Hur långt har vi kommit
i vår inställning till
våldtäkt?

Yelah har, med förlagets samtycke, översatt Kesics text Muslim Women, Croatian Women, Serbian Women, Albanian Women. Den ingår i boken Balkan as Metaphor. Red: Duan Bjelic och Obrad Savic, Massachusetts Institute of Technology, Cambridge, Massachusetts, London, England. 2003.

Muslimska kvinnor, kroatiska kvinnor, serbiska kvinnor, albanska kvinnor

För första gången uppmärksammade mediarapporteringen nyheter från Balkankrigen om den omfattande våldtäktsutövningen. Genom att reda ut den saliga blandningen av nationalism, chauvinism, etnicitet och genuskonstruktion frågar sig Vesna Kesic hur långt vi egentligen kommit i vår inställning till våldtäkt och institutionaliserat våld mot kvinnor.

Två bilder har förföljt mig sedan krigen bröt ut i före detta Jugoslavien 1991. Den första visar manshuvuden (eller snarare mansöverkroppar) vid runda bord, lutades över kartor. Den bilden dök upp för första gången i lokal- och världspressen 1990 och 1991, under de numera nästintill bortglömda möten mellan de sex nyvalda presidenterna i de jugoslaviska republikerna, vilka fruktlöst sökte finna en politisk lösning på den politiska kris som rådde i landet (av media kallades de "den kringresande cirkusen"). Manshuvuden möttes också i de "hemliga" mötena mellan presidenterna Franjo Tudjman och Slobodan Milosevic vid deras möten under krigen i Kroatien (1991-1992) och Bosnien (1992-1995), och vid möten hållna i Washington 1994 och Dayton 1995.

Under Kosovokriget hölls inga officiella möten mellan Serbiens och Kosovos befrielsearmé UÇK:s ledare, även om Ibrahim Rugova var på "besök" i Belgrad. Man kan lika gärna föreställa sig serbiska och albanska ledare och krigskommendörer nedböjda över kartona fattandes beslut om gränsdragningar. Internationella ledare eller NATO-kommendörer låter sig gärna föreställas på detta sätt. Män fattade beslut om nationsgränser, om territoriell uppsplittring; de skapar framtider och dåtider för nationer, och deras beslut är en fråga om människoliv.

Den andra bilden föreställer kvinnor, kvinnliga flyktingar bärandes på återstoden av det som en gång var deras ägodelar i plastpåsar; kvinnor släpandes på rädda och utmattade barn; gråtande kvinnor, arga kvinnor, kvinnor som blivit gravida av våldtäkt, traumatiserade kvinnor. Vad som än händer, så framställs kvinnor som kroppar. De få kvinnor som förekommer i stridsenheter, eller ens någon som förekommer på beslutsnivå, gör ingen skillnad. Mitt i alla dessa onda våldscirklar av krig finns en konstant: kvinnor är smärtande kroppar, oavsett vilken etnisk grupp som för tillfället spelar den offensiva rollen och vilken som spelar den defensiva. Kroatiska kvinnor, bosniska kvinnor, muslimska kvinnor, serbiska kvinnor, albanska kvinnor och detta inte bara i krigen i det forna Jugoslavien.

Krig är en könsbelagd aktivitet, redan från början. Jacklyn Cock menar att krig både "använder och upprätthåller den ideologiska konstruktionen av kön i mening av 'maskulint' och 'feminint'. " ¹Män, poängterar hon, går ut i krig för att skydda och försvara nationella intressen, territorium och gränser, och för att skydda och försvara "sina" kvinnor och barn. Kvinnor framställs som "skyddade" och "försvarade", eller som en annan kvinna från en annan del av världen, den tyska filmaren Helke Sander, uttryckte det; kvinnor är "befriade" och männen är "befriarna". ² Befriarna själva, som exempelvis de allierade soldaterna i Tyskand 1945, våldför sig ofta på kvinnor.³

