörelsen.

Det förtryckande maskineriets främsta redskap finns på så sätt mitt bland befolkningen i olika former.

En del av ett globalt mönster

Kärnan i chiapaskonflikten är inte enbart en fråga om kulturella rättigheter, en duell mellan majoritetssamhället och en minoritet, på regional eller nationell nivå.

Dess rötter har djupare ekonomiska förklaringar och bottnar i ett världskapitalistiskt och imperialistiskt system av globala dimensioner.

Småböndernas kamp mot privatiseringen av vattnet i Bolivia och andra sociala rörelsers strider på andra ställen världen över är också uttryck för samma dimensioner av makt och motstånd, med samma aktörer inblandade.

Kanske är den zapatistiska rörelsen en av dagens starkaste demokratiska motståndsrörelser på gräsrotsnivå som vågar att artikulera och demonstrera alternativa vägar till den imperialistiska utvecklingen.

Zapatisterna i Chiapas utgör dock bara ett av många exempel på aktuella, verkliga och folkliga motstånd till ett av många projekt á la PPP.