De kroatiska feminister som vid Jugoslavienkrigens början hjälpte kvinnliga flyktingar från Bosnien, Herzegovina och Kroatien, oavsett etnicitet eller nationalitet var av meningen att "Kvinnor medverkade inte i fattandet av (oansvariga) politiska eller militära beslut, och ändå blir krig en alltmer bekant syn för kvinnor och barn." ⁴Vi placerade krigets sexuella våld i det större sammanhangets patriarkala maktrelationer och patriarkalt våld mot kvinnor. Kvinnogrupper i Belgrad och Zagreb noterade att våldet i hemmiljön ökade under kriget samt att det antog nya former. Desillusionerade män och frustrerade soldater attackerade eller hotade sina livskamrater med revolvrar, gevär, bomber eller militärknivar. Feministerna pekade på kongruensen mellan etnisk chauvinism och sexism: båda överdriver och hårddrar skiljelinjer. "De andra" uppfattas som enkla stereotyper av mindre mänskligt värde och som ett hot mot nationen och dess maskulinitet; dominering och hierarki uppfattas som naturligt, och den grymhet och det våld som krävs för att upprätthålla ordning som acceptabel.

På grund av den här inställningen blev vissa kvinnogrupper och feminister stämplade som landsförrädare, de möttes av vrede, förtal och blev till och med anklagade för att förråda kvinnorna. Våldtäkt som ett vapen i krig placerades helt och enbart i etnicitetskategorin som en del av en folkmordsstrategi, och kvinnor förvandlades till metaforer: "En våldtagen kroatisk eller bosnisk kvinna symboliserar ett våldtaget Kroatien eller ett våldtaget Bosnien." Samtidigt blev våldtäktsmännens existens som manliga individer inte representativ för dem, utan för hela deras folkgrupp. Det är serber (kroater, muslimer) som våldtar, inte serbiska (kroatiska, muslimska) militärer och paramilitärer. Åena sidan så innebär att vara kvinna i en krigszon en stor risk att bli våldtagen, men åandra sidan, att vara feminist inom nationens gränser innebär politiska, och ibland även fysiska, hot. Jag måste medge att jag blev överraskad och skrämd av sådana reaktioner, inte för mitt liv (alla var ju i fara), utan för att jag inte förväntat mig att det feministiska försöket att trassla isär kön och etnicitet skulle mötas av en så våldsam och hatisk reaktion.

Under det tidiga nittiotalet blottades vissa meningsskiljaktigheter mellan olika bosniska och kroatiska kvinnogrupper gällande hur man skulle tolka massvåldtäkterna i Bosnien. Skulle man lägga emfasen på könsaspekten eller på etnicitetsaspekten? Frågeställningen kan förstås eftersom debatten skedde i ett politiskt klimat infekterat av påhejad nationalism och etniskt hat. Det dröjde inte länge innan internationella feministgrupper och - forskare snappade upp debatten. För att använda Robert M Haydens ord: "När det gäller feministgrupperna i före detta Jugoslavien tenderar de äldre organisationerna att hålla fast vid den könsbaserade analysen, då man alltså ser våldtäkten som vilket vapen som helst, men då främst använt mot kvinnor." M. Robert Hayden, Rape and Rape Avoidance in Ethno-national conflicts: Sexual Violence in Liminalized States, American Anthropologist 102, no. 1 (2000): 27-41. Men Hayden förenklar när han menar att den könsbaserade analysen som tillämpas av de lokala aktivisterna är en global feministsyn. Den här tolkningen är troligtvis ett resultat av att texter och meddelanden från dessa lokala feministgrupper sällan översattes eller granskade i dess ursprungliga former. I flertalet fall kom dessa texter in i den västerländska feministdebatten genom andra hand eller refereringar till olika delar av texten. ⁵

Enligt min uppfattning var de lokala feministiska analyserna av Jugoslaviens kollaps och successionskrig förhållandevis komplexa och väl sammanhållna. Men Hayden har rätt när han menar att könsaspekten kontrasteras av en folkmordvåldtäktsaspekt, som betraktade våldtagandet av muslimska kvinnor i Bosnien som ett unikt historiskt fenomen, ett våldtäktskrig fört av serbiska män mot muslimska och kroatiska kvinnor, i vilket våldtäkt var en unik form av inte bara stridsmedel, men också av folkmord. Denna syn utvecklades och användes av lokala grupper, vilket Hayden rätteligen påpekar när han citerar Dubravka Zarkov, i enlighet med nationalistregeringen och den regeringskontrollerade media, vilka ofta använde rapporter om sexuellt våld, sanna eller fabulerade, som propaganda. Hayden, Rape and Rape Avoidance in Ethno-national conflicts, s. 29 Den linjen antogs och följdes av vissa, men långt ifrån alla, av västvärldens feministiska forskare. Se Beverly Alien, Rape Warfare:The Hidden Genocide in Bosnia-Herzegovina and Croatia (Minneapolis: University of Minneapolis Press, 1996); Catherine MacKinnon, Turning Rape into Pornography: Postmodern Genocide, Ms., July-August 1993, 24-30; C. MacKinnon, Rape, Genocide and Women's Rights, Harvard Womens Law Journal 17 (spring 1994): 5-16 Särskilt den amerikanska rättsprofessorn Catherine McKinnon blev indragen i lokala politiska debatten, sedan hon aktivt ställt sig på den nationalistiska sidan. Vesna Kesic, A Response to Catherine MacKinnons article 'Turning Rape into Pornography: Postmodern Genocide' - Hastings Womens Law Journal 5, no. 2 (summer 1994): 267 - 280

Den lokalt rådande "folkmordssynen", vars teori och praktik McKinnon stödde internationellt, sätter fortfarande prägel på diskussionerna i området. Det finns en pågående debatt om vilken som är den "rätta tolkningen" av massvåldtäkterna i Bosnien, i vilken en kroatisk journalist, informerad av McKinnons meningsfränder i Kroatien, upprätthåller "folkmord genom förökning" som det enda acceptabla synen på dessa "unika brott". Mirko Petric, O povijesnom revizionizmu Vesna Kesic, Zarez,dvotiednik za kulturna i drustvena zbivanja 2, nos. 45-46 (2000): 52; M. Petric, O feminizmu i nacionalizmu, Zarez 3, no. 49 (2001): 44, 45; V. Kesic, Ideologizacija tudje patnje Zarez,dvotiednik za kulturna i drustvena zbivanja 3, no. 47 (2001): 52; V. Kesic, Od Vjestica iz Rija do Povijesnih revizionistica, Zarez 3, no. 49 (2001): 44 Enligt denna tolkning var serbernas syfte med våldtäkterna att tvinga bosniska och kroatiska kvinnor att föda fram små chetniks. ⁶ Det långsiktiga målet i detta var att förstöra de muslimska och kroatiska folkgrupperna i Serbien. Mitt svar på denna föreställning om "folkmord genom förökning" var att den tillämpar och förstärker rasistiskt tänkande, eftersom den accepterar att nationen eller folkgruppen kan förstöras genom förökning, det vill säga genom att den utökas med inbladning av orent blod.

Under NATO:s bombningar av Jugoslavien och fördrivningen av kosovoalbaner till grannländerna, började liknande signaler nå ut i världen: serberna våldtar i syfte att demoralisera de modiga kämparna i UÇK. Elisabeth Bumiller, Deny Rape or Be Hated: Kosovo Victims Choice, New York Times, 22 juni 1999, Al. Återigen låter man kvinnors kroppar, individuellt torterade, stå symbol för en hel nation som slagfält vilka förkroppsligar nationella värden och intressen.

Feministisk diskurs [uttalanden, samtal och diskussion om ett ämne och begreppsförklaringar som skapas i en miljö av maktstrukturer] bestrider sammankopplandet av kön och etnicitet, vilken i den nationalistiska retoriken fungerar som homogeniserande och hegemonisk. Till Judith Butlers insikt om att kön alltid har genus Judith Butler, Gender Trouble: Feminism and Subversion of Identity (London: Routledge 1990), 6,7;109-111 vill jag lägga att när kvinnor blir offer i nationalistiska konflikter så blir kön också en del av etniciteten, eller underordnat etniciteten, innan det ens finns som fristående diskurs. Feministisk diskurs om könen syftar till att bryta sönder de förenklade uppdelningarna i angripare och offer, våra rättigheter och deras missgärningar, skillnaderna som framställs som oöverstigliga, och alla andra förenklingar som krävs för att över huvud taget föra krig. Min hypotes är att det militariserade patriarkatet och den etniska nationalismen samverkade och blev därmed sammanflätade i grunden till konflikten. Blandningen av könsrepresentation och etnisk dito, bilder, och symboler, har framkallat hårddragen våldsanvändning, särskilt när det gäller sexualisering av krigsvåldet. Alla män som förvandlats till soldater och tränas att försvara eller bygga nationen i patriarkala institutioner är, oavsett etnicitet, är benägna att begå våldtäkt. ⁷ Frågan här är: Hur blir sexdriften sammanflätad med konstruktioner som nationalism och etnicitet? Hur kollektiviserar man den och förvandlar den till ett vapen i krig?

Den indiska antropologen Veena Das, som studerat upplopp mellan nationalistiska och religiösa grupper i Indien efter landets delning, hävdar att nationalismen i sig innebär att betrakta kvinnor som objekt vilka man kan märka med sin lusta för nationalismen för framtida beskådan. Veena Das, Language and Body: Transactions in the Construction of Pain, i Social Suffering, ed. A.Kleineman, V. Daas och M. Lock (Berkely: University of California Press, 1997) 67-91 Upphöjandet av nationsbilden genom ikoner, retorik och mytologi får sin kraft ifrån upphöjandet av patriarkala bilden av den manliga sexualiteten. När skiljelinjerna mellan upphöjda föreställningar om nationen och om kvinnan löses upp, förvandlas nationen till en upphöjd föreställning om det älskade avgudat i det abstrakta, och därtill blir det fullt acceptabelt att bruka alla typer av våld mot alla de som motsätter sig detta eller på något sätt försöker skapa motbilder.⁸Kortfattat kan man säga att drivkraft för nationalism lätt kan förvandlas till sexuellt våld, där kvinnornas kroppar objektifieras och abstraheras, deras smärtor och lidanden förnekas. För att avsluta med Das möjligen överdrivna, men fortfarande betydelsefulla, inblick i berättelserna indiskt och pakistansk våld vid delning av Indien: Om männen reste sig från det koloniala förtrycket som självständiga medborgare i sitt land, så reste de sig samtidigt också som monster.⁹

Här kan det vara bra att dra sig till minnes Jugoslaviens historia och de förhållanden som synliggör genusdimensionen vid intensifieringen av den etniska konflikten och incitamenten för våldsanvändning. Bland alla orsaker och upprinnelser till krigen, som nu varat i ett decennium, har en blivit förvrängd allteftersom tiden gått. Någon gång mellan 1986 och 1987, när relationerna mellan det "riktiga" Serbien och Kosovo (som då var en jugoslavisk provins med självstyre belägen i Serbien) var inflammerade men ännu inte lett till några våldsamheter, infann sig en moralpanik i Belgrad, gällande "omfattande" våldtäkter på serbiska kvinnor begångna av albaner, däribland nunnor. Dessa påstådda våldtäkter beskrevs som ett albanskt försök att fördriva serberna från Kosovo. Redan från början lades fokus vid den etniska dimensionen på dessa våldtäkter, och detta trots att den hanteringen stred mot fakta. Det dröjde inte länge innan det kom fram att Kosovopolisen endast kände till ett fall där en alban våldtagit en serbisk kvinna, och påföljande efterforskningar visade att våldtäkter begångna i Kosovo inte gick över de etniska gränserna. Anklagelserna om de mellanetniska våldtäkterna hjälpte istället till att lägga grunden för den framtida terrorkulturen. Läget förvärrade ytterligare när två albanska ledare ur "det gamla kommunistgardet" offentligt menade att det bara var naturligt att unga albaner skaffade sig lite njutning från de serbiska kvinnorna. Sådant här inträffar, fortsatte de, på grund av de albanska kvinnornas dygdighet i och med att albansk kultur förbjuder utomäktenskapligt sex. Feminister från Slovenien, Kroatien och Serbien protesterade mot vinklingen och krävde att våldtäkt, som det grövsta förekommande våld mot kvinnor, skulle särskiljas från etniska konflikter, men ingen lyssnade på dem.

När de nationalistiska politikerna kom till makten i 1990 års val så blev kvinnors kroppar en allmän angelägenhet, som föremål för åtrå, föreställningar och restriktioner. Efter valen så försvann nästan alla kvinnor från de nationella parlamenten, där de innan utgjort mellan 16 och 30 procent av ledamöterna. Kvinnors rättigheter, bland dem rätten till laglig och säker abort, fick se sig hotade. Vid krigets början användes kvinnor i den nationalistiska propagandan, vilket slutade med att medlemmar av alla inblandade parter våldta och använda andra typer av sexuellt våld, om än inte i samma utsträckning, vilket givetvis utgör en skillnad, både rättsmässigt och politiskt. Kvinnor torterades och missbrukades på många olika sätt i krigszonerna; de blev systematiskt våldtagna, gruppvåldtagna, förslavade, visiterade av män vid vägspärrar, exploaterade genom prostitution eller tvingade till det då det var det enda sättet att överleva. Till och med FN-soldaterna i Bosnien besökte de av krigssituationen skapade bordellerna. De bosniska muslimska samfunden förklarade våldtagna kvinnor som heliga krigare, "shehids", och de serbiska ortodoxa och kroatiska katolska uppmanade kvinnor att föda fram fler nationella. Kvinnorna betraktades av kyrkan som demografiska reserver. Ortodoxa och katolska kyrkor framförde varningar om att de båda nationernas respektive födelsetal var bland de lägsta i världen, och om det fortsatte som då så skulle de snart vara minoriteter i sina egna länder. De båda staterna visade starkt stöd för denna ståndpunkt.

I den patriarkala genuskonstruktionen är kvinnans främsta uppgifter att sörja för reproduktion och bevarandet av familjen och nationen. I dess ideologiska definitioner av feminin är en kvinnas kyskhet, hennes och hennes familjs heder de allra högsta värdena. Hennes kyskhet blir därmed allas angelägenhet, både försvararnas och angriparnas. Det är inget annat än en skenparadox då dessa värdens - kultur, tradition, heder och kvinnlig kyskhet - försvarare är just de som anfaller samma värden då de tillhör andra av annan etnisk eller könstillhörighet.

Det tragiska för kvinnor i dessa militariserade patriarkala strukturer är att konsekvenserna av detta sträcker sig bortom krigsskådeplatsen. Medan kriget pågick i Kosovo gjorde New York Times ¹⁰ ett reportage om Kosovokvinnornas skam, deras rädsla för att bli bortstötta och förvisade om våldtäkterna blev kända. Den patriarkala maskulinitetens inställning accentuerades i ett citat av en albansk man, där han menade att han skulle skilja sig från sin unga fru, även om de hade 20 ungar, ifall hon blev eller blivit våldtagen. Vissa kvinnor menade att hellre skulle dö än bli våldtagna. ¹¹

Även om det inte gick så långt som att hedersmord Douglas Jehl, Arab Honors Price: A Womans Blood New York Times, 20 juni 1999: sektion 1, 1. av Mellanösternsnitt rapporterades från Bosnien eller Kosovo, så ger ändå artiklar som den i New York Times en traditionell bild av ett "orientaliskt" samhälle där familjens och männens ära är det enda som för världen framåt. Reportern må ha haft de bästa avsikterna när det gäller att skydda kvinnor, men den verkliga politiska bakgrunden och maktrelationerna satta i spel försvinner i skildringar som rör händelser och företeelser som inte nödvändigtvis är omfattande och inte alltid är sanna.

När vi arbetade med bosniska kvinnor i Zagreb såg vi flera fall där kvinnor behövde lång tid på sig för att kunna berätta om "det andra" som drabbade dem under kriget. Detta eftersom våldtäktstraumat ofta är djupt och omgivningen uppfattas som osympatisk och hotfull. Men jag känner också till fall där kvinnor med självsäkerhet berättat om vad som hänt, och där deras barn och makar har känt till det inträffade, visat den djupaste medkänsla och sorg, varit mycket hjälpsamma när kvinnorna velat komma över konsekvenserna av det inträffade.

Hursomhelst kommer de allra flesta till den korrekta slutsatsen att de som råkar ut för sexuellt krigsvåld lider dubbelt, först när de utsätts för själva våldtäkten, och sedan när de möts av det patriarkala samhällets attityd. Jag vill mena att det även finns en tredje dimension, som har att göra med hur våldtäktsfallen framställs och känns igen. När våldtäkterna blev kända i före detta Jugoslavien började en tävling i uppskattande av deras antal, karaktär och omständigheter. Liknande inträffade säkert på andra håll. Till en början karaktäriserades våldtäkterna som "folkmordsliga" av statliga eller av till staten kopplade organisationer, vilka även överdrev antalet. ¹²

Exempelvis hävdade den kroatiska sidan 1992 att 10 000 kvinnor våldtagits i Kroatien. I slutet av samma år släppte Bosnien-Herzegovinas statliga kommission för insamlandet av krigsdata siffror på 50 000 till 60 000, medan "patriotiska" kvinnogrupper satte siffran till 120 000 våldtagna i Bosnien och Kroatien. All dessa fakta blev mött av vilja att "hjälpa" och ibland ännu värre överdrifter utifrån. Catharine MacKinnon själv hjälpte till med att sprida de överdrivna siffrorna och dess etniskt influerade förklaringar. Kesic, A Response to Catherine MacKinnons article 'Turning Rape Into Pornography: Postmodern Genocide' 276, 277

Det finns ett talesätt som antyder att uppgifter från balkisk media måste kollas upp inte två, utan tre gånger. Under täckmantel av objektivitet och pålitlighet har man på detta sätt skapat och spridit en uppfattning om stereotypa kulturella skillnader. Men hur kommer det sig då att så många av västvärldens journalister, skolade i objektivitetens och förnuftets tradition, har ställt upp på denna "balkiska irrationalitet"?

Nästa fas i könsbeklädningen av krigspropagandan var "motattacken" från den sida som antogs vara felaktigt anklagad, i detta fall serberna. När de första "realistiska" uppgifterna började dyka upp, började serbiska nationalister och deras internationella meningsfränder försvara "den serbiska saken". Pekandes på de överdrivna siffrorna menade de att inget "verkligt allvarligt" inträffat. Endast "ett par tusen" kvinnor hade ju våldtagits. "Den antiserbiska världskonspirationen" låg bakom allt. Under detta tredje användande av "kvinnors kroppar som slagfält", som Susan Brownmiller skulle formulerat sig, var det lättande att de kvinniga flyktingar skulle bli de sista att få reda på dessa krig om tolkningen, vilka i längden framkallade ännu en dimension av lidande för de våldtagna - från överdrift till förnekelse. ECIM(European Community's Investigative Mission), grundade 1992, uppskattade i februari 1993 att tjugotusen kvinnor blivit våldtagna. FN:s expertkommitté samlade in över 4500 rapporter om våldtäkt och sexuellt ofredande, inte alla likvärdigt dokumenterade. Dessa siffror låg som grund till en uppskattning på ca 12 000 kvinnor utsatta för våldtäkt och sexuellt ofredande. M. Cherif Bassiouni, före detta ordförande i kommissionen, menar att kommissionens rön styrks av uppskattningen kring 20 000 fall av våldtäkt och sexuellt våld som EMIC gjorde 1993. FN-kommissionen uppskattade att en stor majoritet av de rapporterade offren var bosniska muslimer. Den andra största gruppen bland offren gick det inte att säkerställa den etniska bakgrunden hos. Den tredje största gruppen är bosniska serber, följt av kroater (M. Cherif Bassiouni, och Marcia McCormick, Sexual Violence: An Invisible weapon of War in former Yugoslavia, Occasional Papers nr. 1 (International Human Rights Law Institute, De Paul University College of Law, 1996), 44, 10, 11.

Vad som här bekämpas, åsidosätts och förvandlas till instrument med nationalistiska, politiska, militära, eller andra, ibland "rent professionella" (journalistiska) avsikter är värkande kvinnokroppar. Eftersom krigsvåldtäkter och andra former av våld mot kvinnor var så sammanflätade med kategoriseringarna nation och etnicitet kunde de ses som en krigsstrategi, och därmed utsättas för anklagelser om krigsbrott och bli dragna inför rätta (det vill säga tas på allvar) endast om våldtäkterna förekom i stor omfattning (vad som nu menas med "stor"), om de var "systematiska" och "följde ett särskilt mönster", och om de kunde kopplas till folkmord eller etnisk rensning. Det är alltså kraven för att de skyldiga skulle kunna åtalas, om de sedan åtalades, var det upp till kvinnorna att bevis, argumentera och styrka brotten.

Media är betydande leverantörer av skildringar av krigsbrott mot kvinnor. Det har många gånger påpekats att på grund av det växande antalet kvinnliga reportrar och kvinnorättsorganisationer, så har media spelat en nyckelroll när det gäller att försäkra sig om att krigsvåldtäkterna i Jugoslavien och Rwanda var de första i historien som inte passerade obemärkta eller sopades under mattan. Man bör dock inte glömma bort att media har sina egna anledningar. Huruvida journalister drivs av kommersiella intressen, att skapa en bra nyhet eller av empati och rättskänslor kan diskuteras. ¹³Oavsett vilket, så återger (eller skapar) västerländsk media en uppfattning av de "avlägsna händelser" som inträffar i icke-väst (även om det är en del av Europa och därför känns igen både som "nära", och således som "oss", och som "avlägsen", och därför inte som "oss"). De två nämnda New York Times-artiklarna - om kvinnors lott i arabvärlden, och om våldtagna kvinnor i Kosovo - framställer kvinnors situation i dessa delar av världen som så extrema, annorlunda och främmande att något liknande över huvud taget inte kan tänkas i västvärlden. Alienering är ett sätt att skapa kulturella skillnader, vilka vi ännu inte vet hur vi ska hantera; om vi ska respektera och nära dem eftersom de är tecken på mångfald, eller om vi ska bemöta och bekämpa dem eftersom de kränker universella mänskliga rättigheter.

Ibland undrar jag - utan att försöka på något sätt förminska vissa kvinnors svåra belägenheter, eller förneka att sociala, kulturella och rättsliga skillnader kan hota liv - vad det är som västvärlden är så chockad över. Är kvinnors situation verkligen så annorlunda i Kosova eller Bosnien jämfört med USA och Västeuropa? Kan en kvinna stiga in i en amerikansk eller västeuropeisk rättssal och vittna om att hon blivit våldtagen utan att känna sig hotad eller skämmas? Utan att vara rädd för att bli utfrågad om hur kort hennes kjol var eller varför hon var ute så sent? Utan att vara rädd för att hennes man, pojkvän eller till och med hennes familj ska stöta bort henne, särskilt om hon inte är vit medelklass, utan till exempel puertorican. Det är en vanlig åsikt bland feminister att Susan Brownmillers bok Against Our Will samt en stark feministrörelse organiserad kring kvinnorättsfrågor har gjort skillnad när det gäller hur våldtäkt uppfattas, dess sociala karaktärisering och den rättsliga proceduren för att bekämpa dem. ¹⁴ Men det här innebär att framstegen gjorts inom ramen 20 år eller mindre och frågan kvarstår: Hur många kvinnor har haft nytta av dem?

Vi har knappt börjat avtäcka ursprunget hos det manliga våldet mot kvinnor i hemmet, på gatorna, på kontoren, i media, och särskilt i krigstid. Feministisk teori har verkligen bidragit till att förstå detta ursprung och sökandet efter sätt att bemöta dem. Den tyska historikern Mechthild Rumpf menar att det statliga våldsmonopolet, såsom beskrivet av Weber och andra klassiska statsteoretiker, varit en myt hela tiden, såtillvida den rör familje- och könsrelationer. Metchild Rumpf, Staatliches Gewaltmonopol, nationale Souveränität und Krieg: Einige Aspekte des 'männlichen Zivilisationsprozesses', L'Homme, Zeitschrift für feministische Geschichtswissenchaft, "Krieg", 3, nr 1 (Wien: Böhlau Verlag, 1992), 8 - 10 Genom patriarkaliska äktenskap och familjestrukturer - vilka har setts som civiliserande ända sedan Upplysningens dagar - hålls våldet strukturellt förankrat i samhället. "Inom det (stats)monopoliserade våldets ramar fortsatte vardagsvåldet", skriver Rumpf. På samma sätt menar Carole Pateman att det sexuella fördrag mellan män och kvinnor, vilket hon anser föregår det patriarkala föredrag skisserat av Hobbes, Locke och Rousseau, ger männens "brödraskap" rätt att åtnjuta lika sexuell tillgång till kvinnor och sex. Carole Pateman, The Sexual Contract (Stanford, Calif.: Stanford University Press, 1988, kapitel 1) Alltså kommer inte allt våld från staten. Inte heller kommer det från kulturen. Det våld som utförs av statliga aktörer - eller de vars politiska projekt är att föreställa staten eller nationen - kombinerat med socialpatriarkaliskt våld, borde hållas ansvariga för de könsspecifika formerna av krigsvåld, även på det "vilda Balkan".

Kvinnor har fortfarande en lång väg att gå vad gäller att få fullt medborgarskap och jämlikhet. I fallet med det forna Jugoslavien ansluter jag mig helt och fullt till Jacklyn Cocks uttalande angående Sydafrika: Att förändra genusrelationer är en av de nödvändiga förutsättningarna för att minska risken för krig i framtiden. ¹⁵Men genusrelationer är inte någon enkel härledning från "kulturella egenheter". De är den mest grundläggande maktrelationen i de flesta nu existerande och historiska samhällen, och denna relation är starkt kopplad till och sammanflätad med alla andra sociala och maktrelationer, inräknat politiska och ekonomiska diton. En "västerländsk närmelse", oavsett om det är "hjälpsamma systrar" eller "välmenande" media, är inte särskilt hjälpsam om den misslyckas med att diskutera frågan med samma politiska och teoretiska allvarlighet som våld mot kvinnor diskuterades med i väst - eller om diskussionen hänger upp sig på att lägga emfasen vid "kulturella skillnader".